Hej,
Up & Down and Down & Up.. Livet just nu och hemlängtan till Sverige ökar.. en vecka kvar och den kommer nog att gå fort. Hoppas jag. Ser så fram emot att bo hos Pappa och bli lite ompysslad med mat och så. Träffa min syster, systerson och Thomas familj. Men själva dagen ser jag inte fram emot. Men samtidigt vill jag göra det så att det blir en fin dag och ett fint avslut.
Men det blir ju bara en form av avslut – i övrigt lever det ju vidare på samma sätt men det kommer att bli en form av milstolpe.
Jag kommer att bo hos Pappa vilket känns väldigt bra och jag vet även att det kommer innebära att jag kommer att äta. Det kommer att vara lättare att äta serverad mat och Pappa kommer inte att acceptera att jag slarvar med maten. Han vet ju precis hur det var efter den långa sjukhusvistelsen här. Då vägde jag inte mycket när jag blev utskriven men så illa är det inte nu. Mycket är bra på sjukhus, det allra mesta faktiskt men mat tillhör inte den kategorin.
Trots att min läkare inte var helt nöjd såg han mellan fingrarna vid något tillfälle när Pappa och Thomas ”smugglade” in cheeseburgare från Mc Donalds. Men där gick gränsen – No Coca-Cola!
Nu har jag sett ett helt tv-program och jag ska försöka att fortsätta se det ”Mannen som pratar med hundar”. Det är ju inte direkt pratar han gör men däremot är han skicklig på att träna dem. Jag vet ju t ex att när jag blir ”stressad” blir hundarna ännu mer stressade för att de tror då att det på något sätt är en ”farlig” situation. Det är ju framförallt Tintin som det gäller och min initiala ”stress” är ofta att han ska skydda mig.
Nu häromkvällen träffade jag en spansk kvinna med sin hund och Tintin ryckte ditåt och min omedelbara reaktion var att ”dra” honom tillbaka. Hon sa då: Nej, låt honom komma fram så att de får hälsa vilket jag gjorde och Tintin uppträdde lika artigt som en skolpojke. Så precis som det så ofta är i de här Mannen som pratar med hundar” fallen ligger allt hos ägaren och inte hos hunden. Jag får titta vidare och lära mig mer och inte låta min oro gå ut över dem vilket triggar deras beteende.
Min nästa övning får bli schäfern som är en valp på fyra månader som bor här i urbanisationen.
Idag har alla Da Bruno restauranger haft stängt fram till klockan 17.00 på grund av ägarparets Giuseppenias begravning som varit idag. Jag kommer inte ihåg exakt hur restriktionerna ser ut nu men tror att det är 300 personer inomhus.
Själv gick jag dit klockan 17.00 för att äta min wienerschnitzel. Senare är det svårt att få bord om man inte bokar och att hålla ett helt bord för en person kan de slippa – för mig spelar det ändå inte någon roll vilken tid jag äter. Även om det är väldigt varmt att äta middag klockan 17.00..
Imorgon blir det Whopper junior på hemvägen från jobbet i butiken.. eller innan.
Jag såg att de är i slutfasen av renoveringen av en butikslokal med riktigt bra läge på Ricardo Soriano. Riktigt snygg inredning och de kommer att ha massor av mobiltillbehör som mobilskal etc. Lite som Ideal of Sweden typ. Apropå dem så började ju de med just mobilskal och i Sverige – nu har de ett sortiment långt större än så med väskor, portföljer mm mm och inte längre bara i Sverige.
De jobbade ju väldigt intensivt (och gör till viss del fortfarande) med influencers – hur mycket det betytt för deras framgång och snabba tillväxt kan man bara gissa men skulle tro att det är en hel del. Rätt målgrupp, rätt produkter och ett förhållandevis lågt konsumentutlägg = en perfekt produkt för marknadsföring via influencers.
