Jag stannar upp och stannar kvar i några fina minnen som ger värme & kärlek.
Varje sommar från det jag var liten till dess att jag var 11 år och mormor gick bort tillbringade jag med henne i Roslagen. Mormors gamla familjehem hade utökats från en ett hus där mormor & hennes syskon växt upp till ett riktigt Roslagsställe där alla mormors barn (4) nu hade sina egna hus. Vi var alltså inte själva där, mormors bror Acke, mostrar, morbröder & framförallt kusiner hängde tillsammans mest hela somrarna här.
Om man blundar och tänker tillbaka så är det vissa bilder som etsat sig fast, koppen fylld med blåbär som sedan åts med mjölk, stråna med smultron, baden i sjön, kvällarna med den batteridrivna svartvita tv-apparaten, jordkällaren där vi hade mjölken och filmjölken (alltid med en klädnypa så att inte några myror skulle ta sin in i paketen), utedasset & sist men inte minst det lite udda inslaget Sangria kvällarna på fredagar. Det här var ju i början av 70-talet så någon hade väl varit på en charterresa och lärt sig uppskatta Sangria.
Under just Sangria kvällarna var det även kortspel som gällde, poker och alltid om pengar. Jag tyckte nog att jag var slug som en räv och en riktig korthaj för vann pengar gjorde jag nog varje fredagskväll. Hur som helst underbara somrar, fyllda med lek, kärlek & allt som hör en trygg barndom till.
Någon gång var det aktuellt med utflykt, till tex Uppsala, alla var lite uppklädda, börsen fylld med lite pengar så att man skulle kunna köpa sig något och inlastade i bilarna. Alla skulle med utom mormor, som föredrog att vara kvar hemma och ta det lite lugnt.
Bilen börjar rulla och vi har väl kommit sisådär 20 meter när jag spricker stopp, vänta jag måste kolla med mormor att hon inte blir ledsen om jag väljer att åka med till Uppsala istället för att vara kvar här här med henne säger jag. Springer så fort benen bär upp till mormor som övertygar mig om att hon absolut inte blir ledsen om jag åker till Uppsala några timmar, hon kommer klara sig alldeles utmärkt själv tills vi är tillbaka. Övertygad springer jag tillbaka till bilen, hoppar in igen och säger ok nu åker vi. Det gjorde vi, i sådär 20 meter till, stopp skriker jag – jag kan inte följa med, jag kan inte lämna mormor här ensam. Alla i bilen försöker övertyga mig om att det är klart att jag ska åka med, tänk vad kul att titta i affärer, köpa något kul, äta glass & allt annat som hör en rolig utflykt till. Ingenting, absolut ingenting, biter på mig – jag bara kan INTE lämna mormor ensam hur lockande det än är att åka till Uppsala med kusinerna och allt kul det innebär. Hoppar återigen ur bilen och springer tillbaka till mormor och stannar där. Vi plockar blåbär, lyssnar på radio, spelar kort & har en helt vanlig dag. Jag mår bra för jag tror att jag gjort mormor överlycklig över att jag inte åkte, nu när man är lite klokare inser man att hur mycket mormor än älskade mig så hade hon nog tyckt att det varit rätt skönt med lite ”egentid”…
Kram