En fånge och en offerkofta..

Hola!

Söndag och ännu en vecka har rusat iväg men är väldigt nöjd med hur mycket jag hunnit med. Igår rasslade det med ✅ på To Do listan men har lite kvar att fixa idag sedan är det ✅ på hela veckan.

När det gäller det här med skönhetsprodukter/ rutiner så hittade jag i går när jag rensade mailen ett resultat från Lyko där de rekommenderade vilka produkter jag skulle använda. Hade förstås svarat på ett antal frågor först. Det var 11-12 produkter och då räknar jag inte in något smink 💄- totalkostnaden blev 9 200:- för jag skulle få 20% rabatt om jag beställde allt. Mesoestetic heter varumärket och är inte något jag kände till sedan tidigare.

Lite elakt..

Det är förvisso sant att Blondinbella med jämna mellanrum drar fram ”tyck synd om mig kortet” men nu tycker tydligen Bloggbevakning att det börjar bli lite mycket av den varan. Från att för typ ett halvår sedan sagt att hon aldrig skulle kunna tänka sig att ha på sig jeans så har hon det typ var och varannan dag. Inget annat än lyx dög men nu visar hon mer än gärna en jordnära sida..

Man trodde väl aldrig att hon skulle vara ute och åka fyrhjuling på en lördag. Utan hjälm på dottern är väl minst sagt en Big No No.. Men jag kan garantera att om det är något som kommer att få henne på fötter och ur ev depressioner så är det att vara sig själv och lite vanlig.

En annan blondin i svartvitt..

Zlatans flickvän Helena Seger har ett Instagram konto Helena Seger Fan page.. Hon har väl kanske inte direkt några fans men så är hon oxå allt annat än aktiv på Instagram. Fast hon kan ju ha ett annat konto oxå. Men de har ju flyttat runt så mycket och jag ser inte henne som typen som hänger med de andra spelar-fruarna..

Den är bilden är något år gammalt men coolt och jag skulle mer än gärna ha hennes hår. Men är ju inte dummare än att jag förstår att det är precis hur mycket extensions som helst..

Dricka med ögat..

Det är inte bara så att man äter med ögat utan man dricker ju oxå med ögat. En jättefint gjord Strawberry Daiqury t ex smakar så gott jmfrt med en slarvigt tillgjord. På samma sätt är jag säker på att vatten skulle vara så mycket godare i en sådan här flaska men skulle man hälla Coca-Cola i den skulle allt bli förstört. Hursomhelst så skulle jag gärna ha en eller par sådana här flaskor, vet dock inte var de säljs..

Apropå äta med ögat..


När vi kommer till Stockholm bara måste vi gå till Kasai – hur fint är inte det här?

Ser ju bara såå gott ut. Det var länge sedan vi åt crab legs, det gjorde vi hyfsat ofta när vi bodde i Sverige. Nästa helg skulle vi kanske ta oss upp till Al Campo (den stora livsmedelsbutiken i La Canada) och köpa riktigt fina skaldjur..

Måns dag..

Såg Stjärnorna på slottet ikväll, tror det var första gången faktiskt. Anledningen var att jag ville höra Måns Möller berätta om sin son och allt det arbete han lägger ner för att skapa möjligheter för barn med liknande problem som hans son.

Det var ett fint program och visste man inte bättre skulle bilden av honom helt ändras.. Jag menar att om man inte visste om allt det arbete han gjort under många år utan bara såg honom som en stand up komiker/pajas så skulle bilden totalt förändras i kvällens program.

Det kommer nära..

Allt blir så verkligt och så mycket mer otäckt när man ser bilden på en svensk familj som var med på planet. Det kommer närmare och det var ju ett så förbannat onödigt misstag. Jag hoppas att allt gick fort så att de inte hann bli alltför rädda och panikslagna.

Ångest och depressioner..

Lyssnade på Fredagspodden när T tittade på fotboll igår. Dom (Hannah och Amanda) pratade om att de ständigt har ångest, dvs varje dag och hela tiden. Ibland får de panikångest attacker. Jag tror förvisso att Amanda är en skör och orolig person och säkert lider av en del ångest, men vad vet jag som inte känner henne. Hursomhelst så är min poäng att jag tycker att ”folk” slänger sig lite hursomhelst med ångest och depressioner. Jag menar inte att vi inte har ett problem med psykisk ohälsa, i väldigt stor utsträckning bland unga men att jag undrar om man klarar av t ex Hannah och Amandas liv med en konstant ångest som de inte tar någon medicin för eller om det kanske blivit lite utav deras grej. Sedan har de tonvis med väldigt unga lyssnare. Visst det är bra att att avdramatisera psykisk ohälsa men ibland nästan glorifierar de den. Jag tar inte ifrån dem deras ångest eller påstår att just de inte har konstant ångest men det slängs med det lite för mycket rent generellt tror jag.

