Hej,
Efter sista kvällspromenaden igår fixade jag lite med blommorna innan vi gick och la oss strax före elva. Jag var ju minst sagt mätt men ändå inte så där ”obehagligt” mätt som man kan bli om man ätit för mycket. Jag lyssnade färdigt på Peter Jöbacks Sommarprogram innan jag fortsatte i böckernas värld.
Igår hände en sådan där jobbig grej, inte första och inte sista men likväl jobbig. Min telefon ringde och jag såg att det var ett spanskt nummer som det ju är i 99 procent av fallen eftersom det är det spanska abonnemanget. Rösten på andra sidan frågar efter Thomas, jag uppfattar det som om det är från vårdcentralen och hade säkert med vaccineringen som ju inte gjordes att göra. Då måste man säga orden. Orden som jag fortfarande inte kunnat skriva rakt ut. Hon blev helt ställd, beklagade och la på luren. Nu är det ju en struntsak i sammanhanget men man kan ju tycka att sjukvården här borde ha en sådan kontroll så att de inte ringer och söker honom. Men som sagt en struntsak i sammanhanget. Men ont gör det och jobbigt är det lik förbannat.
Hᴀᴛᴀʀ ᴏʀᴀ̈ᴛᴛᴠɪsᴀɴ….
Det är inte lätt att inte hamna i tankarna kring hur jävla orättvist det här är. Inte orättvist i perspektivet att det är synd om mig utan i perspektivet att han inte fick fler år, han hade ju så många år kvar. Så många år framför sig. Du och jag mot världen – det är nog något många säger men faktum är att vi nog aldrig sagt det ofta som vi gjorde den sista tiden. Framförallt de sista månaderna. Vad som än händer så har vi alltid varandra, men så blev det inte. Och det känns så himla, jäkla orättvist.
Ja, det finns dom som har det värre. Något som jag alltid brukat tänka och säga när det var något som gick emot på det ena eller andra sättet. Men nu orkar jag inte bry mig en enda sekund på vare sig om eller dom som har det värre.
Det hjälper inte att hata orättvisan heller men det bryr jag mig heller inte om.. så länge den inte tar den fulla, totala platsen i mitt liv. Det är okej att göra det ett tag, en stund men inte att leva med det hela tiden. Några timmar, en halv dag eller en dag men sedan måste det komma iallafall lite ljus på sitt alldeles egna sätt.
Om det nu är något jag någonstans kan känna en viss tacksamhet för så är det att det där ljuset dyker upp. Det är inte nattsvart hela tiden. Jag kan prata med min syster om något helt annat och koppla bort tankarna, jag kan prata med Thomas systrar och bli påmind om olika fina minnen som t ex det där med alla tagetesen. Jag kommer ha ett fint minne kring det på teakbordet intill stolen där jag lyssnar på dagens Sommar och inte bli sorgsen över att de står där. Tror jag och hoppas jag – men vet det gör jag inte, än.
ᴜɴᴅᴇʀ ᴛᴀ̈ᴄᴋᴇᴛ….
Jag vaknade med den där dåliga känslan, att det blir en jobbig dag. Vill helst inte gå upp alls utan ligga kvar, dra täcket över huvudet och försöka sova bort så mycket av den här dagen som möjligt. Dra mig utan likt en katt. Så hade det säkert blivit också, kanske inte hela dagen men i många fler timmar men jag var ju tvungen att gå upp. Då kändes det jättejobbigt men det är ju ändå det absolut bästa sättet att hålla fast vid rutinerna. Hundarna kan inte ta hänsyn till att jag vill stanna i sängen en dag.
Men det blev inte någon längre promenad, inte en jättekort men heller inte lika lång som de där vanliga morgonpromenaderna. Jag får ta igen det en dag när jag mår bättre, idag mådde jag själv inte tillräckligt bra. Det är lite skillnad på en hundpromenad och en egen promenad ur ett välmående perspektiv. Går jag med dem måste jag hålla mer koll.. på bilar, andra hundar, att de inte hittar något som de tycker verkar intressant att stoppa i sig och framför allt så går det förhållandevis långsamt.
Det är när jag ensam som begreppet ”gå bort ångest” blir verkligt. Jag kan gå snabbt, jag kan gå och göra precis vad jag vill. Missförstå mig rätt, det är inte jobbigt att gå ut med hundarna men idag mådde jag inte tillräckligt bra för att orka gå länge med dem.
