Hej,
I natt var det fyra veckor sedan. Jag hade en liten oro att jag skulle vakna under vid den tiden under natten såsom jag gjorde så många nätter de första veckorna. Jag kommer inte att skriva något om det som hänt – det är för mig alldeles för privat. Det skulle vare sig göra någonting bättre eller få mig att må bättre. Det skulle heller inte förändra någonting. Tyvärr.
Det känns bra att näsan var en bättre bit över vattenytan igår än den varit tidigare förra veckan. Jag hade ju kontakt med Sabine på hundhotellet igår och hon förlorade sin man för sju år sedan. Vi är i samma ålder och hon tryckte verkligen på vikten av att tänka på mig själv också, att inte bara tänka på hundarna. Jag måste tänka på mig själv för att hämta kraft och ork, det kommer dessutom även att vara positivt för hundarna.
Hon sa också att det är precis lika viktigt att jag inte försöker vara för stark i den meningen att jag inte tillåter mig att vara svag. Alla vet såklart inte det men jag har ju en Pippi Långstrump tatuering på armen, den menar hon att jag ska tänka på och jag tror att hon menar att Pippi är stark men hon klarar allt och hon klarar sig själv – men jag måste få låta det ta tid. Att inte tycka, tro eller försöka klara av mer än jag orkar. Men jag kommer att orka, jag kommer att klara det för jag är starkare än jag tror. Jag måste acceptera upp och ner.. och det gör jag men ibland kan ner dagarna få mig att må även fysiskt dåligt. Men det har såklart ett samband med maten också.
Hon beskrev att trots att det gått sju år så kommer det en speciell låt med ett speciellt minne, man ser ett lyckligt par och en mängd andra saker. Sorgen kommer alltid att finnas där men med tiden lär man sig att leva med den. Som alla förstår har jag en lång tid kvar till dess. Just nu är jag tacksam för varje dag som går utan att det bara känts totalt nattsvart från morgon till kväll. Att det dyker upp lite ljuspunkter, även om de är små och inte håller i sig så länge. Men de finns.
Jag mår ju dessutom så mycket bättre med många steg i kroppen när jag går och lägger mig. Fysisk trötthet ska man verkligen inte underskatta när det kommer till sömnen, i går blev det 10 186. Det hade nog blivit ett par hundra till på kvällspromenaden om vi inte mött den där hunden som jag verkligen inte gillar.. Då passade jag på att vända och gå hem så att jag skulle vara säker på att vi inte mötte dem igen. Har nu sett att de bor på bottenvåningen så det innebär att jag inte behöver fundera på om de kommer komma ut ur hissen när vi står och väntar på den. Jag är helt säker på att hundens ägare ser mig som den absolut mest konstiga människan i den här stan men då får han helt enkelt göra det.
Jag har ju linser jag och använder mig av månadslinser. Ibland kan jag helt glömma bort att byta utan de har hängt med en bra bit längre än den där månaden. Nu har ju ögonen ansträngts lite mer än normalt men jag har inte haft några direkta problem men självklart så är det så att de bidragit till en trötthet. En ögontrötthet som gör man känner sig trött överhuvudtaget. Idag har jag satt in nya och det kändes lite som om jag fick nya ögon, det där som antagligen både varit ansträngt och torrt försvann. Nu ska jag bli mycket bättre på att känna efter, oavsett om det gått en månad eller inte.
Jag satt och väntade på den där ettan i första hand och nummer 28 i andra hand och det länge. Men det hjälpte inte. Jag insåg att det där med Bingolotto trots allt nog inte var något för mig. Lite för lite bingo och lite för mycket ringa in på olika hjul, färgfemmor och vad det nu var. Men lite sysselsättning var det så jag utesluter inte att jag kommer att göra om det – men det kommer inte att bli en av mina rutiner.
ᴛᴏ ᴅᴏ: ᴛᴀ ʜᴊᴀ̈ʟᴘ….
Jag vet att jag sagt att jag inte ska hålla på med mina To Do listor men jag är ju en listperson. Skillnaden nu är att den inte är vare sig detaljerad med måsten som ska göras varje dag utan är helt och hållet anpassad efter hur jag vill och behöver ha det nu.
