Ett år….

En väldigt speciell dag.. som jag ”fasat” för nu i någon månad eftersom jag vet hur svår halvårsdagen var. Då var jag i Sverige, på landet med Pappa och det var verkligen en tuff dag och kväll. Det är något med de ”jämna” månaderna som gör att det är jobbigare, jag blir mer påmind, saknaden är större och jag blir mer ledsen.

Tänkte på fotot jag hade på Facebook inlägget igår – att Pippi på armen ger mig styrka. Det är faktiskt precis så det är för det ger mig associationer både om Pippi och annat och det ger mig styrka. Så tack Pappa för den ❤️



Att det gått ett år är både omöjligt och möjligt att förstå.. på samma sätt som det varit upp och ner.. Ett steg framåt och två bakåt för att successivt bli fler och fler dagar framåt och färre och färre dagar bakåt.. En allt annan är rak väg men trots allt en väg som fört mig framåt.

Jag förlorade min man och min bäste vän.. efter 35 år tillsammans så innebär det också att man förlorar halva sig själv. Vem är man när man är halv?

Det viktigaste beslutet har varit att jag flyttade och att jag gjorde det snabbt. En ny lägenhet som vi inte bott gemensamt i och nya kvarter. Det betydde inte bara att jag inte konstant blev påmind utan också att jag blev upptagen med att skapa något nytt.



Hundarna har betytt att vi fortfarande är en familj.. De ger mig så mycket kärlek och jag kommer hem till ett hem inte till en tom lägenhet. Sedan har givetvis stödet från Pappa och Åsa varit ovärderligt.

Jag tänker ibland på vad hundarna tror och tänker. Tror de att han flyttade eller förstod dom vad som hände? Karisma agerade oerhört klokt när det hände så hon förstod att något var fel. Tintin har ju förändrats väldigt mycket efteråt och är konstant vid min sida. Hur mycket saknar de honom och har de en förhoppning att han ska komma tillbaka?



Hade ju på Lotta på Liseberg igår och helt plötsligt blev jag så berörd och de där tårarna som behövde komma kom.. Det var till allsången Det var en kväll i juni – Lasse Berghagens låt. Vi hade inga gemensamma minnen till den men musik berör på olika sätt och inte alltid ”logiskt” som tur är..

Men alla par brukar ha en låt som är extra speciell.. Man har minnen till många men det är något speciellt med just en speciell låt.. För vår del var det Lady in red med Chris De Burgh..



Lady in red.. Vår första ”tryckare” som man sa då. På en båt till Tallinn – en konferens med jobbet och vi var nya och hemliga som par.. Tryck på pilen och lyssna..

Jag kommer så väl ihåg att koncernchefen sa: Ni skulle vara ett vackert par.. Han visste inte hur rätt han hade om det där med ett par men han fick såklart veta med tiden och var med på vårt bröllop.. Den enda gästen som flög till bröllopet – iallafall om man tar med hela innebörden, dvs han flög själv det lilla planet som han landade på Bromma.

Det finns såklart även andra låtar som är ”våra” låtar men det här är den första som blev det ❤️

Det finns en annan koppling till ”lady in red” också även om det mer var ”tjej i rött”.. Vi var ett gäng jobbarkompisar som varit på AW och hamnade på ett ”diskotek” som hette Downtown. Tydligen hade jag en röd långkofta på mig den kvällen och Thomas brukade ofta ”skoja” om den där kvällen när jag dansade i den röda långkoftan ❤️



Alla ni som följer mig här på bloggen tänker säkert på hur mycket tid jag spenderar ensam.. eller bara tillsammans med hundarna. Det är så men jag vill inte kalla det ensamhet utan använda Jill Johnsons uttryck ”SJÄLVSAMHET” för jag har både haft ett behov och en vilja av att vara mycket ensam, själv eller vad vi nu ska kalla det.

Så är det definitivt inte för alla. Jag skulle tro att de flesta inte har det behovet i samma utsträckning som jag haft. Jag har ju också sagt att jag ska börja bli mer socialt aktiv nu när ettårsdagen är passerad. Inte för att jag känner något tvång men jag tror att det är bra för mig att öka på den biten. Det har ju gått lite upp och ner – jag har ju inte suttit ensam hela tiden under det här året. Men jag har undvikit att ge mig ut bland nya människor.