Min första tanke idag när jag kom på att det är tisdag och jobb i butiken var att det kändes jättejobbigt. Att jag inte alls hade vare sig någon lust eller överhuvudtaget ville göra det. Jag skulle ljuga om jag sa att ja nu sa att jag har lust att göra det men jag inser att det är bra för mig. Bra för att göra mig iordning, ta mig dit, träffa lite folk och få ”avledning” några timmar. Jag tror att jag kommer vara helt slut när jag kommer hem men det är ju faktiskt bara bra.
Jag tror att jag ska gå bort till Plaza Malaga och blomsteraffären där. Tänkte titta om jag kan hitta två-tre petunior eller pelargoner sedan tycker jag att jag har en riktig oas på balkongen. Det blir för mycket springande fram och tillbaka om jag ska gå till Handelsträdgården eftersom de har stängt för siesta så måste jag dit före 14.00 för jag hinner inte under den tid som är mellan det att de öppnar igen och jag ska börja jobba. Vi får se hur det blir helt enkelt..
Behöver dessutom ta en sväng förbi Kina-butiken och köpa bland annat batterier och plastpåsar. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att få in helt vanliga plastpåsar på butikshyllan.. Köpte batterier häromdagen, att ha i reserv om de tar slut i någon av fjärrkontrollerna (har två pga den svenska tv-boxen) men köpte såklart fel. Tyvärr har de inte den sorten jag behöver i sortimentet så fick pengarna tillbaka och går till Kinesen som garanterat har dem. Märkligt att de inte har dem, helt vanliga små standardbatterier för fjärrkontroller.. Men har man inte plastpåsar så är det väl inte så konstigt kanske.
Idag har det bitvis gjort så ont i hjärtat. Inte för min egen skull utan för Karismas. Hon söker ju ofta upp kalla platser på marmorgolvet men idag har hon legat länge på det kalla precis intill ytterdörren. Som om hon väntat, lyssnat och hoppats.. men på ett ledsamt sätt. Det gör så galet ont så att jag kan vissa stunder kan känna att hon kanske behöver en veckas ”avledning” hon också. Få vara tillsammans med de andra hundarna på hundhotellet, eller blir plågan och sorgen dubbel då? När hon kommer hem och upptäcker att han fortfarande är borta. Jag vet inte – jag önskar verkligen att man kunde kommunicera med sina hundar. Att hon inte är sig själv råder det ju inget som helst tvivel över. Jag ska läsa på bättre om hundar och deras saknad och sorg, även om jag förstår att alla hundar precis som vi människor reagerar olika.
Jag lyssnade ju klart på Peter Jöbacks Sommarprogram igår, hade lyssnat på cirka halva på balkongen på förmiddagen. Jag har ju alltid olika grad av förväntan inför varje program och inför det här var de kanske inte så höga. Det var lite fel för det var bättre än jag trodde och det som jag framförallt uppskattade var berättandet – sättet berättade på. Varmt, innerligt och man kunde nästan känna vad han kände. Ungefär så.
Nu pratade han iofs inte om det eller gjorde någon som helst form av reklam för att han kommer göra ett antal spelningar i sommar men tänk så härligt det måste vara för alla artister att den här sommaren kunna komma ut och spela inför publik igen. För vissa är det inte bara härligt utan dessutom avgörande för att kunna klara ekonomin, men dit HLR knappast Peter Jöback.
Eʟᴇғᴀɴᴛᴇʀ….
Jag älskar elefanter. Jag har en liten elefant i de handväskor jag använder, det står elefanter lite här och där hemma. Jag hade ett armband med benvita kulor och en elefant på armen – länge. Men för ungefär ett halvår sedan sprack det och pärlorna flög över hela golvet. Det var ju inget dyrt och fint armband som det var någon idé att laga så pärlorna åkte i sopkorgen men elefanten fick en plats i en av mina väskor så den har jag med mig.
Nu har jag två armband på armen men inget av dem har någon elefant. I Gamla stan finns det en butik som har lite ”marockansk’ inriktning med massor av smycken, väskor, kuddar och allt man kan tänka sig. Ett elefantarmband på armen känns som något jag absolut vill ha igen så om det inte blir några blommor idag kanske det blir ett armband eller så blir det på fredag. Ett armband ska det iallafall bli – helst ett med benvita kulor.. eller kanske ännu hellre åt silverhållet.
