Hej,
Nu har det nog varit lite för mycket och för snabb växling eller hur jag ska uttrycka mig. Oron inför Minnesstunden, själva Minnesstunden, den känslomässiga utmattningen efteråt för att sedan återvända hit.
Här har det ju varit allt annat än någon lugn och ro. Dålig sömn och full rulle med lägenheten, lagret, kortet som försvann och en del annat. Dessutom satte jag mig ju på mina läsglasögon och gjorde det stora felet att använda Thomas. Det var en riktigt dålig idé eftersom hans har en mycket starkare styrka. Lång historia kort.. började må så illa men ville ju inte ställa in sista kvällen med Pappa.
Jag fick till en god Toast Skagen som jag också åt och mådde klart bättre efteråt. Men där tog det stopp – någon varmrätt kunde jag helt enkelt inte få i mig. Stackars Pappa, men han överlevde det också.
Hade tur så jag passerade apoteket vid Pappa sju minuter innan de stängde klockan elva så nu har jag glasögon i rätt styrka. Vilken skillnad! Snabb tur ut med hundarna och sedan direkt till sängs.
Hade ju mitt veckomöte med Esther på förmiddagen. Som vanligt men det känns ändå alltid lika bra så jag kommer att fortsätta ett bra tag till, iallafall som det känns nu.
Nu var det ju det här med råden som jag skrev om igår. Kloka råd som jag ska skriva ner på startsidan i min kalender:
- ”Eva, nu känner ju jag dig. Gå nu inte från noll till hundra och kör för hårt för att du så gärna vill bli klar med precis allt alldeles för snabbt.”
”Eva, var nu i nuet oftare än du är. När du satt ✅ på något stannar du inte upp utan är för ofta för snabb att se ett problem eller annat vilket tar för mycket energi. En oro, tankar som i 97 procent av fallen är helt onödig. Energi som du behöver till annat nu.” Eller typ alltid om jag tänker till själv.
Det första hade kunnat vara jag de senaste 57 åren bortsett ifrån att någon kanske känt vikten av att påtala det.
Det andra är helt nytt och har en direkt koppling till det som hänt. En ökad oro som kommer ifrån att det visade sig att livet så plötsligt kan bli totalt upp och nervänt. Det här kommer successivt återgå till det normala men rådet är helt rätt och riktigt nu.
Vilken skillnad med de nya läsglasögonen som är i min styrka. Det måste ha varit det att jag använde Thomas (och lite det där med att jag var vaken till 04-tiden) som gjorde att jag mådde så illa igår.
Gick ju och la mig tidigt igår – eller iallafall vid midnatt.. Somnade rätt snabbt och gick upp vid 07.15. Det tyckte hundarna var för tidigt men de masade sig motvilligt med ner.. Ska lägga mig tidigt ikväll också.
Ibland kan jag nästan bli galen på Tintin. Ville ju se säsongspremiären av Wahlgrens värld. Det hann jag med en kvart eller så sedan var det ”någon” som måste ut och det kan han ju inte hjälpa. Passade på i reklampausen och det fick bli en superkort promenad så jag missade inte alltför mycket.
Säsong 10 är det tydligen.. enligt dem själva garanterar de att det ska bli den bästa och roligaste säsongen hittills. Vi år väl se, jag följer det inte slaviskt utan glömmer det rätt så ofta.
Jag var inte ensam om att beställa Blondinbellas bok igår 😊 Rakt upp på förstaplatsen av alla böcker, lanserade eller inte. Tusen böcker har hon signerat men det räckte inte så nu blir det signering av tusen till..
Ser fram emot kvällarna med boken, en kopp te och vågorna utanför 💙
Apropå böcker så skrev systrarna Amanda Schulman och Hannah Widell boken Två systrar tillsammans för ett gäng år sedan. Har för mig att jag läste den och att det var en typisk sisådär chic lit bok. Nu har den hursomhelst haft premiär som film – på Viafree eller något annat jag inte kan se.
Har inte det här programmet gått förut? Nu presenteras det som premiär men det är kanske premiär på Femman och fanns bara på deras betalkanal tidigare..
Inte ett program som jag kommer se men det kom direkt efter Wahlgrens värld så jag såg/hörde inledningen. Jag fick lite av en chock (överdrivet) över att jag och Kalle Moraeus är lika gamla. Det är väl helt enkelt så att man i största allmänhet inte riktigt hänger med att man ser äldre ut. Inte så att jag hänger upp mig så mycket på det men jag skulle ljuga om jag påstod att jag hellre ser yngre ut än jag är än tvärtom. Men just nu orkar jag inte bry mig om huruvida jag ser ut som 55, 57 eller 75 år. Känns lite oviktigt, eller väldigt oviktigt.
