Är ju inte superkul att gå och sätta sig på hotellrestaurangen själv. Inbillar mig alltid att alla runt omkring tycker synd om en.
De bryr sig säkert inte för fem öre utan det sitter i mitt huvud. Har hur som helst beställt lite mat till rummet så har jag i alla fall sällskap vid middagsbordet, förvisso av hundar men det duger mer än väl.
Tintin böjar komma till rätta i sin nya familj, han var lite harig från början men har nu börjat bli lite modigare och gosigare. Söt som socker är han.
Hotellet jag bor på ligger en bit från havet. Lika mycket som jag saknar mitt hem saknar jag havet både vyn och ljudet. Det är något med hav som jag bara inte kan leva utan. Men man ska heller inte underskatta utsikten över de vackra bergen som omger Marbella. Otroligt vackra och någon gång ska jag ge mig iväg på någon vandringsled – kanske inte bestiga det högsta berget som är 2000 meter, det skulle mina ben nog inte uppskatta så särdeles mycket.
Kram