Apropå Gamla stan så lever den ju verkligen upp nu under sommarmånaderna. Som en sommarstad i Sverige som är full av människor under sommaren för att sedan bli alldeles tyst under årets övriga månader. Även om jag inte känner för det så ska jag nog ta mig dit lite oftare, har promenerat där två gånger nu. Jag tror att allt det här med sommaren i sig, liv, rörelse och att se människor kommer att göra mig lite starkare nu men vara väldigt viktigt när hösten kommer.
När det börjar bli tomt igen, när det i princip bara är folk på strandpromenaden på helgerna och rummen på hotellet intill lyser mörka – då kommer jag nog vara bättre rustad, ha lite mer energi i kroppen än vad jag tror och förstår fullt ut nu. Jag är ju här och nu – orkar inte riktigt tänka framåt.. men framåt kommer och ju bättre rustad jag är desto bättre kommer jag att klara mig.
Enligt min ”To Do” lista så skulle jag fixa lite tvätt och städning idag. Men så kommer det inte att bli. Jag har inte energin att både tvätta, städa och jobba och då får det vara så. Just nu känns det nästan jobbigt att bara tömma diskmaskinen.
En diskmaskin som inte körs speciellt ofta nu. Hundarnas mattallrikar och glas. Skulle göra vad som helst för att få ”gnälla” över att mattallriken inte var avsköljd innan den ställdes in i maskinen.. jag skulle aldrig mer ”gnälla” över det en enda gång till. Det var lite gnäll och inte skäll och det känns märkligt nog bättre nu.
Så här ser inte mitt fina anteckningsblock ut. Jag måste nog ta mig till El Corte Ingles om jag ska få tag på något fint. Jag har köpt ett relativt vanligt men med hårt omslag och det är ju inte utsidan som räknas utan det som kommer att stå inuti. Det kan kanske vara bättre att inte ha ett för fint block utan mer kunna skriva och anteckna planer och annat utan att tänka på att det ska vara ”fint”.
Mᴀᴛᴇɴ….
Jag är verkligen nöjd med att jag fick i mig så mycket mat i går. En helt otrolig portion av den wienerschnitzeln. Bortsett ifrån att jag fått i mig de där små pizzorna, att de varit okej så är det två gånger som jag upplevt att jag ändå tyckt att det varit gott. Den första gången var salladen på strandpromenaden och den andra gången schnitzeln igår. Metoden kan ju inte vara att äta precis samma mat varje dag men till helgen gör jag som Sabine rådde mig till: Prioriterar mig själv fullt ut, går en lång promenad på strandpromenaden och äter den där salladen.
Vᴀ̈ɴɴᴇʀ….
Vi har ju åkt väldigt sällan till Sverige och oftast vid olika tillfällen. Jag har åkt färre gånger vilket hänger ihop med att jag ju har utvecklat en flygrädsla. Den är väl inte värre än att jag kan hantera den men jag undviker att flyga. Jag har de gånger jag varit i Sverige varit hemma en väldigt kort tid och nu senast var vi ju där tillsammans och bara över familjehelgen i Kosta då vi firade hans systers 50-årsdag.
Jag har bara varit hemma en eller två gånger utöver det så det innebär att det var väldigt länge sedan jag träffade några vänner. Det känns som om jag skulle vilja göra det nu, de där riktigt gamla vännerna. Mia, Ylva och så Titti som jag ju precis fått kontakt med igen. Men jag tror inte att jag kommer ”spika” något utan planera med reservation för jag vet ju inte nu hur jag kommer att känna och må då. Det kommer att bli väldigt jobbigt det vet jag så om jag ska träffa någon får det bli innan – några dagar före.
En utav dagarna ska jag träffa min tidigare kollega Åsa. Vi hade pratat om att när Thomas och jag var i Stockholm så skulle vi träffas, se hennes nya lägenhet och äta hummer. Det finns ingen som älskar hummer lika mycket som vi gjorde.. Nu blir det hummer hemma hos Åsa och Thomas får vara med i tanken och på armen.
Nu är det strax dags för den korta eftermiddagspromenaden och fixa maten till hundarna för att sedan ge mig av mot butiken.
Kram