Jag vill inte prata om det som hänt med människor jag inte känner och har velat kunna säga att jag inte vill prata, att jag vill gå hem eller vad det nu kan vara och det har känts som om jag kan göra med människor jag känner och jag hade med all sannolikhet kunna göra det med ungefär alla människor om jag bara provat. Men det är ingen idé att fundera på det utan se framåt och göra som jag sagt, dvs ge mig ut mer nu när ettårsdagen passeras.



Jag trodde aldrig att jag skulle komma till den punkten där jag kunde acceptera och säga att jag är tacksam för alla de år vi ändå fick tillsammans. Det kan jag nu men jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt orättvist att han skulle få ett så kort liv. Inte av egoistiska skäl utan för hans skull. ❤️



Apropå att bli halv.. Det ligger en del i det här. Jag tror att det hade varit lite annorlunda om vi hade bott i Sverige, om jag haft ett jobb med kollegor och mina vänner som jag känt under många år. Då hade jag haft ett annat sammanhang kvar..

Jag har självklart inte tappat fotfästet helt och inte känner mig som om jag är en egen person men det finns en sanning i att lära känna sig själv på nytt och att bli hel i ett nytt ”sammanhang”..



Det går inte en enda dag utan att jag tänker på Thomas flera gånger per dag. Det hade varit konstigt om det inte vore så och det kommer att vara så länge till men det gör oftast mindre och mindre ont.

Men det kommer för alltid att vara ett hål i mitt hjärta, i mitt liv – ett hål som aldrig kommer att fyllas. Ett gemensamt liv i 35 år kan man aldrig ersätta med någonting. Man kan göra det bästa av situationen och se framåt och det tycker jag att jag gör men det minskar inte hålet – jag blir bara bättre på att lära mig leva med det..



Nej, jag tycker inte att jag är någon hjälte eller att jag klarat allt bättre eller sämre än någon annan. Jag jämför inte med någon annan eller något annan – jag tycker att jag kan känna en stolthet över hur långt jag kommit. Oavsett hur långt det är. Det är viktigt att få känna så för att få styrka och kraft att ta ytterligare steg framåt och acceptera att det ibland också är steg bakåt.



Vi har samlat stenar på stranden så att vasen på fot skulle vara full idag – våra Thomas minnesstenar ❤️ Fiskmåsen intill köpte vi tillsammans och hade i huset på Värmdö så den påminner om vår gemensamma kärlek för Stockholms skärgård 💙

Thomas – jag tror att du vet precis hur mycket vi tre saknar och tänker på dig ❤️❤️❤️

Nu är den full och vi börjar spara nya minnen i en ny ”vas” – nu när ännu en milstolpe i vår sorgeprocess passerat är det dags för oss att skapa nya minnen. Men du är alltid med oss så du blir en del av de minnena också ❤️



Thomas äskade ju hästar – den här bilden som jag lånat från min kompis Ylvas Facebook hade han gillat.. och så hade han pratat om hästar en stund.. Då hade jag troligen börjat lyssna och övergått till att lyssna med ett halvt öra efter ett tag. Nu hade gärna lyssnat uppmärksammat i timmar.. Men att inte ha exakt samma intressen och att inte tycka att precis samma saker är lika kul är både vanligt, normalt och bra.. Det viktiga är att man respekterar olikheterna och det gjorde vi alltid ❤️



Vaknade jag.. Ja, det gjorde jag men inte på genom en mardröm utan jag bara vaknade med en känsla i kroppen. Som en förinställd klocka. Två gånger. Men det var inte otäckt på det sätt som det varit – jag återupplevde det inte och det är ett stort steg eller vad jag ska kalla det.



Det var bra att ha planerat in ett antal timmar med Christina idag. Att komma hem med bland annat svensk färskpotatis, varmrökt lax och räkor till Toast Skagen kändes bra. Nu ska jag väl få tillbaka aptiten när jag har så mycket gott att äta.. Det skulle vara gott att bara äta färskpotatis till middag 😃 Om jag inte haft Sverigeresan runt hörnet så hade jag köpt mer potatis än jag gjorde 🇸🇪

Det har varit strålande sol och varmt varje dag i flera veckor.. Idag är det totalt grått och det duggregnar med jämna mellanrum. Omöjligt att inte göra kopplingen mellan vädret och vilken dag det är 💙

Totalt trafikkaos var det också – troligtvis beroende på att de håller på och klipper träden på Ricardo Soriano.