Det är ju vissa saker som faktiskt måste göras som t ex titta på flyg hem till Sverige medans det inte alls spelar någon roll om jag kör den tvättmaskinen idag eller på torsdag. Nu finns det inte någon risk för det eftersom jag har mina rutiner men jag bryr mig överhuvudtaget inte om jag städar övervåningen den ena dagen eller den andra. Risken som jag menar är att det inte skulle bli städat, tvättat och blommorna inte omhändertagna.
Det finns egentligen bara en praktisk sak som jag vet att jag kommer att ha svårt att klara själv och det är att bada Karisma. Vi har ju bara badkar både uppe och nere och hon blir så tung när pälsen blivit blöt. Men jag får antingen se till att klara det eller lösa det genom att hitta en hundtvätt i närheten. Det är för långt att gå till dem som klipper våra hundar.. Men så var det ju det där med att be om hjälp..
Jag har bestämt mig för att be om hjälp. Jag får det att låta som något oerhört utmanande och svårt. Ni får inte misstolka det här med att inte be om hjälp och tro att jag sätter någon form av ”jag ska minsann klara mig själv” eller ”offerkofta” att jag kämpar på själv. Jag har helt enkelt svårt att be om hjälp. Ni hörde Pedro av sig häromdagen igen och nu kommer jag att höra av mig till honom i morgon och säga att jag ändrat mig om det där med hjälpen.
Det som jag behöver hjälp med är att få skjuts till Nueva Andalucia och de två svenska butikerna. Dom har delvis lite olika sortiment så därför ett besök till båda två. Det handlar då såklart om att handla lite mat och då praktisk mat.. det finns praktisk mat i de spanska butikerna också men jag får den där känslan av att jag vill ha det trygga. Det är allt annat än några smakupplevelser och säkert inte så mycket näring heller men det är bättre än att ”slarva” som nu. Det är fel att kalla det slarva för det är inte något medvetet, något som jag struntar i.
Jag tänker köpa några burkar Findus köttfärssås original – den påminner mig dessutom väldigt mycket om Thomas för den kunde vi äta ibland för hundra år sedan. Några burkar med köttsoppa, om ett tag när jag känner mig lite bättre gör jag såklart egen men nu köper jag någon burk och fixar till med lite annat så att den inte blir så smaklös. Ett paket med kokkorv som jag kan göra eget potatismos till och en burk eller två med Bullens pilsnerkorv. Väldigt enkelt både att göra och att äta. Stegen mot aptiten.
Dᴇɴ ᴜᴛᴇʙʟɪᴠɴᴀ ʜᴀ̈ʟsɴɪɴɢᴇɴ….
Alltid när man fått ett Messenger, SMS, WhatsApp eller så har det i princip alltid avslutats med ”Hälsa Thomas”. Nu saknas de två orden – två ord som betyder så otroligt mycket. Det finns vissa som gulligt skriver ”Hälsa och krama hundarna” och den skillnaden gör faktiskt skillnad. Jag är inte ensam, vi är trots allt tre.. Jag och hundarna. Det går ju inte på något sätt att jämföra och förändrar egentligen ingenting förutom en liten påminnelse om att det finns två små krabater kvar i mitt liv. Två små krabater som just nu när jag skriver det här snusar in till mig i sängen.
Det var rätt att där och då låta dem åka till Sabine på hundhotellet i Monda. Jag hade vare sig orkat ta hand om dem eller velat att de skulle se mig då. Det var lika rätt för dem, till och med ännu mer tror jag faktiskt.
Nu när de är hemma så är det lika rätt det, för oss alla tre – även om jag ibland kan känna att de skulle ha det bra i de stora lummiga trädgårdarna och dagarna med de andra hundarna. Men det är lika varmt där (ännu varmare) så de är ändå inne på dagarna så jag romantiserar den bilden utifrån de små filmer jag fick av Sabine när de var där. Vi har det bäst tillsammans här även om saknaden och tomrummet är otroligt stort.
