Hej,
Natten innan sov jag lite oroligare. Inte dåligt men lite oroligt och jag vaknade några gånger. Det hade ju kunnat bli en sömnlös natt så den var långt mycket bättre än jag trodde. Jag visste inte alls vad jag skulle vakna till. En total nervositet som gjorde att jag mådde fysiskt dåligt, en känslostorm, ösregn, sol – jag hade ingen aning.
Jag vaknade tidigt. Vaknade med en helt oväntad känsla av lugn. Men en önskan om att dagen skulle gå snabbt – fram till Minnesstunden. Inte långsamma timmar med väntan till det var dags att åka. Men tiden gick långsamt och ju närmare vi när kom till tiden vi skulle åka desto svårare blev det. Det som däremot var lite märkligt var att jag inte var spänd som en fiolsträng utan kände en slags tom trötthet. Men det vände och en nervositet kom krypande ju närmare tiden för när vi skulle åka kom.
Pappa gick ut på sin långa dagliga promenad. Jag borde gått med. Det hade både gjort att tiden gick och att jag fick välbehövlig frisk luft. Anledningen till att jag inte gick med var inte att jag kände att jag måste prata, för det var det sista jag kände för – oavsett om vad. Men det finns nog ingen i hela världen som jag kan vara tyst med bättre än Pappa. Vi skulle kunna sitta bredvid varandra i timmar utan att prata och utan att det skulle kännas konstigt eller obekvämt. Nu gör vi inte det, men vi skulle kunna. Jag fick iallafall i mig en smörgås så att jag inte skulle vara helt på fastande mage.
Väderprognosen hade ju varit lite osäker och det varnades för regn på eftermiddagen. Ena dagen sa rapporten att regnet skulle komma vid 17-tiden, andra dagen att det skulle komma vid 15-tiden. Det enda jag brydde mig om var att det inte skulle regna klockan 16.00 – dvs när Minnesstunden började.
Solen sken hela dagen och temperaturen låg på runt 20 grader. Det såg verkligen lovande ut. Vi var ute i god tid för ville inte riskera att bli sena och biltrafiken är svår att förutse en fredagseftermiddag ut mot Värmdö och skärgården.
Precis när vi svänger av Värmdö-leden mot Ingarö så kommer regnet. Inte något störtregn, men det började regna. Jag blev så otroligt besviken. Jag ville ju så gärna att solen skulle skina så att det hur svårt det än skulle bli skulle vara fint. För det går ju att kombinera svårt och fint.
Ingarö kyrka är en fin liten träkyrka som ligger fint intill Kolströms kanal. Varför det är just Ingarö kyrka är för att vi starkare band till den än till Värmdö kyrka. Vi hyrde vårt första lilla sommarställe på Ingarö, alla Thomas syskonbarn är döpta där, hans syster Cecilia är gifte sig där och det är även här syskonbarnens konfirmationer varit. Den är dessutom så mycket finare än den större och lite mörkt stenbeklädda Värmdö kyrka.
Thomas två systrar med familjer bor ju dessutom på Ingarö.
Precis intill kyrkan går Kolströms kanal där båtarna sakta tar sig igenom från Baggensfjärden och bort mot Strömma och vidare ut i skärgården. En lugn och fin miljö dessutom har Thomas alltid tyckt om Ingarö kyrka.
Jag visste ju inte alls hur jag reagera, hur det skulle gå. Det kan man aldrig förutse, aldrig veta förrän man är där.
Vi samlades vid kyrkan för att sedan gå gemensamt till den fina Askgravlunden. Thomas systrar hade tillsammans skrivit och framförde ett fint och genuint tal tillsammans med musik som vi valt ut. Låtar som vi visste att Thomas verkligen tyckte om. Leonard Cohen, Weeping Willows, Peter Le Marc och Queen.
Det kom ett riktigt regn precis i slutet av Ulrika och Cillas tal – till den sista musiken. Det var inget strilande regn utan ett ordentligt regn och det var som om att nu hade vi gjort ett avslut i ett soligt väder och det korta regnet markerade att vi nu går in i en ny tid. Inte så att regnet markerade en mörkare tid utan bara att avskedet var taget.
Jag hade ju sagt att jag inte skulle säga något men kände att hur svårt det än var skulle jag ångra mig efteråt om jag inte gjorde det. Inget långt, utan pratade bara till honom väldigt kort.
Det blev ett väldigt fint avslut och det blev precis som jag trott att det var nu jag på riktigt förstod att det hänt. Det var svårt men det var ändå fint. Med alla familjemedlemmar som han älskade och som älskade honom samlade. Precis som han ville ha det. Min syster stod tätt intill mig och det var skönt med det stödet och att få gråta.
Thomas systrar hade valt Queens The show must go on. Inte bara det att Thomas älskade låten det är det dessutom exakt det budskap jag vet att han velat skicka till oss alla.
Vi åkte efter Minnesstunden vid kyrkan direkt till Wermdö Golf & Country Club för att äta middag tillsammans. De hade gjort det väldigt fint för oss och det finns ju en koppling även dit. Thomas och jag var medlemmar där på den tiden vi spelade golf och det var där vi tog vårt gröna kort. Det blev en väldigt trevlig, god och bra avslutning på Minnesstunden. En viktig ”milstolpe” i sorgeprocessen.
Jag var fullständigt slut när Pappa och jag kom hem. Jag vilar lite sa jag. Sov sedan i 12-13 timmar. Vaknade till en gång medans Pappa fortfarande var uppe men somnade om igen. Var väl så känslomässigt uttömd på precis allt så att jag behövde den långa sömnen.
Man kan inte säga att jag är glad men man kan säga att jag är glad och tacksam för att det blev en så fin Minnesstund och ett så fint avslut. Jag kan bära med mig det vidare nu i sorgeprocessen. Vidare efter regnet och till nästa milstolpe.
Kram