Hej,
Definitivt ingen bra lördag. Inte någon berg och dalbana utan snarare som en slänggunga eller vad de nu kallas när det var jobbigt hela dagen och kvällen. Inte nattsvart och lite variation var det men som sagt ingen bra dag. Det är ju ingen tävling i att klara sig utan att ta någon hjälp i form av de tabletter jag fått så jag tog den hjälpen för första gången på ett bra tag. Jag borde gjort det lite tidigare och inte väntat så många timmar men ingen idé att gräma sig över det.
Jag försökte och gjorde också en del på To Do listan. Det är, efter att gå långt, det bästa sättet att tänka på annat och mota bort tankar och ångest. Helst ska det vara så ”fysiskt” som möjligt. Jag känner av att jag inte riktigt orkar med de där långa promenaderna och känner mig mycket tröttare. Självklart kopplat till mat och näring. När jag hade legat den där längre perioden på sjukhus så var situationen densamma. Noll aptit både där och när jag blivit utskriven.
Rekommendationen var då att äta många gånger per dag och väldigt lite varje gång. Idag har jag ätit knäckemackor med Västerbottenost, kokt grön sparris, en smoothie och jordgubbar. Inte riktigt enligt planen men iallafall på gång. Har nästan känt mig lite ”orolig” över att jag började känna mig så trött och svag. Men som sagt – nu har jag ju börjat ta mig själv i öronen.
Hursomhelst så kändes det som allra bäst under hela gårdagen när jag gick och la mig vid halv elva. En enda tablett och lite i magen gjorde väldigt stor skillnad. När jag avslutade gårdagens inlägg skrev jag ju att det troligtvis skulle komma ett till igår – kände då ett behov av att skriva av mig men den starka känslan avtog.
Det här är helt enkelt min drömbild av sovrummet. Hundarna skulle med några enkla steg kunna ta sig upp och ner och det är dessutom väldigt snyggt. Inte direkt något man åker och köper på IKEA utan är givetsvis en platsbyggd lösning i ett väldigt stort sovrum. Men man kan ju få önska sig.. Det är den svenska influencern Jannid Olsson Dele’r och hennes man som varit snowboard åkare som har det så här i sitt i Marbella.
Jag hann se det sista av lag hopptävlingen igår – den prestationen han gjorde Peder Fredricson var ju helt fantastisk. Ju fler dagar det går av det här OS:et desto tydligare visar det sig vilken otroligt dålig koll jag hade på medaljchanserna.
Det har väl givetvis en viss förklaring i min situation nu men också att förr var det lite mer ”publika” sporter som längdhopp, höjdhopp, sjukamp och simning så det var nog lättare och roligare att hålla koll då. Men det är ju egentligen säkert precis lika kul att kolla på diskus om vi har medaljchanser.
Det är så lätt att tro så mycket. Att ha en bild över en människa och hur den är utan att man egentligen vet ett endaste dugg. Visst finns det dom som själva bidrar till att vi ska ha en viss bild men det innebär inte att den bilden är sann. Det kan vara en bild där man vill framstå som något ”bättre” än det man är men det kan lika gärna vara en bild för att dölja något som man vare sig vill eller kan låta andra veta.
Ett bra exempel på det här verkar Elena Belle vara, eller Natasha Peyron som hon tidigare hette. Det finns mycket i hennes bakgrund som format henne och att som väldigt ung ”kastas” in i Paradise Hotel och lättklädda bilder världen påverkar såklart också.
Hennes självbiografi som kommer ut i mitten på oktober tar upp det här. De övergrepp hon utsatts för del och livet i den sk lättklädda världen. Men hon tröttnade på allt och flyttade till Los Angeles där hon träffade mannen hon gifte sig och fick barn med. Under en joggingrunda föll han ihop och gick bort – han var bara runt 45 år när det hände. Total tragedi. Men var deras liv så lyckligt som alla trodde eller fanns det sidor hon jobbat mycket med att dölja?
Har läst en kort förhandsrecension som ”uppmanar” till att man ska läsa boken. Nej, det är inte DN som gör det men ett livsöde kan alltid vara intressant att ta del av. Nu vet jag ju inte hur hennes man kommer att framställas så jag får återkomma med tankar och reflektioner om det är rätt att ta upp eventuella negativa saker om en person som inte har någon möjlighet att bemöta det som sägs och skrivs? Men jag låter det vara osagt än så länge.
Konstaterar att oavsett så har hon beskrivit på andra ställen på liknande sätt som jag upplever det – att det inte går att förstå att det hänt, att marken först rämnar och man undrar hur man orka.
Dᴀɢᴇɴs ᴅᴀɢᴀʀ….
Det var ett tag sedan som jag skrev och kollade på ”Dagens Dag” men av någon anledning kom det upp idag. Det var väl iofs ”viktiga” och bra dagar men de kanske inte passade så bra in på mig – just nu.
Det är ju alltid flera teman som delar på samma dag och i dag är Lyckans Dag en av dem. Det är knappast något jag kan relatera till just nu men jag kan ändå känna en tacksamhet över att jag har frisk Pappa som fyllde 80 år i fredags, en syster som ställt upp oerhört mycket nu under den här tiden. Även om omständigheterna är de värsta tänkbara så har det här gjort att vi kommit så mycket närmare varandra och det kan jag också känna tacksamhet för. Jag kan känna tacksamhet för stöd och hjälp av Thomas systrar och all kärlek som människor på olika sätt visat. Så även om jag inte nu känner någon som helst lycka så kan jag iallafall känna tacksamhet.