Det gör ont i mig varje gång jag kommer hem och de blir så glada som hundar alltid blir. Men jag ser Karismas blick snabbt förflytta sig – är han med dem här gången? Hur en viss besvikelse kommer över henne och den totala glädjen avtar. Det går ju inte att kommunicera med dem så troligtvis tänker hon att han nästa gång, nästa gång så är han kanske med.
Tintin är inte lika känslig och hade heller inte samma speciella starka band till Thomas. Jag tror inte riktigt att han vare sig förstått eller tänker så mycket på det. Eller så har jag helt fel för han visar andra tecken.. Han vill aldrig lämna mig ur sikte. Han måste hela tiden ha uppsikt och se mig, det spelar ingen roll vad jag gör eller är. Han är ju världens tuffaste hund utom när det kommer till vissa små saker.. Han har fått för sig att han inte kan ta sig upp hela vägen upp i trappan för den svänger och så är han är lite mörkrädd. Han kan springa hur många trappsteg som helst så länge trappan är rak men när den svänger så tappar han fart och vågar inte fortsätta. Går jag upp för att göra något så blir han väldigt snabbt den ynkligaste Bichon maltes som bor här i Marbella. Men underbar är han ändå ❤️
Utan de här två, deras sällskap och deras kärlek så vet jag inte hur jag skulle överleva dagarna.
Sᴏғɪ’s ᴡᴇᴇᴋʟʏ ʜɪɢʜʟɪɢʜᴛs….
Jag vet att jag skrivit om det förut men det är något speciellt, något som jag tycker om med Sofi Fahrmans Instastory som hon lägger upp varje söndag. Det är som en berättelse hur hennes vecka sett ut, väldigt kort eftersom en Instastory har en kort tidsgräns. Men det räcker och det blir precis så där så att man skulle vilja ha lite mer.. det är ju då det är som bäst.
Hennes Weekly Stories är ju minst sagt väldigt långt ifrån mina men det känns ändå fint att ta del av dem. Jag tror att anledningen till det är att de känns äkta, även om jag förstår att de är planerade och allt det där. Men jag väljer att bortse ifrån det och se annat.. hur vackert det kan vara med en vit och broderad duk som man hoppat över att stryka, den underbara skärgården som ingen behöver planera för att få vacker och oslagbar, den där ruffiga restaurangen de besökt på någon ö och löjromspizzan de fixat på grillen hemma.. I allt sprider hennes små veckorapporter ett ljus som jag inte kan förklara. Jag tänker inte inte ens försöka utan bara stanna i tanken att de gör det.
Tʀʏᴄᴋᴋᴏᴄᴋᴀʀᴇɴ ᴘɪᴘʟᴀʀssᴏɴ….
Jag kan nyligen ha skrivit om det här men om jag gjort det så får det bli en repris. För ett antal år sedan så delades det tidigare sammanslagna Cloetta Fazer för att åter bli två separata företag, det var (och är säkert fortfarande) första gången en företagsfusion inte höll utan företagen återgick till att vara två separata företag och konkurrenter. Det var en jobbig tid på flera sätt men också väldigt lärorik eftersom det aldrig någonsin hänt tidigare.
Utan att gå in på allt för mycket detaljer så är det väl tre områden i ett företag: produktion, administration/it och kommersiellt. Produktionen var ju enkel – det som producerats av och för av Cloetta fortsatte på samma sätt (mer eller mindre). Det var de andra två benen som berördes. Min uppgift blev att bilda två nya separata kommersiella organisationer från den 19/6 och som skulle vara ”up and running” den 1/9. Det kan jag lova är en väldigt kort tid.
Förutom många arbetstimmar i sig så var det också många negativa arbetstimmar. Människor hanterades till viss del som brickor i ett spel. Finska till Cloetta, du ska till Fazer och du blev tyvärr över. Den enda trösten var att vi hade bra upplägg för dem som tyvärr inte fick vara kvar, generösare än avtalsenligt men det var en klen tröst för de flesta.
När den 1/9 passerat och vi alla gemensamt hade klarat uppdraget så sa vår dåvarande personalchef att nu är det dags för underhåll. Av oss själva. Hon bokade in oss på ett program med fyra steg med start en eftermiddag i Stockholm.
