I Marbella finns världens garanterat bästa taxichaufför Salvador, det har jag tyckt ända sedan jag träffade honom första gången. Han hämtar mig och alla gäster , finns alltid till hands och är världens snällaste på precis alla sätt. Alla som träffat Salvador håller med mig, jag lovar.
Nu har Salvador inte bara visat sig vara världens bästa taxichaufför utan även en riktigt äkta ängel. Som han ställer upp nu, kör fram & tillbaka, handlar. Vägrar använda taxin utan kör med sin egen bild. Katolik som han är har en Madonna med två ljus under som han & hans fru tänder varje kväll. Helt otroligt, är så tacksam för den värme, vänskap och stöttning som kommer från alla håll.
Läget är lite stabilare idag, men fortfarande kvar på intensiven. Kan sannerligen inte klaga på vare sig spansk sjukvård eller på spanska vänner (inte på svenska heller så klart som hör av sig på distans).
Innan jag somnar ska jag minnas eller tänka på och skriva om något kul så att man får lite kraft & energi.
Klockan 12 & klockan 18 får man besöka sjukhuset. När jag var där vid 12 så var läget bättre och stabilare än igår – hoppas att det fortfarande är så eller ännu hellre ytterligare bättre.
Kan i alla fall konstatera att jag vet att det finns både svenska och spanska änglar, som finns där när man som mest behöver det. När jag varit på sjukhuset ska jag försöka åka iväg och äta lite och efter det kommer jag berätta om ängeln Salvador…
Tänkte att jag skulle visa mitt Elefant halsband som jag nu har på mig & hoppas att det är sant att de hjälper till och bringar lycka.
Kort blogg nu för ska iväg till sjukhuset men kommer att skriva om något som ger mig energi och kraft när jag kommer tillbaka hem igen…
Dom här vackra blommorna växer precis utanför vår ”Gated community” – har aldrig sett dom förrän idag men dom har garanterat funnits där varenda dag så länge jag bott här.
Vi har ofta så bråttom att vi glömmer bort att se dom där fina, vackra eller speciella detaljerna som finns precis framför näsan på oss när vi rusar fram, alltid på väg någonstans. Det som jag däremot har ett halvunikt sinne för (fråga Sofia Frendberg) är att i en butik/varuhus kunna vara rakt på väg mot en speciell avdelning men kan på vägen i ögonvrån se något intressant. Har typ någon slags radar inställd på att se saker jag vill se, då företrädesvis i affärer/butiker. Detta omfattar INTE matbutiker eller någon som helst typ AB bygghandel, det sistnämnda kan jag bara inte snabbt nog komma ut ur. Just hate it.
Vi har alla våra laster och summan av laster sägs vara konstant. Mina är rätt förutsägbara och enkla att räkna ut, Coca-Cola, snus & shopping. Svårt att tänka mig att byta ut någon av dessa laster men kanske även jag blir vuxen en dag och byter ut Coca-Colan men då ska den allt ersättas med någon riktigt rolig last.
I morgon är det Bank Holiday här, dvs allt är stängt & alla är lediga. Finns det något land i världen som har så mycket Bank Holidays, fiestor & andra anledningar till att stänga ner allt och vara lediga? Tror inte det är så många som kan konkurrera om första platsen i alla fall. Hur som helst, det är ju ur ett privat och hälsomässigt perspektiv bra. Små microledigheter här och där mest hela tiden kan inte vara annat än nyttigt tror jag.
I morgon till sjukhuset kl 12.00 (här är spanjorerna strikta vill jag lova, besökstid 12-12.30 och 18-18.30 vare sig mer eller mindre. Tack bloggen för att du finns så att jag kan skriva av mig lite och tänka på lite annat en stund…
Kommer kanske ett inlägg till under kvällen/natten om sömnen inte riktigt vill infinna sig men till er andra;
God natt & Sov Gott!
Jag stannar upp och stannar kvar i några fina minnen som ger värme & kärlek.
Varje sommar från det jag var liten till dess att jag var 11 år och mormor gick bort tillbringade jag med henne i Roslagen. Mormors gamla familjehem hade utökats från en ett hus där mormor & hennes syskon växt upp till ett riktigt Roslagsställe där alla mormors barn (4) nu hade sina egna hus. Vi var alltså inte själva där, mormors bror Acke, mostrar, morbröder & framförallt kusiner hängde tillsammans mest hela somrarna här.
