Man brukar säga att tiden rusar och det är väl i vissa fall helt sant, men i vissa fall känns det som om den står still. Idag är det tre år sedan min och min käraste fina systers lilla mamma lämnade oss. Vi visste att hon skulle lämna oss, men det gör inte mindre ont även om man haft viss tid att förbereda sig. När det väl sker så hjälper inga förberedelser.
Mamma ville inte lämna livet på ett sjukhus så hon bad om att få åka hem, för att få tillbringa sin sista tid i sin egen säng, i sitt egna hem. Vi var också där, även om hon inte orkade prata så mycket och hade ont så vet jag att det hjälpte henne att höra våra röster och veta att vi var där. Det hjälpte inte bara henne utan självklart också oss, både att vara där och att ha varandra.
När det sedan väl händer så reagerar alla människor olika och lika lite som det går att förbereda sig, går det att förutse hur man kommer att reagera. Jag tryckte undan allt och blev totalt praktiskt orienterad, van att ”styra & ställa” så var det precis den rollen jag gick in. Stängde liksom av det som hänt och körde på med det praktiska och med det vanliga jobbet.
Min fina lillasyster var klokare än mig.Inte för att hon inte var med och planerade för och hjälpte till så att mamma skulle få en vacker och ljus begravning som hon önskat utan för att hon insåg att man inte kan trycka undan sorg och låtsas som om det inte hänt.
Natten till morgonen då mamma somnade in vakade vi i skift, jag lyssnade på samma skiva om och om igen. I sin vackra renhet gav den mig tröst, Helen Sjöholm sjunger Billy Joel. Det var framför allt en låt jag lyssnade på otaliga gånger: Sångerna.
Jag lyssnar fortfarande ofta på både skivan och låten Sångerna, den ger mig fortfarande någon slags tröst.
Att Helen Sjöholm är, likt min mamma, en person med ett stort hjärta visade hon när hon kom till kyrkan och sjöng Sångerna så att jag kan minnas mammas begravning som ljus och vacker är jag henne evigt tacksam för.
Tiden läker alla sår säger man och visst gör den det men saknaden den finns med en för alltid…
