Hej,
De två senaste dagarna har jag verkligen rört på mig, totalt 28 000 steg har det blivit totalt för fredag och lördag. Var helt slut igår kväll och nu får det nog bli någon lugnare dag eller två. Jag går runt i ett par riktigt usla sneakers vilket inte är bra. Behöver förbättra min hållning och det hjälper de här skorna definitivt inte till med utan precis tvärtom. Överst på listan för nästa vecka blir alltså ”fotriktiga” sneakers. Men inte ”fula”..
Det var ju lite mulet igår och inte ”stekhett” så hundarna fick en väldig massa steg och stimulans så de sov som stockar hela natten. Tar det lite lugnare även med deras promenader i dag.
Igår fick jag ett rätt långt och fint meddelande på Messenger från en tidigare kollega. Hon beskrev bland annat att hon fått sig en tankeställare kring det här med att aldrig gå att lägga sig utan att klarat upp det man bråkat eller tjafsat om eftersom de faktiskt precis gjort det och hon nämnde även att hon skulle prova osten Provoleta som jag skrev om häromdagen. Då kände jag att mitt bloggande kan bidra till någon annan än mig själv och att det både kan och ska vara lite varierande. Sorg och ost hänger inte riktigt ihop men det gör de ändå, i perspektivet att livet generellt inte kan vara bara ”sorg” men inte heller bara ”ost”. Så tack J för ditt fina meddelande – det värmde från första till sista raden. 💕
Inte ens nu. Jag ska inte känna ett enda uns dåligt samvete för att mina tårar inte rinner på samma sätt som man tänker sig, men det innebär inte att sorgen är mindre. Det innebär inte heller att det aldrig rinner tårar, det gör det. Ibland flera gånger på en dag men ibland inte på flera dagar. Jag ska inte känna ett enda uns dåligt samvete om det är någonting som känns lite ljust och roligt. Det finns ingen satt gräns för när det är okej eller inte okej. Jag ska försöka vända på det på riktigt och känna tacksamhet inte bara för de dagar då jag trots allt mår okej utan också för de tillfällen jag ser något ljust eller ”roligt”. Det gör mig inte till en sämre människa.
Sådär mitt på dagen finns det aldrig några tankar kring natten. Jag ska inte säga att det alltid är natten som värst men det är den som för med sig en viss oro.. innan den infinner sig. På morgonen vaknar jag och känner väldigt snabbt om jag är på väg mot en dålig, halvokej eller rätt okej dag,. Under dagarna är jag i nuet och tänker inte på om jag kommer att må på något annat sätt om en timme eller så. Bortsett då ifrån de dagar då jag vet att jag har tuffa saker att göra. Men på kvällen. När det börjar mörkna och när det blivit mörkt. Ensamheten blir starkare, den fullständiga ovanan att gå och lägga sig själv och jag undrar hur nattsömnen kommer att bli. Ibland känner jag redan innan att det kommer att bli en lite tuffare natt men oftast förlitar jag mig på böckernas värld i öronsnäckorna. Jag har ingen aning om hur jag skulle överleva nätterna utan böckerna nu, det är dom som får mig att somna.
Vi gick alltid och la oss samtidigt. Alltid. Det spelade ingen roll om den ene var lite tröttare men den andre vill se klart ett program. Då väntade vi med att gå och lägga oss till programmet var slut. Var den ene bara inte trött men den andre ville gå och lägga sig så kunde Thomas titta lite på Netflix i sovrummet (vi har ingen svensk tv-dosa där) eller jag kunde blogga. Det var heligt att vi la oss tillsammans. Vi två och hundarna. Vi gick däremot inte upp samtidigt, Thomas har alltid varit mycket mer morgonpigg än mig.
Apropå det här med ”normalt”, att inte be om hjälp och allt annat dumt som jag tänker på. Inte så att jag tänker på det i den utsträckningen att det är ett problem men det enda rimliga är att inte tänka på det alls.
