Hej,
Jag har fått en total förkärlek för de här små tecknade bilderna – trodde ju att jag skulle ha tröttnat till jul men det dyker upp nya hela tiden på Instagram ”upptäck”.. Undra varför 😊
Känner inte riktigt på samma sätt för den här bokklubbs-boken. Den är inte dålig och det finns en chans att jag kommer in i den och kommer att tycka att den är helt okej. Fortsätter med hastighet 1,25 och så kommer det nog förbli för mot alla odds så tror jag nästan att lyssningen blir bättre så. Men det beror helt och hållet på att uppläsaren läser ”entonigt”..
Doggisarna var helt slut igår kväll så de hängde lite halvt motvilligt med ut den där sista vändan.. Inte Tintin – han är som sagt glad jämt och bara han får vara med så är allt topp ✨
Har ju skrivit om att jag ibland ser Atlasbergen där på andra sidan men att min mobilkamera inte är tillräckligt bra för att jag ska kunna få ett bra foto. Lånade helt enkelt bilden från The Beach House Marbella som uppenbart har en bättre kamera 😃
Dom har fotograferat rakt framåt och eftersom dom ligger i Elviria får de inte med Gibraltar som ligger till höger om bilden..
Atlasbergen ligger alltså i Marocko och även om avståndet inte är så stort så är det som två skilda världar. Det ser väldigt häftigt ut att vandra där men då får jag allt ”vandra på” här ett bra tag innan jag ger mig på att vandra runt där 😄
Faktum är att jag definitivt inte behöver åka till Marocko och Atlasbergen för att upptäcka något nytt. Thomas och jag var faktiskt dåliga på att se och upptäcka andra orter än Marbella. Inte så att vi inte varit i Malaga, Estepona, Fuengirola och några till men med tanke på hur länge vi varit här så var vi inte speciellt aktiva när det gällde det.
Det kan jag ju nu se som något positivt för det innebär att jag lätt kan upptäcka nya byar, områden, natur och vad det nu kan vara. Tråkigt är det såklart att jag inte kan göra det med Thomas men med positivt menar jag att det är bra sätt att kunna vara aktiv på ett enkelt sätt. Dessutom kan ju Doggisarna hänga med på den här typen av grejer så att dom också får upptäcka nytt, få stimulans & motion ✨
Den turkosa byn heter Juzcár och ligger i en dal i närheten av Ronda.. Det finns kanske egentligen bara en anledning att besöka just den byn och det är att alla hus har den här turkosa färgen.. Kallas självklart då också för Smurfbyn. Det sägs att den ligger väldigt vackert så det är väl iofs också en anledning men det är det så otroligt många andra byar som också gör.
Jag har kommit in i en period när jag drömmer om Thomas varje natt. Omständigheter och händelser varierar men utgångspunkten är densamma i varje dröm. Thomas och jag har skiljt oss. I vissa drömmar finns han med i något sammanhang, i vissa drömmar har vi någon kontakt per telefon och i vissa drömmar är det bara ett faktum att vi skiljt oss.
Jag vaknar ju ofta någon gång per natt och då kommer jag på att det ju inte alls är så som drömmen är.. Men det blir inte som det där slaget i magen som det kan bli ibland – eller slag i magen är inte rätt uttryck.. Det är fortfarande så att jag om och om igen förstår att han inte finns längre. Som om sanningen går upp för mig om och om igen.
Drömmarna är kanske någon slags flykt från sanningen. Att han fortfarande finns men vi lever inte längre ihop. Jag ska inte analysera för jag kommer ändå inte riktigt förstå.
En sorgeprocess har ju olika faser. Jag antar att det är så och att det ser relativt lika ut för alla men att de olika stegen tar olika lång tid. Jag tror inte heller att den är linjär. Iallafall så är den inte det för mig.
Jag funderade ju mycket i början på om jag var normal. Var det normalt att känna på det ena eller andra sättet. Det tog lite tid innan jag på riktigt insåg att det finns inget ”normalt” för allt är individuellt och okej.
Jag läste om de olika faserna – beskrivna av Regina Birkehorn och de var så bra beskrivet tycker jag. Jag kan känna igen mig i mycket och i annat inte alls. Jag kommer att fortsätta att känna det jag känner och uppleva var jag är i processen utifrån mig själv och inte tro att det fungerar utifrån en beskrivning men det var ändå en bra läsning.
