Under söndagens näst intill tropiska oväder i Stockholm kom det under en kort period så mycket regn att det orsakade översvämningar både här & där. Åskan gick och det var tydligen någon slags rekord i antal blixtar och blixtnedslag. Men blixten kan slå till på fler än sätt än de traditionella väder fenomenet blixtar.
Ett exempel är när blixten slår ner i ”kärnfamiljen”. Man tar varandra för givna, barnen tar mycket tid så man hinner inte vårda sin relation, den ena parten är olycklig och den andra vill inte se eller förstå. Ibland händer det i en sådan situation ”det oundvikliga” – den olyckliga parten träffar en annan eller ger av annan anledning upp. Trots kanske åratals av signaler blir det som ett blixtnedslag för den andra parten och självklart för barnen.
I det kortare perspektivet finns det ingen ”vinnare” i det här, den som blir lämnad känner sig övergiven och bortvald. Ångrar att han/hon inte tagit signalerna på allvar utan har just tagit både den andra och förhållandet i sig för givet. Den som lämnar, oavsett anledning, mår dåligt över att såra någon annan och splittra en familj och se sina barn både vara ledsna och må dåligt över hela situationen. Situationen blir traumatisk för hela familjen och det är då så otroligt viktigt att komma ihåg vilka som är vuxna i familjen och agera därefter för att orsaka minsta möjliga skada för barnen. Der är svårt, det förstår jag om man blir lämnad men det finns inga ursäkter i världen att blanda in barnen i fel sammanhang och vända dem emot den part som väljer att lämna. Det är traumatiskt nog som det är för barnen, att dessutom hamna i en lojalitetskonflikt gör inget annat skadar barnen mer än nödvändigt.
Det finns de som tycker att om man har barn ska man stanna kvar i sitt äktenskap/relation för barnens skull. Jag delar inte den uppfattningen, det är inte bra för några barn att växa upp i ett mellan föräldrarna kärlekslöst hem. Vad ger de dem för bild över hur kärlek, förhållande och äktenskap ska vara. Barn har antenner, de känner mycket mer än vi vuxna tror och förstår. Inget barn mår långsiktigt bra av att ha en olycklig mamma eller pappa där detta oxå kanske skapar mycket bråk och tjafs.
Det är otroligt svårt för alla i familjen att hantera en sådan här situation, det är ”synd” om alla. Det är verkligen inte lätt för den part som vågar ta steget och avsluta relationen heller. Den personen (om det är en normalt funtad person) har ju givetvis massor av skuldkänslor över att splittra familjen och göra andra ledsna men kanske mår så dåligt själv i relationen att det är enda alternativet. Det krävs mod för att klara av det och den personen som lämnar behöver lika mycket stöd som den som blir lämnad. Men mest av allt behöver barnen känna att de har två vuxna föräldrar som inte använder dem som vapen och försöker vända dem emot den andra parten.
Det är naturligt att barnen blir besvikna, arga och ledsna på den part som väljer att lämna, det krävs ingen ytterligare ammunition från den part som blir lämnad. Det gör bara mer ont för barnen. Jag tror oxå att det är jätteviktigt att barnen får möjlighet att prata om sina känslor och hur de upplever situationen med en opartisk och för detta utbildad person. Det kan med all säkerhet hjälpa dem igenom processen och att klara den på ett bättre sätt.
En sådan här blixt har precis i dagarna slagit ner i vår bekantskapskrets, man lider med alla inblandade som det just nu gör väldigt ont för om som har det väldigt jobbigt. Men det finns som tur är en morgondag, när man distans och de värsta känslostormarna lagt sig. I det lite längre perspektivet kommer det att bli bra, även om de givetvis inte känner det eller kan se det framför sig just nu.
Kram