Hej,
Började dagen med att efter hundpromenaden åka till Nueva Andalucia och Svenska butiken. Nu är det påfyllt med lite köttsoppa, wienerkorv, Västerbottenost och annat. . Det är ju egentligen absolut sämsta dagen att åka dit på för de får ju nya varor på hyllorna på måndagar, iallafall brukar det vara så under vintern. Svenska butiken har till skillnad ifrån allt annat här sin riktiga lågsäsong nu. Boende svenskar är hemma i Sverige och svenska turister är inte så intresserade av köttsoppa, Västerbottenost eller vad det nu kan vara.
Inatt sov jag som titeln på den där Pugh Rogefeldt låten Små lätta moln även om vare sig texten eller beskrivningen stämmer ett dugg överens med det jag menar. Det var som om jag nästan inte sov. Nu kan jag inte mycket om sömn, faktiskt inget alls och har heller ingen betal-app för att kolla sömnen med djupsömn och allt vad det är. Men utan att kunna något om sömn så var det nog inte många minuter djupsömn – snarare just små vita moln där jag ”vaknade” massor av gånger utan att det kändes som om jag somnat.
Eftersom det nu varit så att jag verkar lite känslig för de där tabletterna så ville jag inte ta någon sådär mitt i natten. När jag givit upp om någon riktig djupsömn utan insåg att jag nog skulle få nöja mig med molnsömn. Om jag blev trött dagen efter när jag tagit den i tid, hur skulle det då inte bli nu?
Det jag däremot bestämde när jag ”vaknade” för jag vet inte vilken gång i ordningen var att läkaren antagligen har en poäng i att för att orka måste jag sova. Jag behöver inte ta dem varje dag men när det finns ett sömnbehov.. Jag provar en gång till ikväll, när jag går och lägger mig.
Jag tänkte på det där med att gå med en stund till stranden. Sedan tänkte jag på hur annorlunda jag skulle se ut mot alla andra som låg där och solade. Inte för att jag tyckte att det minsta viktigt eller för att jag skulle bry mig ett dugg. Inte ens om mina tår.
Jag har ju inte legat vid någon pool eller på någon strand en enda gång i sommar. Men jag är brun. Bitvis. Jag är riktigt brun i ansiktet och på armarna. Benen är rätt så bruna men bara till shorts höjd. Ryggen är kritvit, magen likaså och delar av ”baksidan” av armarna. Jag har helt enkelt en promenad- solbränna. Och en ful tatuerad elefant som inte matchar den fina blåblommiga baddräkten överhuvudtaget.
Jag har ju suttit på balkongen och lyssnat på Sommar och då har jag ju också fått sol. Men bortsett ifrån en dag eller två så har jag inte orkat bry mig det minsta om ryggen är kritvit och jag ser ut som en zebra, giraff eller leopard och det gör jag inte nu heller. Inte det minsta. Sådant här hade jag definitivt brytt mig om tidigare. Precis allt får helt nya perspektiv – stort som smått.
Jag brukar ju med jämna mellanrum rensa bland bilderna i kameran. Bilder som jag använt för bloggen eller egna bilder som jag tog flera likadana av vid samma tillfälle. Nu kommer jag bara till ett ställe, sedan tar det tvärstopp. Så fort jag ser en bild som Thomas är med på så bara kan jag inte fortsätta längre bak. Jag antar att det är rätt normalt. Jag är väldigt långt ifrån att överhuvudtaget tänka tanken på att ha ett fotografi på honom. Det är till och med så att jag svårt att se fotoramar. Var inne i presentbutik igår när jag var i Gamla stan och när jag såg en hylla med ramar vände jag bort blicken och gick åt andra hållet.
Vi hade ju en tanke om att göra en tavla av fotot som fotografen tog där vi står med ryggen vänd mot kameran och tittar ut över vattnet och berget La Concha. Den tanken kommer jag att fullfölja, när jag är mogen för det. Hon tog väldigt bra bilder på honom och dom är jag väldigt glad över att ha, men inte nu. Dig är det lätt att fotografera sa fotografen Sarah till Thomas för du har ”det” ❤️
Alla som förlorar sin livskamrat reagerar olika det förstår jag för vi är ju alla olika i grunden. Men jag kan ändå inte låta bli att ibland hamna i tankar kring om jag är ”normal”. Jag vet ju att det inte finns något ”normalt” så jag förstår inte varför jag kan fundera över det. Är det ett underliggande behov av att förstå allt? Inte det som hänt utan känslor, reaktioner och sorg? Ett behov av att analysera? Nej, inte analysera det är jag säker på men ibland kan jag få känslan att jag nog inte är ”normal”.
Amanda Schulman la igår upp ett Instagram inlägg med ett antal bilder som visade vad de gjort under de senaste åren, däribland någon form av tv-program. Programmet illustrerades med den här bilden. Plötsligt kom en känsla att jag nog inte är ”normal”. Jag gråter inte ens varje dag längre – det måste ju vara ”onormalt”. Eller är det så att vi gråter på olika sätt? Ja, så är det nog. Men jag är rätt säker på att jag nog skulle må lite bättre om jag grät på det där ”riktiga” sättet mer. Jag mår bättre efteråt. Jag tror att jag stänger in en del, gråter på mitt sätt en del av hänsyn till hundarna.
Jag vet ju att jag fortfarande inte förstått så det har säkert en inverkan också. Jag vet hur svårt det kommer att vara när dagen för det riktiga avskedet är här. Men det är ju inte ett avsked heller utan mer som att det blir en oundviklig verklighet.
Men, varför undrar jag om jag är ”normal” eller inte? Jag har inte förstått vad sorg innebär, Jag har heller inte riktigt förstått att man kan gråta på väldigt många olika sätt. Men för varje dag som går förstår jag mer och lite om det kommer jag skriva imorgon.
Det var förresten inte bara min natt som var som små lätta moln. Det har dagen varit här också – en del moln alltså. Nu ut med hundarna.
Kram