- Chockfasen
- Reaktionsfasen
- Bearbetningsfasen
- Nyorienteringsfasen
Från början var det bara svart och svårt. Jag förstod vare sig att det hänt eller hur jag skulle klara det. Jag ville ju inte att Pappa eller min syster skulle flyga ner. Jag ville bara vara själv. Tiden blev lite för lång kan jag förstå nu i efterhand men det insåg jag inte då.
Jag bestämde mig för att hur jäkla jobbigt det än kändes att ge sig ut så skulle jag ut på de där långa promenaderna varje dag. Det finns inget bättre sätt än att gå.. Förr kunde jag nästan inte gå om jag inte hade ett tydligt A och B men det lärde jag mig verkligen. Jag tog på mig ett extra pass i butiken så att jag skulle ha ansvar för att vara någonstans två gånger i veckan. Jag lyckades upprätthålla rutiner med ett undantag – jag kunde inte äta. Det tog ändå tills jag flyttade hit och bestämde mig för de 10 dagarna med mat ställd på bordet framför mig innan jag fick ordning på det mest basala – att äta.
Jag var mest ensam, drog mig undan för jag tyckte att det var jobbigt. De flesta var på semester här och hade det som man har på semestern och så skulle jag sitta där i en helt annan sinnesstämning. Det är klart att ingen hade förväntat sig att jag skulle slå klackarna i taket så det var ju bara dumt tänkt av mig. Var det ens okej att gå ut och äta? Den känslan kom jag faktiskt över fort för jag vet att Thomas hade velat att jag gjorde det.
Jag gick ut med Christina och hennes man och två andra par och det var på något sätt en ansträngning innan men blev trevligt när jag väl satt där vid bordet. Jag bestämde mig också för att göra allt jag kunde för att upprätthålla det yttre – om jag såg pigg ut så skulle jag känna mig piggare och då skulle jag bli piggare.
Det kan låta som om jag satte mig ner och enkelt bestämde ett antal saker som var viktiga och sedan bara gjorde det – så var det givetvis inte. Jag bestämde däremot vad jag skulle försöka klara av för att på det sättet må så bra som möjligt. Inte från dag ett men jag visste ju att jag ville att hundarna skulle komma hem och för att kunna ta hem dem måste jag fungera. Det i sig var också en stor del till att jag både tog tag i och bestämde vad jag måste göra och kämpade på för att göra det.
Sedan har det som alla som läser bloggen någotsånär frekvent varit både steg framåt och steg bakåt. Alldeles normalt med andra ord.
Det finns saker som jag vet gjort att både orkat överhuvudtaget och orkat mycket mer än jag trodde var möjligt och det är Doggisarna, stödet från Pappa och min syster, Esther, att jag ändå lyckades förhållandevis bra med rutiner och att jag så snabbt beslutade mig för att flytta.
Jag är också tacksam över att jag insåg att man måste gå igenom en sorgeprocess – jag har förträngt och stängt inne ibland , jag skulle ljuga om jag påstod något annat men jag valde att inte börja med någon form av antidepressiv medicin eller liknande eftersom det bara dövar det bearbetar inte. Sorgen kommer då ikapp senare istället för den måste bearbetas.
Känslorna av saknad är lika starka men det kan också komma andra känslor, som t ex ”ilska”. Även det helt normalt. Jag vet att det inte finns något riktigt ”normalt” men det är viktigt att processen går framåt – att man inte fastnar. Fastnar i sorg, bitterhet eller något annat. För det finns ett ljus i tunneln och det kommer in ljus under tiden jag är i tunneln också. Mer och mer.
Det är när man tagit sig igenom tunneln som man kommit till nyetableringsfasen – när jag gör det vet jag inte men jag vet att det går framåt och jag vet att jag varit både stark men även svag men det allra viktigaste är att jag vet att jag kommer att gå hel ur det här.
Det var inte tanken att orden bara skulle skrivas nästan av sig själv efter det jag berättade om drömmarna. Blev som för mig viktiga dagboksanteckningar.. Vet inte hur jag på ett bra sätt ska kunna lämna det här och börja skriva om något helt annat så jag avslutar här.. så fick det bli ett lite annorlunda inlägg. För mig en slags återblick och reflektioner som jag kommer att förstå mer av när jag läser längre fram.
Klockan blev för mycket så nu är det hög tid att sova ❤️
Kram