Som jag velat…

…fram & tillbaka om min 50-årsfest som någon slags terapinför att bota 50-årskrisen. Efter ett velande utan dess like har jag nu äntligen kommit fram till ett beslut:
1. Jag tänker inte fylla 50 – jag tänker göra som alla Hollywood stjärnor låtsas som jag är yngre och då behöver jag således vare sig ha kris eller fest. Jag kommer att vara ” forever Young” helt enkelt.
2. Det där med att ha ett stort 50-årskalas är bara så inte jag och min poäng nu är ju att bli mig själv igen så då utgår festen även av den anledningen.
3. På min icke existerande 50-årsdag tänker jag inte fira alls utan bara gör precis exakt vad jag själv känner för att göra den dagen. Känner jag för att sova så är det precis det jag tänker göra:)

Jag siktar istället in på mig på ett 100-årskalas, för om man lyckas bli hundra år så är det i sig en bedrift att uppmärksamma. Att fylla 50 gör de flesta (som tur är) och det är ju ingen bedrift i sig och för en person med lite åldersnoja som mig själv vore det ju direkt självplågeri att ha fullt fokus på det en hel dag/kväll. Att stå i centrum har jag ju alltid hatat. Sen måste jag ju tänka på det var och varannan dag i själva planeringen. Nix, nu är det bestämt – här har ni nya Eva P som är på väg att bli sig själv och hon är 47 år. Så var det bestämt…

Nu kommer jag somna gott ikväll och sova länge i morgon för nu är det ju tre år kvar till Herr Ugglas devis om att alla blir morgonpigga när de fyller 50…

Kram & Godnatt!