Hej,
Jag mådde verkligen dåligt igår kväll. Samtidigt som jag ser fram emot att träffa Pappa och min syster så var det de jobbiga känslorna som vägde över helt. Jag har nog den mest ostrukturerade packning jag någonsin haft. Jag hade förberett allt men drabbades av.. tänk om jag ångrar mig och vill ha det här i stället. Nu har jag kläder till långt mer än en vecka och flera alternativ till Minnesstunden. Varför jag nu ska ha det när jag vet att Thomas hade velat att jag ska ha just den klänningen. Den klänning som han ville att jag skulle ha på hans 60-årsdag.
Jag har ju skrivit om det tidigare. Han brydde sig om kläder, vad som var snyggt och vad som jag var fin i så självklart kommer jag att ha den klänningen.
Mådde som sagt fullständigt hemskt, både psykiskt och fysiskt. Det kan bli så att man börjar må fysiskt dåligt också, det är ju inte första gången. Pratade kort med min syster men var inte helt upplagd för att prata i telefon men så plötsligt.. kom det ett WhatsApp meddelande. Det gällde en nyckel som ska överlämnas när jag är i Sverige och vi bollade lite meddelanden fram och tillbaka om hur vi skulle lösa det på bästa sätt rent logistiskt. Lika plötsligt som meddelandet kom hade mitt ”state of mind” förändrats. Jag var mitt uppe i en planering av något så banalt som en nyckel och det gjorde att jag ”glömde” bort hur dåligt jag mådde och jag mådde väldigt mycket bättre. Inte bra men inte uselt. Bara så där och så otroligt skönt. Passade på att omgående gå och lägga mig för att ge mig in böckernas värld.
Jag sov som en stock! Jag kan inte påminna mig vare sig vad boken handlar om som jag började lyssna på eller att jag varit uppe en enda gång i natt. Det trodde jag verkligen inte – jag får nog helt och har har hållet tacka den där nyckel-dialogen för det.
Åkte som planerat för att köpte snus och köpte då de där blommorna till min läkare Esther som tack för att hon varit så otroligt bra under den här perioden. Eftersom jag var i stan passade jag på att gå förbi Burger King för att äta en Whopper junior. Precis när jag ska betala inser jag att det internationella id-kortet som jag reser på och som ligger i plånboken är det gamla. Vet ju att jag alltid brukar ha två i plånboken. Det gamla och det nya. Använder det bara på två ställen – läkaren och apoteket. Tillbaka till läkaren och vidare till apoteket (går alltid till samma) men nej, de hade inte något id-kort som tillhörde mig.
Kunde bara inte fatta hur det kunde ha försvunnit men så kom jag på något.. Jag hade kopierat det för att jag skulle ha det till en grej med ”vattenverket” – kunde det ligga kvar i kopiatorn? Jag var lite svettig av flera skäl innan jag kom hem och upptäckte att det var precis så det var.
Fixade det sista hemma och bad sedan vakten att beställa en taxi. Upptäckte då att någon vidare jämnvikt var det inte på väskorna. Den ena vägde bly och den andra var lite halvt lätt. Tänkte inte ställa mig och packa om utan tänkte att i absolut värsta fall får jag göra det på flygplatsen, eller hitta någon annan lösning. Thomas och jag fick packa om en gång på Bangkoks flygplats – det var inte kul kan jag lova. Otroligt mycket folk överallt, otroligt varmt och det var inte ett kilo som skulle packas om. De har ju en arbetsmiljö relaterad maxgräns vad respektive väska får väga.
Taxichauffören trodde aldrig jag skulle klara den stora väskan, viktmässigt.. Han försökte dessutom övertyga mig om att jag skulle ta taxi istället för bussen till flygplatsen.. Han erbjöd ett pris på 60 euro, jag avböjde artigt och min totala kostnad till flygplatsen blev 15 euro. Fick hjälp med väskorna så i princip lika bekvämt som en taxi..
Det gick bra med väskorna btw.. vid incheckningen alltså.
Jag kan väl inte påstå att jag mår bra men väldigt mycket bättre än igår – det känns på något sätt som om jag har fjärilar inombords. Men inte sådana där positiva fjärilar i magen, de med och av förväntan. Nej, nervösa fjärilar men dom är tacksamt nog inte bara mörka. Det finns ändå viss balans i allt och det som balanserar upp är ju såklart att äntligen träffa familjen. Det där kan ju låta som om det är något som hindrat mig från att göra det tidigare, det har ju varit mitt eget val. Med facit i hand ett lite dumt val och att ”ensam är inte stark” har varit extra påtagligt vissa dagar. Men, det är ingen idé att älta vad som var rätt och inte – nu gjorde jag det valet och nu är jag på väg hem.
Nu är inte det här ett bekymmer eller något problem utan bara något jag konstaterade idag. Jag har ju alltid varit förskonad från rynkor, inte helt och hållet men jag har inte haft mycket rynkor. Idag upptäckte jag att jag fått bekymmersrynkor som jag aldrig sett att jag haft tidigare. Ni vet de rynkorna på på näsroten/mellan ögonen. De har kanske funnits där länge utan att jag tänkt på dem eller så har de kommit nu i samband med situationen nu. Inte för att jag bryr mig det minsta lilla om dem, det vara bara så konstigt att de plötsligt var där.
Jag var som planerat i väldigt god tid på flygplatsen. Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde få en så bra biljett till det priset, men det är klart att de här flygen när man landar strax före midnatt är billigare ända fram till dess att typ allt är slutsålt.
SAS hade sagt upp avtalet med loungen på Malaga flygplats men de erbjöd mig glatt att komma in ändå.. Mot ett litet pris på 35 euro – så kul är det inte att sitta i en lounge.
Nu börjar de boarda och jag lägger upp det här – kanske skriver ett till på planet. För att skingra tankarna..
Kram