Jag har ju inte varit lika mycket i solen som tidigare så jag bestämde mig för att ta en minst en soltimma per dag nu fram tills jag åker hem. På balkongen och med Sommar i öronsnäckorna. Start idag så skulle det bli en vecka och det skulle ge mig lite lagom med färg tillbaka. Det är ju knappast så att jag inte har någon solbränna men lite påfyllnad skulle inte skada. Fick tyvärr börja med att ”bryta” planen direkt eftersom det varit helt mulet idag. Men det är knappast hela världen och solen är säkert tillbaka i morgon.
Apropå vita ben (som jag iofs inte har den här sommaren) så är flygbiljetterna till Sverige över jul och nyår bokade. Jag tror väl vare sig att det ska komma någon tomte eller några renar men jag hoppas verkligen på en riktigt vit jul. Finns det något vackrare än gnistrande vit snö på mark och träd över just julen?
Vi kommer att fira på landstället i Roslagen och då betyder den där snön lite extra mycket. Promenaderna när det knarrar under fötterna istället för slaskar. Ja, jag har vinterskor och kläder kvar så att jag klarar många minusgrader.
Även om vi haft fina jular här med de svenska klassikerna på julbordet så är det trots allt så att det lika gärna kan vara poolväder på julafton så det där riktiga julpyntet har det varit lite återhållsamt med. Annat var det förr, då gick jag alltid ”all in”. Inte kitschigt som man kan uppfatta på bilden men mysigt ska vi ha. Det är ju dessutom så himla enkelt att duka matbord fint.. både på jul och annars. Lite granris, några kottar, röda äpplen och stearinljus så har man en riktigt fin bordsdukning.
Är jag rädd för julen? Det är ju den ”första” julen. Svaret är blandat. Det är klart att det kommer att kännas, det kommer ju bara att ha gått sex månader men det kommer inte att vara den första julen som jag inte firar tillsammans med Thomas. Då tror jag att det hade varit svårare. Men en sak är att tro något fyra månader innan och en helt annan hur det kommer att kännas. Det är ingen idé att spekulera i eller att tänka på det nu.
I dag är det Rulltårtans Dag – kommer inte att ge mig på att göra någon. Det måste väl ändå räknas in som något av de lättaste man kan baka men det försök jag en gång gjorde tillhör kategorin ”totalt misslyckande”.
Det var precis hur länge sedan som helst och vi skulle bjuda vår gamle granne på fika på hans brygga. Thomas fixade en termos kaffe och jag skulle ansluta med den rulltårta som jag höll på med. Jag trodde inte ens att det var möjligt att en rulltårta kunde spricka på så många ställen och på det sättet som den gjorde jag när jag rullade ihop den. Men det kunde den uppenbarligen. Bara att hålla god min och ta med sig den utlovade rulltårtan till bryggan. Hans min när han såg ”mästerverket” var något att minnas även om han försökte dölja den väl. Huvudsaken är att den är god sa han säkert 10 gånger och jag gav upp min karriär som ”rulltårts-bakare”. Inte för att jag ger upp allt bara för att jag misslyckas en gång utan för att jag ändå inte gillar rulltårta så där himla mycket..
Bortsett från Mammas då, med choklad och något liknande smörkräm som fyllning ❤️
Långt ifrån rulltårtor.. Sabine på hundhotellet som ju blev änka för sju år sedan beskrev vissa saker som kommer att påminna och göra extra ont. En sådan sak är att se andra par. Det är än så länge inte något som påverkat mig eller fått mig att må sämre. Det kan kanske hänga ihop med att just nu under sommaren ser man så många ”konstellationer” av människor.. Par, kompisgäng, kompisar om två etc etc så jag kanske också börjar känna av det lite längre fram.
Då tror jag att det är svårare med musik, något hon också nämnde. Det är mer ”intimt”, det är ju minnen man har gemensamt. De där paren man ser är ju oftast anonyma och symboliserar mer en saknad av tvåsamhet än kanske just Thomas i tvåsamheten. Förstår ni vad jag menar?
Den låt jag näst intill ”fasar” för att höra för första gången är Lady in red med Chris de Burgh. Den dansade vi till på en båt till Tallin. Det var en konferensresa och vi hade ännu inte blivit officiella inom företaget. Jag kommer ihåg att koncernchefen sa ”man skulle nästan kunna tro att ni var ett par, ni passar så bra ihop”. Men jag tror inte att han trodde att det var så. Vi hann med en konferens till innan vi blev officiella.. I Jönköping- men det tar jag en annan gång.