Plötsligt kan jag få ångest. Det händer inte ofta men det händer. Ångest över att det enda jag gör är att ringa, bara prata om mig själv och liknande saker. Som tur är så händer det inte ofta för vad skulle jag vara och klara det här utan hjälp och stöd. Det finns ingen, absolut ingen som visat att de tycker att jag är jobbig eller på något sätt ger mig anledning att känna så. Min syster, som om man nu ska något positivt i det här, har kommit varandra så mycket närmare och hennes stöd är fullständigt ovärderligt. Samma sak är det med Pappa. Thomas systrar finns givetvis också där.
Man kanske tycka att allt jag tänker och skriver är ”självcentrerat”. Men det är bara rätt av mig att skriva något om mina egna känslor inte andras. Det är deras och bara deras, inte något som jag ska dela av med mig här. Det är inte mest synd om mig och jag är inte ensam i sorgen, eller att sörja. När det gäller det första så är det bara en enda person det är mest synd om och det är Thomas som fick ett alldeles för kort liv. ❤️
Jag har sovit riktigt bra i natt. Det behövde jag verkligen. Men jag vaknade med en rätt så stark ångest. Om det nu finns något som är bra med ångest så är det att den går att få bort. Bästa sättet är att gå bort . den men det var det för varmt för idag, över 30 grader och totalt vindstilla. Den höll som tur var inte i sig hela dagen, det blev sakta bättre och bättre.
Att promenera utmed havet, framför allt när vågorna rullar, är extremt välgörande men jag kan också tänka mig att det skulle vara otroligt skönt att vandra i grön alpmiljö. De storslagna vackra vyerna och den tunna luften skulle nog få bort både ångest och göra en riktigt trött.
Hur är intresset kring OS rent generellt i Sverige? Mitt fokus, intresse och tankar om det har varit noll men idag har jag iallafall tagit reda på att Duplantis börjar den 31 juli. Jag vet inte ens om det är börjar eller om det är kval och final samma dag men det får jag väl se.
Hur ser våra OS-hopp ut i övrigt.. Absolut ingen aning. Sara Sjöström har ju alltid varit given men hon har ju varit skadad och nu har jag ingen koll på hennes chanser. Jag ska fråga Pappa för om hon fortfarande är på toppnivå så kommer jag nog titta på hennes ”lopp”. Det heter väl inte lopp men kan inte komma på vad man kallar det. Det kanske finns någon kulstötare, spjutkastare eller så som har medaljchans. Jag får kolla med Pappa och skriva upp en ”kom-ihåg lista”.
Kollade som vanligt på Expressens nätsida som jag alltid gör en gång eller så per dag – insåg då att Sophie Hansson (som jag inte alls hade koll på) satt svenskt rekord och att det fanns en guide över alla ”lopp”. Det tråkiga är ju att finalpassen går när man sover, och jag tänker inte störa mina sovmöjligheter ens om det står 10 guldmedaljer på spel.
Det är inte alltför olika ändå.. Det ena i Marbella och det andra strax utanför Varberg. Det finns även det omvända, med de vackra sanddynerna och den vita sanden som är det mer svenska men som man kan hitta även här. Det är de vackraste stränderna, de mer orörda och enkla.
Jag har ju hållit på och kollat flygbiljetter för hemresan till Sverige. Man vill ju gärna komma undan med en så billig biljett som möjligt eftersom man köper samma sak, bortsett ifrån flyg som går typ 06.00 på morgonen. Då köper man inte samma sak för man får betala med väldigt mycket bekvämlighet, taxiresor och annat så det blir ändå inte billigare.
Det är inte billigt att flyga hem i augusti eftersom många som varit här på semester flyger hem då. Lyckades hursomhelst få tag på en hyfsat bra biljett i dag med landning strax före midnatt. Inte super bekvämt för den som ska hämta men nästan halva biljettpriset jämfört med en flight som landar runt 17-tiden. Har en väldigt snäll Pappa så bestämde mig för att boka utan att kolla eftersom det bara fanns en plats kvar till det priset. Sedan var det bara Flex kvar för 4 600…..
