Slutsatsen, eller rättare sagt slutsatserna är:
1. Detta är inte något jag är lämpad för, herregud det är pasteller & guld blandat, gräsliga mönster och allt ihop i en enda röra. Anser mig ha en hyfsat bra analytisk förmåga men här går jag bet…
2. Varför ska man bry sig, man ska väl som katter är vara egensinnig och klä sig i det man själv tycker är snyggt och känner sig bekväm i.
I fortsättningen besparar jag er mina ”trendanalyser” och håller mig till punkten 2, kan ju däremot visa ett och annat shoppingfynd kanske, men där får min ”fashiongräns” sluta.
Det handlar ju som sagt att känna sig fin och bekväm både vad det gäller hur man ser ut och vad har man på sig vilket osökt för mig inpå en historia om hår… Jag gick under en tid hos en väldigt ”hipp” frisör, efter ett tag kom han på att han tyckte att det var så förutsägbart att jag var blond. Jag har när det gäller att gå till frisören alltid varit rätt så modig och sagt jag litar på dig. Så även denna gång, kände mig inte helt bekväm eftersom jag ju är blond och inte något annat. Hur som helst förklarade han att bara skulle blanda in någon nyans av något annat så att det inte blev, just det, så förutsägbart. Hade jag varit klok där så hade jag insett att det är OK att vara förutsägbar när det gäller hårfärg eftersom jag som person kan vara rätt oförutsägbar i övrigt. Kan tycka att jag kunde nöjt mig med det, men icke jag litade som vanligt på frisören och sa ok.
Resultatet? Jag har lite svårt att beskriva den nyans jag hade på håret, det var inte blont och inte rött men någonstans där emellan. Garanterat allt annat än snyggt i alla fall. För mig son varit blond hela mitt liv kände jag mig ungefär lika rödhårig som Pippi Långstrump. Inget fel på rött hår, förutsatt att man passar i det. Det kan jag säga, gör inte jag.
Tror att jag drabbades av lätt panik och tappade halvt förståndet när jag såg resultatet. Klagade jag? Nej, jag betalade artigt och gick ut ur salongen. Väl ute på gatan galopperade jag till nästa frisörsalong, Lintott på Nybrogatan. Bara namnet antydde ju att jag hittat rätt. In och utan att riktigt titta mig omkring går jag resolut fram till disken och säger: Jag måste ha den tid, typ nu, ni ser ju hur jag ser ut. Killen bakom receptionsdisken visste inte riktigt hur han skulle svara utan nöjde sig med att säga att salongen stängde om fem minuter. Då måste jag få en tid i morgon, jag kan när son helst, du ser ju, jag är helt rödhårig. Jag kan bara inte gå omkring och vara rödhårig det måste du väl bara förstå och sådär gick jag på för att verkligen övertyga honom om vikten av att jag måste få en tid dagen därpå. Jag tyckte att skruvade lite på sig men inget som hindrade mig inte… Fick en tid förmiddagen därpå och uttryckte säkert något i stil med att han nu räddat livet på mig eller något annat korkat och överdrivet när jag samtidigt inser att det står en person bredvid mig vid receptionsdisken. Inte vilken person helst, utan en rödhårig person. Jag tror inte jag behöver förklara hur det lät när jag skulle försöka förklara att det var ju inget fel att vara rödhårig, utan det var ju så att det bara var jag son inte passade att vara rödhårig osv. Ja, ni vet hur det blir när ju mer man pratar dessto värre blir det…
Dagen efter hade jag tid hos Jenny på Lintott som återställde mig till forna & riktiga jag, och hos henne har jag blivit kvar… Riskfritt & bra, det gillar jag, i alla fall när det gäller min hårfärg:)
Kram