Ibland är livet som en skör tråd. Ibland helt plötsligt och utan förvarning rycks någon bort och är för alltid borta. Kvar finns en familj och andra anhöriga i en outsäglig sorg och det enda det har kvar förutom just sorgen är minnen. Ibland är det orättvist, meningslöst och helt oförklarligt och ibland är det efter sjukdom eller på grund av ålder. Oavsett vilket så finns den där för de anhöriga; sorgen och för dem som står en bit ifrån ledsamhet.. Jag har i dag fått besked om att en person gått bort, inte någon som stod mig allra närmast men som jag haft en lite, ur flera perspektiv, speciell relation till. Jag skriver om det lite senare. Men beskedet fick mig att tänka på hur snabbt saker kan förändras. Oavsett om det är en ung, medelålders eller äldre person så kan det förändra allt för dem står närmast och gör ont i hjärtat för oss andra.

Någon som verkligen har sorg och mitt i sorgen bara måste orka stå upp trots att hon säkert inte orkar är Magdalena Graaf. Att ens barn rycks bort från en dag till en annan måste vara det mest fruktansvärda man kan vara med om. Helt oförberett och helt onödigt, den sorgen och smärtan kan man aldrig förstå om man inte upplevt den. Man kan föreställa sig den och det är tillräckligt för att det ska göra ont trots att man aldrig träffat Magdalena eller vilken annan förälder som helst som drabbas av det.

Jag föregår inte med gott exempel i det råd jag nu ger, men ska verkligen jobba på det med mig själv. Lev i nuet, uppskatta det du har och ta tillvara på varje dag. Värdera och prioritera det som är viktigt för dig och som får dig att må bra..

Kram