Vädret blev något lite bättre sent på eftermiddagen men det blåste rejält så den där glassen med Doggisarna på den lilla ”trä-baren” får vänta till imorgon. Nu väntar enligt prognosen ☀️ utan ett moln i 10 dagar..



Valresultatet för Andalusiens val är klart och den sittande presidenten Juanma Mareno (Partido Popular) kommer att sitta kvar.. Partiet får egen majoritet med det bästa valresultatet någonsin.. Marbellas borgmästare är med andra ord nöjd ✨



Jag älskar den här ”platsannonsen” där man söker medarbetare för jobb som sker online.. Kan t ex vara att registrera uppgifter osv.. Det är ju i 99 fall av 100 unga personer på bilden när man söker den här personer för den här typen av tjänster. Så hatten av för det företag som visar att ingen är för gammal för att jobba hos dem ⭐️



Apropå val så ser det ut ännu lite bättre ut för Liberalerna i DN/Ipsos juni mätning.. Fortsätter det på den här nivån så kommer Johan Pehrson lyckas med det som iallafall jag trodde var omöjligt.. Dom är mer eller mindre uppe på nivån i valet 2018.. Men det är ett tag kvar till valdagen så det kan dippa igen..


Ulf Kristersson däremot har anledning att vara lite bekymrad.. Inte för att de inte ska klara riksdagsspärren (😃) men Moderaterna har inte legat på en så här låg nivå inför ett val sedan 1988..

Jag kan förstå utvecklingen för Moderaterna – tycker att Ulf Kristersson gjort ett antal strategiskt ”korkade” grejer..


Det där med ett bra alternativ i mitten.. inte en bra strategi för vad är de då egentligen? Några som vill spela safe och vara med överallt brukar sällan vara framgångsrikt. C har tappat hälften av väljarstödet det senaste året och ligger nu bara marginellt högre än Liberalerna. Med den nuvarande strategin tappar dom hur mycket väljare som helst till S..

Nog om politik – en sak är säker.. Det kommer att bli väldigt jämnt..



En sorgeprocess är lite som en berg och dalbana. Upp och ner och det kan ofta gå snabbt med mellan de olika. Idag har det också varit så men det har inte varit en helt ”svart” dag. Det har ändå gått bättre än jag trodde och bättre än halvårsdagen. Kanske var det svårare då för att det var mörkt (december), jag var i Sverige så jag saknade hundarna också. Oavsett anledning så känns det skönt att dagen idag varit bättre.

Känner mig trött och det är säkert för att en viss spänning släpper. Imorgon börjar det första året utan Thomas ❤️ Det kommer såklart inte vara någon dramatisk förändring men det finns nog en del psykologi i det – det handlar ju delvis också om hur man tänker själv..



Med våra minnen i korgen och tillsammans med dig på ett annat sätt går vi vidare mot nästa milstolpe ❤️ Saknaden är går inte att beskriva ❤️

3 reaktioner på ”Ett år….”

  1. Första året man smakar lite på ordet första året nu har man gått igenom allt för första gången julen , påsken och födelsedagar ett annorlunda liv , vi var på min systers son Joakims student i fredags nu är det tre år sedan hon gick bort tycker att det är jobbigare nu vi satt där och fikade och hon fattas man liksom väntar att hon ska stå där i dörren ,men hon var med under hela uppvaktningen det flög en citron fjäril runt i tältet och satt sig ner vid bordet ibland så det kändes lite bättre även om jag höll min teori för mig själv min och syrrans hemlighet

    1. Eva, bilderna på Thomas o dig i era blå tröjor är så fina.
      Jag skulle rama in de i varsin ram o sätta upp de tillsammans. T ser så himla snäll ut på alla bilder.
      Tänker o känner med dig.
      Kram

      1. Hej Sanna, vad roligt att du tycker det för jag har tänkt på det. Har ju inte klarat av att ha bilder framme men tänker att nu börjar det kännas som om jag kommer att klara det. Tack för att du är så fin vän och skriver peppande kommentarer ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.