Min 50-års kris alltså. Har sakta sakta börjat acceptera faktumet och inse att det egentligen inte innebär så mycket mer än just krisen..
Jag är inte mer tant i dag än före dagen D inträffade, och behöver inte bli det förrän jag själv vill det. Otrolig insikt, eller hur:) Oavsett så får det mig att må bättre och att slippa hålla på och krisa kring en siffra är både skönt och befriande. Det är som det är, inte mycket att göra åt mer än att göra det bästa av allt. Jag vet inte om årgång -64 har en högre andel krisande 50-åringar än andra årgångar haft men tittar jag runt mig så är det fler som totalkrisat som jag än de som strålande glada ställt till med stor fest. Själv började ju planera en stor fest men ”freakade” ut några månader innan det var dags att ta tag i inbjudningskort etc. Det ångrar jag inte, kan ha fest när jag fyller 52 eller nåt i stället. Om jag får lust, annars låter jag bli..
Man kan ju ha både bra och dåliga dagar, bra och mindre bra år.. 2014 kommer nog inte landa i topp bland de bästa åren i mitt liv. Har varit både upp och ner såklart men Ts sjukdom och annat har gjort att man inte surfat på en räkmacka direkt under året. Men det är ju september nu och innan vi vet ordet av ett nytt år. Kanske skulle skaffa mig den här kalendern och målbilden för 2015:
Verkar väl vara en klok ide..
Kram