Började bokningen, steg för steg när mat ska väljas eller inte väljas och alla de steg som bara blir fler för varje gång man ska boka ett flyg. Var hursomhelst igenom allt med kontaktuppgifter etc så det som återstod var bekräftelse av resa och betalning. Tekniskt fel kommer det upp på skärmen!
Försöker börja om men det går så klart inte för min bokning hänger väl i luften. Försöker ringa kundtjänst- lång väntetid ”utlovas”. Börjar ”hata” Norweigan eftersom jag nu troligen skulle få köpa en biljett som var typ 1 200 kronor dyrare och en annan dag (för 4 600 för enkel resa kändes inte direkt aktuellt).
Väntar i luren med förhoppningen om att det kommer lösa sig men passar på att kolla SAS sida samtidigt. Samma dag, en kvart senare landning och 50 kronor mer ✅ Resa bokad. Varför jag inte jämförde från början? Har bevakat ett antal gånger den senaste tiden och när Norweigan resan kom upp med en plats kvar så ville jag inte riskera den..
Jag hoppas på att Pappa kanske vill vara lite snäll en gång till. Ta en lång promenad i skogen och leta efter kantareller.. Men då får det ha kommit lite regn först och lite sol igen..
Apropå kantareller så älskade min Mamma att vara i skogen och plocka kantareller. Hon gjorde det under så många år och så ofta så det var nog det som var nöjet och inte att äta kantarellerna till slut. Men det var jag iofs tacksam för som ofta fick kantareller.
Någongång sådär i början innan Thomas träffat mina föräldrar så där himla många gånger så var vi ute och hälsade på dem en helg på landet. Jag tror att det var i början på september, det var sol och fint väder och vi bestämde oss för att gå ut och leta efter kantareller och fika i skogen.
Alla som någonsin varit ute för att plocka kantareller vet att det inte är som att ”gå ut och plocka” utan snarare ”gå ut och leta”. Förhoppningsvis hittar man en hel del men man kan också gå hem med en handfull. Vi gav oss i väg och väl i skogen så pratade vi och kollade efter kantareller.
Jag vet inte hur lång det tid eller vilka förväntningar Thomas hade men det gick väl inte sådär otroligt lång tid innan Thomas verkligen började fundera över det här med kantareller.. Jag tror inte att han sa det högt och rakt ut – han kände ju trots allt inte mina föräldrar ordentligt än men oavsett till vem och hur så sa han något i stil med ”var är dom där ”jäkla” kantarellerna. Han hade uppenbarligen en bild av att man plockade och inte letade efter kantareller 😊
De riktiga kantarell-plockarna har sina ställen. Ställena där de vet att det finns kantareller. En riktig kantarell-plockare avslöjar aldrig de där ställena – det är för dem en väl förborgad hemlighet. Mamma hade såklart sina ställen och upptäckte nya när åren gick.
Den här bilden kom från grannen på Värmdö för en vecka sedan eller så.. Texten till bilden var kort: Någonstans i Värmdö-skogarna. Inga ledtrådar där inte.
Apropå kantareller så får jag väl i värsta fall köpa på ICA Maxi – det brukar ju alltid finnas utländska iallafall.
Ikväll ska jag börja på ännu en bok med Moa Herngren ”Jag skulle aldrig ljuga för dig”. Inte en ny bok men som den tidigare ny på BookBeat. Det är 11 timmars lyssnings-tid så jag har många kvällars sällskap och hjälp när jag ska sova med den här boken. Hoppas att jag tycker lika mycket om den här som jag gör med de övriga hon skrivit.
Men innan det är det dags att gå och lägga mig blir det en någorlunda lång promenad med hundarna och jag ska dessutom unna mig det godaste jag vet. En liten form av tröst..
Kram