Två år av saknad

Jag har inte drömt mardrömmar, jag har inte återupplevt allt inatt men jag vaknade och tittade på klockan 02.09.. en minut innan jag vaknade för två år sedan. Det kändes och självklart hamnar man tillbaka till den natten i tankarna men det har ändå varit okej.

Det är bara så att sorgen och saknaden är väldigt mycket mer påtaglig idag än den är en vanlig den 21:a eller en vanlig onsdag..

Jag tillåter mig själv att bara vara.. vara lite extra ledsen och inte ha något tvång på att jag måste göra någonting. Det går bra och det kommer att gå bra men jag kommer att tycka att det är skönt när den här dagen är över..

Det sägs att de två första åren är de svåraste.. jag hoppas att det stämmer och att det nu blir lite lättare för varje dag, vecka och månad som går. Att saknaden alltid kommer finnas där är självklart men den gör som tur är mindre och mindre ont.

Att titta på bilder tycker jag fortfarande är väldigt svårt. Jag har ett litet fotografi i en ram framme ~ ett foto jag tog när vi firade vår bröllopsdag med en resa till Sorrento.

På bilden har han blå/vit rutig kortärmad skjorta som jag hade köpt till honom i födelsedagspresent året innan eller så.. Jag köpte den i klädbutiken som fanns på Siggesta Gård på den tiden.. på öppet köp för säkerhets skull eftersom T hade starka åsikter om kortärmade skjortor..

Det är kanske inte den present han uppskattade mest när han öppnade den men som han kom att tycka om den ~ han typ bodde i den på somrarna under många år:)

När jag tänker tillbaka så är det inte det allra största grejerna som jag har med mig som de finaste minnena.. Det är inte de dyra smyckena eller att det var dyra hotell på resorna utan det är mer de små sakerna som när vi köpte Lee snickarbyxor på Bali, vår första bilsemester där vi bodde i tält ett gäng nätter för att hålla semesterbudgeten, när vi kvistlackade pärlspont och sprang ut varje gång det kom en Finlandsfärja för vi var så fascinerade och lyckliga över vår lilla sjötomt..

Det finns sååå många minnen efter så många år tillsammans och det är såklart en mix av både det enkla som här ovan men också från större händelser såklart.. När vi förlovade oss i Sälen, gifte oss i Seglora kyrka, åkte på våra fantastiska vintersemestrar till varmare länder och en massa annat..

Men allting kokar ändå ner i de mer vardagliga sakerna och de enklare sakerna men det är dom som svårast att tänka på och det är dom som det är svårast att vara utan. Man behöver inte skapa nya minnen genom att åka på en utlandssemester, göra något väldigt speciellt eller genom att få en fin present utan det är minnena som skapas i det lilla som jag saknar så otroligt mycket.

Snickarbyxorna måste det ha varit 30 år sedan vi köpte för jag minns att vi hade dem när vi rullade ut gräsmatta i Granliden..

Jag saknar att få höra att det ser ut som kriget när jag lagar mat.. Jag saknar att få höra att du ska ta och fixa det där du skulle göra ”sen”, även om jag inte trodde att det var möjligt. Jag saknar travsändningarna på lördagar trots att jag är helt ointresserad av trav.

Vill med det bara säga till alla att sluta slösa tid på att irritera er på småsaker för det kan komma en dag då ni inte vill något annat än att ”stå ut” med det..

Har man varit tillsammans i 35 år så blir man ”allt” för varandra. Det innebär inte att man inte har någonting annat men man är ju “ett” helt enkelt.. Det är det svåraste att tappa bort det ~ tomheten som uppstår och tystnaden i den dagliga vardagen. I tv-soffan, i matbutiken, på hundpromenaden ~ hela tiden helt enkelt.

Om det är något jag lärt mig under de här två åren så är det att kunna ha perspektiv.. eller rättare sagt kunna sätta saker i perspektiv. Att kunna uppskatta saker har jag också blivit bättre på och att inte ta någonting för givet..

Det är inte så att man är bättre eller sämre beroende på hur man hanterar och klarar något sådant här men jag tycker ändå att jag kan få vara lite stolt över mig själv. Det har gått bättre än vad jag vågade hoppas på och det är givetvis inte bara min förtjänst utan tack vare familj, vänner och det så viktiga perspektivet.

Något annat jag lärt mig är att människan har en enorm förmåga att anpassa sig. Det är som Darwin sa; det är inte den starkaste som vinner utan den som anpassar sig bäst.

Apropå perspektiv så ska jag försöka rikta tankarna åt något helt annat håll.. Åt hållet bredvid mig och tacksamheten över att jag har Doggisarna – dom är mitt allt och utan dem är det inget hem..

Jag har inte givit mig och veckohandlat idag ~ tyckte att det kändes lite tidigt att handla helgmaten med tanke på att jag bl a ska ha gambas. Har ju alltid mat hemma så att det funkar in jag avviker från planen.

Ska fixa lite god middag och sedan en Netflix kväll med lite ostbågar som jag köpte igår..

Imorgon är en ny dag ✨