Om man blundar och tänker tillbaka så är det vissa bilder som etsat sig fast, koppen fylld med blåbär som sedan åts med mjölk, stråna med smultron, baden i sjön, kvällarna med den batteridrivna svartvita tv-apparaten, jordkällaren där vi hade mjölken och filmjölken (alltid med en klädnypa så att inte några myror skulle ta sin in i paketen), utedasset & sist men inte minst det lite udda inslaget Sangria kvällarna på fredagar. Det här var ju i början av 70-talet så någon hade väl varit på en charterresa och lärt sig uppskatta Sangria.
Under just Sangria kvällarna var det även kortspel som gällde, poker och alltid om pengar. Jag tyckte nog att jag var slug som en räv och en riktig korthaj för vann pengar gjorde jag nog varje fredagskväll. Hur som helst underbara somrar, fyllda med lek, kärlek & allt som hör en trygg barndom till.
Någon gång var det aktuellt med utflykt, till tex Uppsala, alla var lite uppklädda, börsen fylld med lite pengar så att man skulle kunna köpa sig något och inlastade i bilarna. Alla skulle med utom mormor, som föredrog att vara kvar hemma och ta det lite lugnt.
Bilen börjar rulla och vi har väl kommit sisådär 20 meter när jag spricker stopp, vänta jag måste kolla med mormor att hon inte blir ledsen om jag väljer att åka med till Uppsala istället för att vara kvar här här med henne säger jag. Springer så fort benen bär upp till mormor som övertygar mig om att hon absolut inte blir ledsen om jag åker till Uppsala några timmar, hon kommer klara sig alldeles utmärkt själv tills vi är tillbaka. Övertygad springer jag tillbaka till bilen, hoppar in igen och säger ok nu åker vi. Det gjorde vi, i sådär 20 meter till, stopp skriker jag – jag kan inte följa med, jag kan inte lämna mormor här ensam. Alla i bilen försöker övertyga mig om att det är klart att jag ska åka med, tänk vad kul att titta i affärer, köpa något kul, äta glass & allt annat som hör en rolig utflykt till. Ingenting, absolut ingenting, biter på mig – jag bara kan INTE lämna mormor ensam hur lockande det än är att åka till Uppsala med kusinerna och allt kul det innebär. Hoppar återigen ur bilen och springer tillbaka till mormor och stannar där. Vi plockar blåbär, lyssnar på radio, spelar kort & har en helt vanlig dag. Jag mår bra för jag tror att jag gjort mormor överlycklig över att jag inte åkte, nu när man är lite klokare inser man att hur mycket mormor än älskade mig så hade hon nog tyckt att det varit rätt skönt med lite ”egentid”…
Elefanter sägs bringa lycka, hoppas därför att vi har många elefanter runt oss den här veckan.
Elefanter och skickliga läkare…
Jag ska också komma ihåg att bära mitt elefanthalsband varje dag framöver.
Jag har alltid haft en dröm om att åka på ett riktgt, äkta safari. Se de vilda elefanterna kring Amarulla trädet, girafferna och zebrorna som jag bara älskar. Någon gång hoppas jag att får uppleva det. Det är viktigt att ha drömmar, tänk vad tråkigt det vore om vi inte hade det utan bara var blasé.
Tänk vad tråkigt om vi hade precis allt så att det inte finns något kvar att önska. Tråkigt om vi hade så mycket pengar att vi aldrig behövde ”kämpa” för något. Det är otroligt lätt att applicera pengar/medel till materiella saker. Men det finns massor av saker som är långt viktigare än materiella saker när det kommer till kritan. Chanel väskan står sig rätt slätt mot att få vara frisk till exempel. Vare sig Chanelväskor eller pengar kan köpa kärlek & lycka (om man inte är en golddigger som värdesätter just pengar och saker högre än äkta kärlek ovh lycka, finns ju onekligen en del sådana oxå).
