Jag förlorade min söta lilla fina underbara mamma för drygt tre år sedan. Även om jag i nästa två år vetat om att det skulle går det inte förbereda sig. Man kan som jag, förtränga och gå in och bli uppgiftsorienterad vilket hjälper dig där och då.
Men varje dag, varje morsdag, varje mammas födelsedag finns saknaden kvar. Vissa dagar starkare än andra,men den finns alltid där. Igår förlorade en av mina vänner sin mamma, en mamma som jag själv känt i över 20 år. En mamma som var en Bull-mamma och som alltid var så söt och snäll mot allt och alla.
Det gick fort dryga 14 dagar från ”domen” till hon somnade in. Sista dagarna med svår smärta och mest sovande pga smärtstillande. Å ena sidan är det självklart en enorm sorg som drabbar de närmaste och alla runt omkring å andra sidan får man försöka se att det i alla fall var bra att lidandet inte blev långt och utdraget. För det är allt annat än smärtan som är lidande i en sådan här situation, lidandet att veta att man bara väntar på att gå bort tror jag, utan att veta är om än inte större så,i alla fall lika stor.
I morgon är det dags även för mig T att flytta vidare, som tur till em ny bostad och inte till värre än så. Det var så,vimsigt när jag var där tittade så jag minns inte hur det ser ut. Tar ett första flyttlass med kläder och lite annat och flyttar nog in i morgon kväll och reknogiserar.,åker ut in på,lördag och hämtar resten som behövs. T är Östersund och kommer hem sent lördag kväll, ska försöka ha så myckat klart som möjligt till dess.
Dags att försöka somna on..
Kram