Hej,
Att känna samhörigheten och tryggheten, att bli ompysslad kan jag nästan beskriva som balsam i sorgen. Det tar inte bort sorgen men det betyder så otroligt mycket att få ett slags inre lugn i det. Ett lugn som jag vet kommer att förändras inför och och under Minnesstunden men så länge jag har det så bygger det min inre styrka och mina förutsättningar att klara Minnesstunden på ett bra sätt.
Vad jag menar med ett bra sätt är vilket sätt som helst så länge jag kan bära med mig fina minnen ifrån den. Jag menar inte att jag måste känna eller vara på något speciellt sätt för att det ska bli fint. Jag vill bara se tillbaka på det som ett fint tillfälle att säga hej då. För nu. Jag är övertygad om att vi inte slutar att finnas där för varandra, vi människor, när det här händer. Vi finns där bara på ett annat sätt.
Det har gått två månader, det känns vissa stunder som om det var jättelänge sedan och andra stunder som om det var precis nyss. Normalt antar jag. Allt är normalt har jag börjat lära mig. Det tog ett tag att göra det men det är nog också normalt. Trots att det gått två månader har jag fortfarande inte kunnat säga eller skriva ordet på tre bokstäver. Jag kan göra det på engelska och jag kan göra det på spanska men det är helt omöjligt på svenska. Thomas syster, Cilla, hade en bra kommentar till det och det är för att själva ordet låter så hårt. Det tror jag är en väldigt bra förklaring till varför jag klarar av det på andra språk och att uttrycka det med andra ord på svenska.
Pappa hade en planerad tid hos en ögonläkare sedan tidigare så den var han på idag så då var jag kvar hemma hos honom. Även om man många gånger har svårt att förstå att världen faktiskt fortsätter runt omkring så gör den ju det. Det är några utestående grejer med eventet i början på september så jag passade på att skicka iväg några mejl kring det. Det var lite skönt att förflytta sig till den världen en stund och att kunna sätta ✅ på att ha fått iväg det jag behövde. Frågor och annat som hänger i luften är inte något jag mår bra av just nu.
Hundarna är kanske inte att beskriva som balsam för själen i samma perspektiv som känslan av samhörighet, trygghet och att få bli så ompysslad som jag känner med familjen men samhörigheten är något som verkligen finns.
Det är inte bara de som husdjur som ger både sällskap och kärlek utan de är också något som är som en länk till Thomas och till vår gemenskap och vårt gemensamma liv. Vår familj lever vidare på ett sätt som det inte varit om det bara varit vi två. Då hade tomheten ekat hemma.
Alla människor behöver känna sig behövda. Hur mycket och på vilket sätt kan variera hur mycket som helst. Jag är behövd, jag är definitivt behövd varje dag av dem så de fyller en ”funktion” även ur det perspektivet. Jag känner mig behövd på andra sätt också men inte så intensivt som av dem.
En av dagens bilder från Sabine på från hundarnas pool. Som ni kan se tittar Karisma och Tintin nyfiket på. När de var yngre hade vi en stor jacuzzi på terrassen och i den satt Karisma i timmar varje dag med Thomas. Tintin var lite mer försiktig och vågade sig ner litegrann. Det är samma sak på bilden – Karisma står närmare poolkanten och Tintin något längre bak. Idag ska Sabine se om de vill bada på riktigt genom att vara med dem.
Anledningen till att de inte badat i pool tidigare är att vi aldrig bott i hus och i de gemensamma pooler som finns i urbanisationer får hundar inte bada. Karisma har vid något tillfälle badat i havet men eftersom hundar inte är tillåtna på mer än några enstaka stränder så har det inte varit så många gånger. Vi får se hur det går – Karisma gillar ju till skillnad mot Tintin badkarsbad så det är väl troligare att hon kommer att tycka att det är kul.
Efter Pappas besök hos ögonläkaren åkte vi ut till Bromma för att hämta resväskan som Cissi tog med hem när hon flög hem från Marbella. Jag trodde först inte att jag skulle behöva tre väskor men det gjorde jag så det var tur att hon tog med en. Det är inte en stor resväska men inte heller en kabinväska utan en slags mellanting. När den är hämtad och uppackad kommer det att kännas skönt.
Jag ser ofta livet, saker och händelser som och i olika former av symboler. Inte på något sammanhängande sätt utan kan te sig lite hursomhelst och närsomhelst. Men det är de små sakerna – det som hänt nu ser jag inte som någon symbol. Det ser jag enbart som att livet inte är rättvist.
