Hej,
Det finns väl inte så mycket bättre flygtid än den vi hade idag, 13.40. Man behöver inte gå upp i ottan och man hinner hem i någorlunda vettig tid. Men även om flygtiden är bra så tycker jag inte direkt mer om att flyga för det. Jag gjorde som på resan till Sverige tog hjälp av en av de lite lugnande tabletter jag fick av Esther tidigare. Det hjälper verkligen.
Det blev inget skramlande i min resväska eftersom jag valde att ta med mig den tio gånger bättre juicepressen. Otroligt nog blev det istället 21,8 kilo och man får väl bara ha 20 kilo på Norweigan tror jag. Men den åkte igenom och inget prat om någon övervikt.
På Arlanda åt jag en cheeseburgare på MAX – lär ju dröja ett tag till nästa gång. Dessutom hade Pappa gjort Pippi-mackor, dvs en smörgås med både ost och prickig korv som jag en gång i tiden lärde mig av Pippi Långstrump. Nej, jag gick inte upp mer än 0,2 kilo eller så men jag har aptit!!
Tyckte att flygresan gick bra men att det var lite kallt i kabinen under den första timman så det var tur att jag hade min jeansjacka och sjal med mig. Annars hade jag garanterat frusit.
Jag började ju längta hem redan igår och den känslan var ännu starkare idag. Jag har haft det jättebra hos Pappa men som sagt borta bra men hemma bäst. Jag ska gå och lägga mig tidigt för jag har läkartid med Esther redan kl 09.00 och sedan måste jag till Movistar för något har hänt med wi-fin. Det här var ju något Thomas alltid hade hand om men det är ju bara att gå dit och prata med dem.
Kᴠᴀ̈ʟʟᴇɴ ɪɢᴀ̊ʀ….
Som jag kort skrev igår så hade Åsa, förutom sitt egna trevliga sällskap, verkligen gjort det otroligt fint. Hon flyttade ju för några år sedan till en helt ny bostadsrätt precis intill Musikhögskolan på Östermalm. En riktigt fin lägenhet är det så jag förstår att hon trivs.
Jag trivdes också kan jag lova. Först bjöd hon en lite taco med skagen & romröra – så god, tillsammans med det tre svenska kräftor.. och som om det inte vore nog varsin hel hummer. Det var så gott så att det skulle funnits någon risk att jag inte skulle kunna äta upp var noll.
Åsa läser ju, iallafall med jämna mellanrum, min blogg så hon hade inte missat hur mycket jag tycker om kantareller. Jag trodde inte mina ögon när hon tog fram en brun papperspåse med svenska kantareller som hon hon frågat om en kompis till henne kunde plocka. Jag har inte vägt dem men men det var minst ett kilo svenska kantareller!! Det är en av de finaste presenter jag någonsin fått. En mer omtänksam, rolig och generös person än Åsa får man leta efter ❤️
När jag tänker på att längta hem så är det till Marbella jag menar, och självklart till hundarna. Men jag längtar inte direkt till lägenheten. Jag ser fram emot att både leta efter och hitta en ny. En som passar mina behov bättre och som på sitt sätt kan bli vägen runt och mot nästa milstolpe.
Jag har ingen aning om hur det kommer att kännas att komma hem till ett helt tomt hem när jag var borta. Jag har ju varit i Sverige ensam tidigare men då har ju Thomas och hundarna alltid mött upp mig. På så sätt känns det lite extra skönt att Pappa är med och kvar i nio dagar, även om han såklart bor i sin lägenhet. Men han kommer att finnas i närheten.
Men sak i taget och ingen stress. Det är det viktigaste att ”keep in mind”. Jag sitter på planet nu och Norweigans wi-fi klarar inte nedladdning av bilder så det får komma senare. Vill ändå skriva lite och berätta om gårdagen.
Jag har ju aldrig skrivit hundarna om hundarna utan doggisarna. Jag har ju börjat blanda det nu. Jag har ju heller aldrig skrivit Thomas om Thomas utan T – jag kanske ska börja göra det igen. För det är ju det han är för mig här – T alltså ❤️
Jag landar iallafall med fina minnen från Minnesstunden och det var så väldigt viktigt för mig. I den lättnaden och det fina minnet kommer en form av inre lugn och ro. Jag känner verkligen att en viktig milstolpe passerats. Nu är det många kvar, det vet jag men den första är gjord.
Nu landar vi snart och jag skriver nog lite från mitt ensamma soffhörn ikväll..
Kram