Jag har inte kommit till stadiet som jag läst om där man känner en tacksamhet för de år man hade tillsammans. Det är det nog för tidigt för.
Men jag förstår att jag någon gång kommer att känna lycka igen. Jag vet såklart inte när och vilka steg och vägar det kommer att ta men jag förstår att det inte är en spikrak väg framåt. Just de här delarna att ha realistiska förväntningar tror jag är jätteviktigt, framförallt för att jag inte ska drabbas av besvikelser och bakslag för ofta. Hur realistiska förväntningar jag än har så vet jag ju att inte vad som faktiskt är realistiskt och jag kommer att drabbas av både besvikelser och bakslag.
Jag såg en del av reprisen av Tildes Talkshow.. om man någonsin kan bli glad igen. Det lät ju så oerhört mörkt och skrämmande. Skriver om det lite längre ner.
Jag kommer säkert också att ”irra runt” i tankarna om vart jag ska, vart jag är på väg och vad jag vill. Vrida, vända, ifrågasätta och säkert också ändra mig både en och två gånger. Men det är ju det som kallas för steg i en process.
En av gästerna hos Tilde i fredags var Johar Benselloul (till vänster), programledare på Ekot och har t ex även tävlat i På Spåret. Hans bror Malik gjorde filmen ”Searching for Mr Sugarman” som ingen trodde på men som han till slut fick möjlighet att göra. Den vann en Oscar för bästa dokumentär så allt såg ljust ut för framtiden.
Då är vi tillbaka där vid vad vi tror att vi ser och vad vi tror att vi vet. I själva verket började han att må psykiskt dåligt. Hur dåligt var det ingen som förstod så när han valde att ta sitt blev det en chock för alla. Han var bara 36 år och hade ju hela livet framför sig.
Den omedelbara krisreaktionen blev att dämpa smärtan med alkohol men redan nästa dag bestämde han sig – han skulle helt sluta dricka alkohol. Han insåg att det lätt skulle bli så att hamnade i en situation där alkoholen skulle dämpa smärtan och att det skulle få högst oönskade konsekvenser. Löpningen fick bli drogen som botade smärtan och ångesten, 40 dagar i sträck satte han på sig löparskorna och sprang tills han inte orkade ett steg till.
Jag har inte druckit en droppe alkohol, det gjorde jag i princip aldrig innan heller. Jag har ju fått de lugnande tabletterna men av samma anledning som Johar inte ville dämpa smärtan med alkohol vill jag inte hamna i en situation där det blir som ett ”måste” med något lugnande så jag undviker det verkligen. Det är inte löpning en hjälpt mig men de långa promenaderna har definitivt gjort det. Det som först skrämde mig för det lät så svart eller vitt, så svårt att se på framtiden med tillförsikt var hans uttryck ”Jag kommer aldrig bli glad igen”. Det kändes skrämmande med tanke på att han har sju års perspektiv.
Men nu var det inte lika ”svart” som det lät. Det han menade var att den lätthet han hade i sinnet tidigare försvann och den tror han aldrig kommer att komma tillbaka. Visst kan han vara glad och visst är han lycklig över livet med sin familj. Men den version av honom själv som fanns innan dog där och då och han känner sig mer tyngd nu än före. Men det behöver nödvändigtvis inte betyda att det är något sämre, bortsett då ifrån saknaden efter hans bror.
Jag skrev ju tidigare om att jag inte kan se bilder på Thomas. Vissa sätter upp en fotoram snabbt men jag tror att jag kommer att vara väsentligt mer som Jouar som det fortfarande gör alldeles ont för även sju år senare.
Det är också kräftpremiär – förr fick man ju bara äta kräftor från ett visst datum och det fanns de som var vid någon nattöppen bensinstation och köpte kräftor vid midnatt. Ingen tid skulle gå till spillo tydligen.. Jag minns inte när det blev okej at sälja och äta kräftor året runt men det var ett gäng år sedan.
Thomas och jag hade ofta våra helt egna små kräftskivor. Dekorerade lite fint och åt hur mycket kräftor som helst. Älskade det!
Tycker fortfarande att det är jättegott men att havskräftor är ett par snäpp bättre..
Dessutom är det Kattens dag. De egensinniga, på mina villkor tack underbara katterna. Finns de som är sociala och klart mycket roligare än de där som drar sig undan lite väl mycket. Vår älskade Sigge tillhörde verkligen den första kategorin ❤️
Apropå dagar.. Två dagar kvar i Kroatien för Blondinbella och pojkvännen = två destinationer..
Det är bara att inse tre saker;
- Tiden går fort – Bingolotto 30 år (!)
- Jag är allt annat än lik mig själv – det blir Bingolotto ikväll också
- Jag har haft en lite bättre dag än i går
Håll nu tummarna att jag vinner priset med shopping så att min syster och jag kan få en kul dag på stan. Det känns lite som om vi är värda det.
Kram