Nu ser jag livet som en slags formation av stenar. Jag beskrev ju häromdagen hur alla ibland kan känna att de bär världens tyngsta sten på sina axlar. Den stenen behöver inte ha med sorg att göra utan kan vara i princip vad som helst. Min sten är inte en sten utan många stenar.
I botten ligger den stora stenen – sorgen och saknaden som kommer att ligga där länge länge framöver. Vissa dagar framöver kommer den att skifta i lite ljusare nyans och andra i mörkare. Men jag känner att jag förstår det och tror därför att jag är lite bättre förberedd på att hantera det. Men det är lätt att tro något om något man än så länge har så väldigt kort erfarenhet av. Men om jag tror positivt så är det ju ”lättare” att det blir så än om jag bara tror negativt.
Ovanpå sorgen ligger en massa olika stenar. Det finns saker man inte kan och heller inte kan skjuta på. Det måste göras men när det är gjort så är det gjort, det jag menar är administrativa saker. Men det tar tid. Jag har iofs inte ont om tid men det är jobbigt att hålla på med för det är så otroligt på riktigt. Dessutom blir det känslokallt med blanketter och rutiner.
Det finns en massa andra stenar av mer praktisk karaktär. Vissa är lätta att lösa andra lite svårare. Ingenting är lätt men jag menar sådant som att köpa en Dramaten för att kunna klara av att handla – jag påminns otroligt mycket om Thomas och blir ledsen när jag tar fram min Dramaten och rullar iväg för att handla men jag har löst problemet och det var lätt. Det går att åka buss dit jag ska. Ja, det var tusen gånger roligare att Thomas körandes Silverpilen men jag har löst problemet genom att åka buss.
Det sociala livet.. Hur många föreningar, spanskakurser och nya vänner jag än får så kommer det aldrig att ersätta Thomas. Men det löser ett problem så att jag inte blir helt isolerad. Sedan återstår det ju att se om jag vill bo kvar men den frågan har jag ju bestämt mig för att vänta med.
Ett nytt boende. Jag tror att det är ganska vanligt att man väljer att flytta. Det är så mycket som påminner en precis hela tiden. Jag känner att jag vill flytta. Jag tror att jag kommer att må bättre av det. Jag behöver heller inte lika stort så det är ytterligare en anledning. I den bästa av världar vill jag hitta en lagom lägenhet i markplan så att hundarna kan få vara ute i en liten inhängnad trädgård. Jag skulle inte ha något emot att få sätta fötterna i lite grönt gräs jag heller..
Ja, det finns hur många stenar som helst som ligger på den där stora tunga stenen. Men precis som det är med att ta dag för dag är det att ta sten för sten. Att lägga ner stenen man håller på med om man inte orkar just där och då – när man behöver vila, vara i något helt annat.
Idag har det för övrigt varit en rätt lugn dag. Samlat kraft. Kraft som jag verkligen behöver nu.
Det har inte funnits tid eller lust att åka ut och försöka hitta kantareller. Blev istället så att vi plockade kantareller i butik. Att påstå att de såg ut som nyplockade kantareller från den svenska skogen skulle verkligen vara att överdriva. Det blev istället ganska skruttiga och polska kantareller som dessutom var ”svindyra” med tanke på det. Men.. det viktigaste uppfylldes – en riktigt god kantarelltoast till lunch 🧡
Vi tänkte att vi skulle det första programmet av den nya säsongen av Draknästet nu ikväll. Det var väl rätt många år sedan det gick senast – då med Gunilla von Platen, Sven Hagströmmer och vilka det nu var som var ”Drakar”. Det lär vara helt andra typer av affärsidéer som presenteras nu med tanke på all den utveckling som skett. Det kanske blir det första programmet jag ser ett helt program av och jag får något att avleda tankarna på, iallafall under en timme.
Jag har blivit bjuden att komma ut och äta lite kräftorna med grannarna ute på Värmdö. Jag är jätteglad att de tänker på mig och har bjudit mig men jag tror inte riktigt att jag kommer orka riktigt. Dessutom vill jag passa på att tillbringa så mycket tid jag kan med min syster nu när jag är här. Pappa flyger ju med samma plan ner till Marbella så vi kan fortsätta att umgås i ytterligare nio dagar, sedan åker han hem för att komma tillbaka för sin ”vintersäsong” i början på oktober.
Jag är förvånad (och väldigt tacksam) över att jag sover så bra. Det kan bara förklaras av känslan av trygghet. Jag känner att jag kommer att somna tidigt ikväll och jag hoppas att sömnen håller i sig hela natten.
Kram