Det finns som tur är saker ”money cant buy”. Hälsa kan man debattera om det vore bra om man kunde köpa för pengar, och till viss del kan man det. Om man har tid och råd att ta hand om sig och om man blir sjuk ”köpa bästa tänkbara vård”
Kärlek kan man köpa för pengar, sedan om den är äkta eller ej om det är kärleken till personen eller dennes pengar är en annan fråga. Lycka kan man kortsiktigt köpa för pengar, köpa något man vill ha, göra något man tycker om att göra, spendera tid med någon man tycker om etc. Men lyckan av att köpa lite nya kläder eller ett par stövlar går väldigt snabbt över (tro mig jag har rutin).
Hälsan och den äkta djupa kärleken och vänskapen går däremot inte att köpa för pengar. Det finns ett ordspråk som jag tycker är väldigt talande för hur jag känner just nu;
Den friske önskar sig tusen saker den sjuke bara en
Verkligen hög tid att sova nu så att ork & krafter finns imorgon för att se positivt på saker & att den där enda önskan man har när någon är sjuk slår in…
Att rymma för en stund behöver inte vara så avancerat för att bli något man har med sig & minns länge…
Under många år, medan min kompis Palle, fortfarande bodde i Stockholm träffades vi ofta. Vår vänskap kom ur att jag vid den tiden var Försäljningsdirektörer på Coca-Cola & han på Spendrups. Det innebar att vi hade många yrkesmässiga berörings-punkter och ofta gemensamma kundförhandlingar. Ur denna från början strikt arbetsmässiga relationen växte en stark vänskap fram över åren.
Om man betraktar de personer som jag på ett eller annat sätt står nära idag så har de flesta något gemensamt, det var inte omedelbar kemi ”At first sight”, snarare tvärtom…
Hur som helst så har Palle och jag genom jobbet gjort massor av saker, vi har varit på OS i Aten, på Fotbolls-EM i Portugal, varit på massa galor mm, listan kan göras hur lång som helst.
Visst har vi haft kul vid dessa tillfällen men det finns ett tillfälle som var totalt anspråkslöst men som jag vet att både jag & Palle skulle säga var det bästa under alla år vi umgåtts.
Det började med att det vi hade ett kundmöte, ett sådant där trist, energilöst där saker inte alls gått som man tänkt sig. Vi gick ut ur mötet och konstaterade att energinivån var noll och att vi skulle gå typ en kvart och reflektera över mötet och diskutera nästa steg. På denna korta promenad passerar vi NK, praktiskt som jag är så säger jag till Palle, häng med upp på bokavdelningen jag måste köpa en födelsedagspresent till en person. Palle suckade som vanligt över mina infall men hängde med. Väl uppe på bokavdelningen, bland alla dessa böcker, berättelser och allt som känns på en bokavdelning säger jag plötsligt: Vi rymmer! Vi skiter i jobbet resten av dagen och rymmer över över dagen/kvällen. Palle spontana kommentar var att så kan man ju inte göra, men särskilt svårövertalad var han inte. Sagt & gjort, vi ringde våra respektive jobb och meddelade att vi skulle vara borta resten av dagen. Sedan gick vi, när vi fick lust gick vi in på något ställe som såg trevligt ut och tog tex ett glas champagne, gick vidare och samma procedur igen. Vi hade bara två regler: vi skulle bara gå på ställen vi aldrig satt vår fot på tidigare & mobilen skulle vara avstängd. Vår rymning varade väl i sisådär 14-15 timmar, vi hann besöka massa ställen som vi aldrig varit på förut och inte efter heller för den delen. Vi pratade, pratade, pratade och pratade och drack & åt lite lagom både här och där.
Det går inte att återge i text känslan vi båda hade under den här dagen, trots att det var ca 10 år sedan så pratar vi om dagen vi rymde än i dag och vi är båda helt överens om att en ny Rymmardag är med på min 50 things to do lista – det ser jag fram emot:)
Ibland måste man vara stark, starkare än man egentligen orkar och har kraft till. För att kunna vara det behöver man rymma iväg, om än inte fysiskt så i tanken för att hitta kraft att vara stark. I dag får bloggen vara mitt sätt att rymma – att utifrån att tänka på och skriva om roliga eller positiva saker hitta kraften.