Nu var det dags…

Inte riktigt semmel-dagen än men nu har de börjat säljas.. Traditioner luckras upp mer och mer, men å andra sidan så är det ju så många som älskar semlor så då kan dom ju få äta det när de vill kan man tycka.

Ibland förstår jag inte..

Jag lyssnade häromkvällen på en P4 dokumentär om en svensk tjej från en mellanstor svensk stad. Hon hade via sociala medier (tror jag det var) fått kontakt med en amerikansk fånge och börjat skriva till honom. Det är hon inte ensam om att göra, det finns en viss kategori människor som dras till lite eller mycket farliga personligheter. Det här händer ju i Sverige oxå att t ex män dömda för mord får massor av brev från tjejer/kvinnor. Jag har för ett bra tag sedan hört en annan dokumentär om just amerikanska fångar men den här skiljde sig verkligen. Mannen hon numera hade en seriös relation med och planerade att gifta sig med nu i år (tror det skulle ske på Alla Hjärtans dag) sitter i Death row i Kaliforniskt fängelse. Han har med andra ord dömts till döden. Den nuvarande guvernören har sagt att under hans mandatperiod kommer inga avrättningar att ske och kanske är det bara en tidsfråga innan dödsstraffet avskaffas. Hursomhelst planerar hon sin framtid med den här mannen, om de gifter sig får de möjlighet att träffas i ett enskilt rum med stängda väggar/dörrar. Nu träffas de i en bur under uppsikt men de kan prata och röra vid varandra. De pratar i telefon varje dag, oftast flera timmar. Hon jobbar inom vården och har mer eller mindre dubbla jobb så att hon ska kunna åka dit så ofta som möjligt. Nu ska de alltså gifta sig och planerar att skaffa familj, en lite annorlunda sådan dock. Han är dömd till döden för att ha dödat sin ex-flickvän, hennes pappa och hennes lillebror. Hennes mamma blev svårt skadad men överlevde. Han var påverkad av droger när han gjorde det och anledningen var att hon planerade att rymma med deras gemensamma son. Han hade själv växt upp med bara en förälder och ansåg att en barn behöver två. Nu blev det istället ingen av hans biologiska föräldrar. Lillebrodern påstår han att han dödade av ett rent misstag.

När jag lyssnade på dokumentären och då framförallt på henne så var hon både ”klok” men samtidigt väldigt naiv. Hon uttryckte sig väl och jag fick uppfattningen om att hon växt upp under stabila och bra förutsättningar. Hennes relation med den fängslade Joe var det bara ett fåtal som kände till, hon var rädd för att bli dömd av människor som egentligen inte hade med hennes liv att göra.
Efter att ha lyssnat på dokumentären och då främst på henne försökte jag förstå. Vad var det som hade lockat henne ”in the first place”? Jo, antagligen då att hon ”attraherades” av / var nyfiken på det okända, det farliga. När hon efter att de brevväxlat en tid åkte över första gången måste hon (och förhoppningsvis han) ha blivit förälskad. Hon ger ju upp så mycket. Möjligheten att leva ett normalt familjeliv. Det är nog inte världens lättaste sak för henne att få ett sk Green card. Visst hon är gift med en amerikan men en fängslad sådan som dessutom kommer att förbli det resten av sitt liv. Nu har jag inte ägnat timmar åt att fundera på det här eller ”analysera” det men hur mycket jag än lyssnar på vad hon säger så kan jag absolut inte förstå det. Är det fortfarande det att det är spännande, att det är ett mer ”spännande” liv – långt ifrån kollegorna på sjukhuset i den mellanstora stadens liv som lockar. Hon verkade ärligt förälskad i honom, men det är ju hon som gör alla uppoffringar (inkl ekonomiska) vilket fastnar och inte kan försvinna. Oavsett vilka val hon gör så hoppas jag att det kommer att gå bra för henne. De nämnde inte hennes ålder men jag skulle uppskatta den till 25-30 år..

En del tjejer/kvinnor som skriver till fångar tror jag har någon form av ”jag ska rädda dig” syndrom. Att de ska få de farliga männen att ändra sig och bli bra människor. Oavsett så har jag väldigt svårt att förstå det och att rädda någon i amerikanskt fängelse (speciellt dödsdömd) känns ju precis vad det är, dvs dödsdömt.

Nu full fart med jobb! Kanske hörs senare..

Kram från Marbella!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.