När jag tänker på rött och på Thomas så kommer jag speciellt ihåg ett tillfälle när vi var ett gäng jobbarkompisar som var ute på AW. Vi hamnade på Downtown som var ett diskotek.. Jag vet vare sig hur många gånger Thomas tagit upp den kvällen och den röda långkoftan som jag uppenbarligen hade på mig den kvällen eller vad det var som var så ”roligt” med det. Det var inte elakt på något sätt men heller inte ett minne för honom där han tänkte på den röda långkoftan som något bland de snyggaste han sett..
Ett annat musikminne som man koppla ihop med en mardrömsmåltid är Whitney Houston konserten vi var på. Det var väldigt tidigt när vi börjat träffas. Vi hade bestämt att vi skulle äta hemma hos mig innan vi åkte till konserten som var i Globen.
Jag undrar vad det var som gjorde att Thomas inte sprang sin väg och det för alltid med tanke på den middag jag bjöd på.. Om jag inte minns helt fel så var det lövbiff så hårt stekt så de påminde om skosulor, Blå Bands brunsås och vad det var för tillbehör till har jag förträngt. Thomas har i efterhand erkänt att han nästan fick tvinga i sig maten och att den där middagen hamnar Top 10 om man räknar på misslyckade måltider..
Han överlevde och vi gav oss iväg till Globen. Det här var före det att jag skaffade linser så hur jag kunde leva utan linser eller glasögon är en gåta. När jag kom till optikern för att skaffa linser sa han ”var har du ledhunden då, hur tusan har du kunnat gå omkring och inte se?”
Vi sitter där på våra platser och det börjar.. Jag ser ju inte direkt något om vem och vilka som befinner sig där på scenen men tycker att det låter väldigt konstigt. Inte alls så som Whitney Houston brukar låta, det är ju en mycket mörkare röst.. Men så där i början när man träffas och dessutom är väldigt ung så säger man kanske inget. Lika lite som Thomas sa något om den gräsliga maten ska jag tillägga. Han öste inte direkt beröm men han sa nog något lite lätt tack och att det var ”gott”..
Tillbaka till att konserten var bra.. Att jag inte såg något hade ju sin förklaring och det hade det att jag tyckte att det lät konstigt också.. Det var ju inte Whitney Houston på scenen utan en svart soulsångare.. No wonder att det inte lät som henne. Det här blev jag påmind om och retad för precis hur länge som helst.. det var ju faktiskt liiite roligt..
Det som nästan är värst när man går på restaurang ensam är att sitta och vänta på maten. Det beror iofs säkert på var man sitter.. På strandpromenaden finns det ju mycket folk, liv och rörelse att titta på vilket det inte gör på den Da Bruno som ligger närmast. Jag kom inte iväg vid fem som jag planerat utan 18.30 – det var iallafall lite svalare då..
Sedan är det ju så att det finns en viss förvåning över att man kommer själv och ska fortsätta vara själv, men det är ingenting jag bryr mig om och de är ju inte så att de ser chockade ut heller.
De där QR-koderna för att kunna se menyn finns säkert i Sverige också men det var faktiskt några studenter på Malagas universitet som kom på idén och utvecklade det under Corona så att människor skulle slippa ta i menyer..
Jag kan inte riktigt förstå hur jag faktiskt får i mig i princip allt.. Idag var det en liten potatisgratäng till istället för potatiskakan och jag lyckades till och med få i mig lite av den, riktigt god.
Fullständigt proppmätt rullade jag och Dramaten vidare mot SuperSol. Lite dricka och smoothies till lunch i morgon blev det.. och lite mat till hundarna.
Sedan blev det en stund i soffan, sista promenaden med hundarna och tidigt till sängs.
Apropå sängen jag visade att influencern Janni och hennes man hade i sitt hus här i Marbella. Nu har de tydligen i rekordfart sålt huset.. Det var väl typ ett halvår sedan de flyttade in (?). Mer om det här i morgon..
Kram