Att rymma iväg i tanken gör vi alla då och då men visst har väl de väl flesta även rymt på riktigt någon gång? Jag kommer speciellt i håg två gånger (kanske är de enda två och just därför jag kommer ihåg dem). Den första gången var jag väl sisådär 8 år och grymt imponerad och inspirerad av Pippi Långstrump. Här skulle det rymmas och det rejält, precis som Pippi gjorde jag i smyg i ordning en liten matsäck bestående av smörgåsar med halva ost & halva prickig korv, lite dricka och annat som jag inte minns vad det var. Rymmer gör man ju helst inte själv (i alla fall inte om man är 8 år) så min grann-kompis Christina ”was my partner in crime” Vi rymde iväg med vår lilla ”kappsäck” på en söndagseftermiddag, vill minnas att det var vår och solen sken. Gick hur bra som helst det där med att rymma, ända tills det blev mörkt och då oxå rätt så kallt. Man får inte direkt med sig tält och sovsäckar när man rymmer med en kappsäck. Hem ville vi ju inte så vad var alternativen? Vi kom fram till att det bästa alternativet nog var att rymma hem till Christinas farmor & farfar, de bodde inte så långt ifrån där vi befann oss. Vi skulle bara rymma dit en stund, få lite varm choklad, bli varma och sedan redo att rymma vidare. Självklart inte heller säga något om att vi var på rymmen, utan bara låtsas som om det var helt naturligt att vi kom förbi. Gick så där bra, vi hade vid det här laget varit borta ett tag och för en 8-åring var det definitivt dags att vara hemma för kvällen. Hur som helst så spelade Christinas farmor och farfar med, bjöd på varm choklad och var som vanligt snälla & gulliga.
När vi så skulle ge oss iväg och fortsätta rymningen kändes det sådär, det var ju ännu kallare nu och att gå hem kändes plötsligt lite lockande. Ingen av oss ville nog erkänna att vi ville avbryta rymningen men det behövde vi inte heller…
När vi kommit ca 100 meter så möttes vi av, ja just det, våra föräldrar, någon granne mm som varit ute och letat efter oss. Självklart hade ju Christinas farmor ringt och sagt att vi var där… Jag minns speciellt att jag inte alls kunde förstå varför mamma var så arg och skällde när hon såg mig, hon borde ju vara glad som hittat mig tyckte jag. Jag var helt förbryllad över det. Nu när man är många många år äldre än vad både jag & mamma var så förstår jag precis varför man blir arg när man egentligen känner något helt annat…
Nästa rymning är av en helt annan karaktär, men jag stannar i det här minnet en stund först…
Av olika skäl så blev det inget bloggande igår. Jag kan i alla fall med gårdagen konstatera hur otroligt omtänksamma & hjälpsamma spanjorer är när man behöver hjälp. Man blir nästan rörd av världens bästa taxichaufför Salvador och hans engagemang och hjälp, bland andra. Det är ingen världskatastrof som hänt men vill inte lägga ut så här offentligt nöjer med mig att konstatera att mina spanska vänner & bekanta kan man räkna med när man behöver dem.
Jag känner mig generellt lyckligt lottad men fina vänner och personer runt omkring mig även hemma i Sverige, som jag vet finns där om och när jag behöver dem. What goes around comes around brukar man ju säga, så jag försöker finnas där för dem som behöver min hjälp i olika situationer, efter bästa förmåga.
Har inte hunnit ut för att sätta mig och njuta i solen ännu och få lite ”solbränna” – det är hur som helst lockande för här tycker man att det är vinter, men solen skiner & den värmer så otroligt skönt. Vinter här (om det inte regnar, som det gör typ någon gång per månad under vintern) påminner lite om våren i Sverige, typ maj. Ska se till att skaffa mig tiden i solstolen i helgen. Jag brukar, så ofta jag hinner, läsa Mi Ridells blogg, hon bor oxå hör i Marbella just nu. Jag har nog en hel del att lära av henne, hon är så mycket bättre än mig på att ta tillvara på stunden i solen etc än vad jag är som: ska bara….