Jag vet att jag skrivit om det tidigare men jag kan fortfarande inte riktigt förstå det. Alla dessa Instagram inlägg från gymmet. Jag kan absolut förstå det om man har ett Instagramkonto med fokus på träning och syftet är att peppa andra. Men det är typ under fem procent av inläggen.
Det här hade jag ingen aning om. En gång försökte jag lura i min Pappa att jag sov med mina glasögon för hur skulle jag annars se vad jag drömde. Det var ju väldigt länge sedan jag använde glasögon och jag är högst osäker på om han trodde på att jag var så korkad.
Borgmästaren Angeles Munoz är lite glad, eller riktigt glad Över 50% av Marbellas hotell har rapporterat att de hade en beläggningsgrad på över 90% i augusti 🍓
Jag har ju varit så himla glad för lägenheten, att Pappa varit här och att det varit fullt upp. Men nu ikväll kom det – känslan av saknaden och sorgen över att Thomas inte är med och kan och kommer att dela det här med mig.
Det var nog det bästa beslutet jag kunde fatta – att flytta. Även om jag kommer känna saknad och sorg så har vi inte bott där tillsammans. Inga gemensamma minnen just därifrån. Men han hade ju älskat att ta med hundarna och låta dem springa i sanden. Älskat att ta promenaderna utmed havet. Älskat att vi bara helt oplanerat gått ner och satt oss på någon av de tre chiringuitos som ligger nedanför huset.
Han hade älskat allt det där lika mycket som jag, precis lika mycket. Men jag har inte dåligt samvete för att jag känner mig glad för jag vet att Thomas är glad för min skull.
Det går verkligen upp och ner. Ledsen, okej och glad om vartannat. Men så kommer det att vara länge. Men det var ju inte så länge sedan det hände och det var inte så länge sedan jag inte kunde se vare sig något ljus eller känna mig lite glad.
Det gäller att ta tillvara på varenda gång som jag känner mig glad. Det ger så mycket energi att känna glädje, att faktiskt skratta åt något. Jag är tacksam över att jag stod emot att börja med antidepressiv medicin direkt det hände. Jag har ju klarat mig ”bra” utan dem och jag tror faktiskt inte att jag hade mått bättre med dem. Nu har jag ju det där ”panikpaketet” så jag kan ta en lugnande tablett om det blir ”överjävligt”’ Det paketet är långt ifrån tomt. Varje vecka frågar Esther om jag behöver fler och varje vecka tackar jag nej.
Jag måste ta mig igenom det här, sorgen och saknaden på riktigt. Tabletter dövar bara tillfälligt och gör inte att jag tar mig igenom den så viktiga sorgeprocessen. Hur ont det än må göra och hur stor saknaden än är så finns den där och jag måste ta mig igenom och bearbeta på ett äkta sätt.
Däremot har det funnits några tillfällen då jag tagit en och de är effektiva och hjälper snabbt. Men vill absolut inte göra det till någon slags vana så jag är väldigt försiktig med dem.
Jag ska inte ljuga och påstå att jag är någon slags mästare på att växla om tankarna men jag försöker. Försöker att tänka på något som jag ser fram emot… Just nu är det såklart lägenheten och hur trivsamt jag tänker att sovrummet att ska bli.
Det finns också något annat som inte alls har med lägenheten att göra som jag försöker tänka på.. men om det skriver jag imorgon.
Det är ju inte bara hundarna som kommer att få det så mycket bättre utan även jag. Jag kommer tycka att det är så mycket roligare att gå ut med hundarna och även själv för den delen. Christina bor ju mitt i stan och brukar gå dit jag ska bo med sin tax Stella varje dag. Nu har vi sagt att vi möts upp, kanske leker en stund på stranden och sedan vänder vi och går mot hennes håll. Blir ju helt perfekt för då får jag ju sällskap på en långpromenad per dag.
Apropå Christina så kommer hon och jobbar i morgon, det gjorde hon inte förra fredagen för två av hennes barnbarn var här. Ska bli jättekul att ses – det var ett tag sedan nu.
22.30.. Trött & öronpluggarna förbereda..
Kram