Jag har ju inte bott permanent i stan på de senaste 5-6 åren och det senaste året inte ens haft en övernattningslägenhet i stan.
Eftersom jag inte längre har ett ”vanligt” jobb som man åker till varje dag känner jag mig lite isolerad ute i vår fina Bullerby.
Har ju heller inget körkort och tro mig det är ingen option att jag ger mig på att ta det. Har försökt – länge… Vi kan bara nöja oss med att konstatera att Stockholm är en säkrare plats om jag avstår från att köra bil.
Jag måste alltså alltid planera skjuts och blir helt beroende av andra för att kunna förflytta mig. Det blir krångligare och då blir den där lunchen eller middagen i stan ett helt företag på något sätt. Saknar känslan av att kunna vara spontan, kunna gå på luncher utan att det tar tid för planering och en halv dag går åt för en lunch. Saknar också att bara kunna gå ut och kolla på stan, gå & handla, gå ut & äta på ett enkelt sätt.
Tror nog att det är dags för mig att bo i stan, kanske inte för alltid men i alla fall 1-2 år. Tror det skulle göra mig gott på många sätt.. Får helt enkelt börja planera för det.
Säljer så klart inte huset i Bullerbyn men kanske hyr ut. Hus mår inte bra av att bara stå och dessutom kan ju några andra som det passar bättre få bo vid vattenkanten i Bullerbyn.
Kommer med all sannolikhet att hamna på Östermalm igen. Är egentligen inte alls ”Östermalmig” som person men det är ändå den stadsdel jag trivs bäst i. Har i och för sig aldrig bott på Kungsholmen men det känns inte som min stadsdel. Inget fel alls på Kungsholmen, det är säkert mest för att jag känner till det minst.
Ja, det var del ett i tankarna och med andra ord bara att börja sätta igång. I dag ska Pappa få se sin födelsedagspresent till mig (Pippi tatueringen). Vi får se hur han tar det, han är hur som helst så lättad över att slippa hitta på något själv men just den här presenten var knappast något han skulle ha valt.
Kram