Min vän Micke har nu sagt ett gäng gånger att han tror att Mi & jag skulle ”hitta varandra” och ha bra personkemi så han vill att vi får kontakt. Vad svarar jag varje gång, låter jättetrevligt, hon verkar vara en både kul & trevlig person, jag ska bara……. så vi tar det sen, OK?
Nu får det vara slut på jag ska bara. Klart att jag ska göra det jag måste/vill göra men jag kanske har en del att lära när det gäller att dela upp arbete & fritid lite bättre så att jag inte alltid befinner mig i båda… Ett klokt första stag kanske?
Slutsatsen, eller rättare sagt slutsatserna är:
1. Detta är inte något jag är lämpad för, herregud det är pasteller & guld blandat, gräsliga mönster och allt ihop i en enda röra. Anser mig ha en hyfsat bra analytisk förmåga men här går jag bet…
2. Varför ska man bry sig, man ska väl som katter är vara egensinnig och klä sig i det man själv tycker är snyggt och känner sig bekväm i.
I fortsättningen besparar jag er mina ”trendanalyser” och håller mig till punkten 2, kan ju däremot visa ett och annat shoppingfynd kanske, men där får min ”fashiongräns” sluta.
Det handlar ju som sagt att känna sig fin och bekväm både vad det gäller hur man ser ut och vad har man på sig vilket osökt för mig inpå en historia om hår… Jag gick under en tid hos en väldigt ”hipp” frisör, efter ett tag kom han på att han tyckte att det var så förutsägbart att jag var blond. Jag har när det gäller att gå till frisören alltid varit rätt så modig och sagt jag litar på dig. Så även denna gång, kände mig inte helt bekväm eftersom jag ju är blond och inte något annat. Hur som helst förklarade han att bara skulle blanda in någon nyans av något annat så att det inte blev, just det, så förutsägbart. Hade jag varit klok där så hade jag insett att det är OK att vara förutsägbar när det gäller hårfärg eftersom jag som person kan vara rätt oförutsägbar i övrigt. Kan tycka att jag kunde nöjt mig med det, men icke jag litade som vanligt på frisören och sa ok.
Resultatet? Jag har lite svårt att beskriva den nyans jag hade på håret, det var inte blont och inte rött men någonstans där emellan. Garanterat allt annat än snyggt i alla fall. För mig son varit blond hela mitt liv kände jag mig ungefär lika rödhårig som Pippi Långstrump. Inget fel på rött hår, förutsatt att man passar i det. Det kan jag säga, gör inte jag.
Tror att jag drabbades av lätt panik och tappade halvt förståndet när jag såg resultatet. Klagade jag? Nej, jag betalade artigt och gick ut ur salongen. Väl ute på gatan galopperade jag till nästa frisörsalong, Lintott på Nybrogatan. Bara namnet antydde ju att jag hittat rätt. In och utan att riktigt titta mig omkring går jag resolut fram till disken och säger: Jag måste ha den tid, typ nu, ni ser ju hur jag ser ut. Killen bakom receptionsdisken visste inte riktigt hur han skulle svara utan nöjde sig med att säga att salongen stängde om fem minuter. Då måste jag få en tid i morgon, jag kan när son helst, du ser ju, jag är helt rödhårig. Jag kan bara inte gå omkring och vara rödhårig det måste du väl bara förstå och sådär gick jag på för att verkligen övertyga honom om vikten av att jag måste få en tid dagen därpå. Jag tyckte att skruvade lite på sig men inget som hindrade mig inte… Fick en tid förmiddagen därpå och uttryckte säkert något i stil med att han nu räddat livet på mig eller något annat korkat och överdrivet när jag samtidigt inser att det står en person bredvid mig vid receptionsdisken. Inte vilken person helst, utan en rödhårig person. Jag tror inte jag behöver förklara hur det lät när jag skulle försöka förklara att det var ju inget fel att vara rödhårig, utan det var ju så att det bara var jag son inte passade att vara rödhårig osv. Ja, ni vet hur det blir när ju mer man pratar dessto värre blir det…
Dagen efter hade jag tid hos Jenny på Lintott som återställde mig till forna & riktiga jag, och hos henne har jag blivit kvar… Riskfritt & bra, det gillar jag, i alla fall när det gäller min hårfärg:)