- Det var akupunktur och jag hade problem med magen – ett problem som försvann med akupunktörens hjälp
- En slags healing där jag fick lägga mig på magen på en brits. Hon visste att ”problemet” var negativ stress när hon började. Utan några verktyg så började hon trycka lite här och lite där över min rygg. Plötsligt fick jag en känsla som jag i alla år kallat för Pip-Larsson men det är kanske mer rätt att beskriva det som om det plötsligt kom ut massor av ånga och ”rök” ur båda öronen.
- Därefter fylldes jag av en känsla av rosor i hela kroppen.
Ja, jag vet att det låter märkligt, konstigt och udda men jag kände mig som en ny människa efteråt. Mycket mjukare och mådde så mycket bättre.
- Därefter hade vi någon yogapromemad eller vad jag ska kalla det på Djurgården som jag inte minns så mycket av för att sedan avsluta med en god middag och övernattning på hotell.
Hon hade verkligen inte kunnat gjort något bättre än att inse behovet av det egna underhållet efter en så både fysiskt och psykiskt jobbig arbetsperiod.
Fᴏ̈ʀsʟᴀɢᴇɴ….
Jag får lite olika tips, råd och rekommendationer om vad jag skulle göra eller iallafall prova att göra som en hjälp nu i sorgen. Ett av dem är inte helt oväntat Yoga. Jag vet att det är väldigt många som utöver yoga och efter ett tag har det som en jätteviktig del i livet.
Jag är väldigt osäker på om det skulle passa mig. Jag har egentligen inget bra svar på varför jag tror det. Det enda jag kan relatera till är en slags övning på en konferens där vi skulle stanna upp, bara sitta still och inte göra någonting. Inte tänka på någonting utan bara vara. Jag misslyckades totalt – det enda som hände med mig då var att jag blev stressad.
Jag tror iofs inte att det på något sätt är jämförbart med nu. Då var det mitt i en konferens. Vi hoppade från några agendapunkter direkt över till det här och vi visste att vi därefter skulle återgå till vanliga konfererandet. Det blev som en känsla av en intryckt aktivitet för att det skulle vara någon form av aktivitet.
Då kanske det är så att Mindfulness passar mig bättre. Då är det kanske lätt att tänka att det är ju det där jag är i princip hela tiden: i nuet. Det är sant, helt sant men kanske på ett sätt där jag faktiskt inte stannar upp på riktigt. Inte känner in på riktigt. Jag tyckte ju att healingen som jag skrev om ovan fungerade så bra och Sabine har ju också rekommenderat det. Jag kanske skulle följa hennes råd och höra vad hon tror och tycker. Eller rättare sagt ger mig tipsen på hur jag kan kanalisera sorgen på ett bra sätt varje dag.
Tᴀɢᴇᴛᴇs ᴘᴀ̊ ʙᴀʟᴋᴏɴɢᴇɴ….
Det var inte den bästa nattsömnen i natt utan lite orolig och jag vaknade ett par gånger. Inte värre än att jag kunde fortsätta att lyssna på boken en stund till för att sedan somna om relativt snabbt igen.
Fullföljde planen och satte ryggsäcken på ryggen, kopplen på hundarna och så gav vi oss i väg mot Handelsträdgården. Köpte fyra stycken stora och jättefina tagetes som han stoppade i en plastpåse och hjälpte mig att få ner påsen i ryggsäcken.. Tyngre än det ser ut på bilden men hem kom vi utan problem. Men jag måste komma iväg tidigare när vi ska iväg på sådant här för det blir som jag skrev igår ungefär som att slå på en lampa och så är det plötsligt för varmt för hundarna. Tintin klarade det väldigt bra idag men Karisma var helt slut när vi kom hem.
Jag är orolig för hennes vikt och jag vet att jag måste skärpa mig även om jag tycker att jag dragit ner ordentligt på den där korven etc som hon fick i större utsträckning tidigare. Det är nog en kombination av att hon väger lite för mycket och värmen som gör att hon är mindre smidig än hon varit tidigare. Det är ju så himla lätt att ge något litet när man ser att hon verkar lite ledsen samtidigt förstår jag ju att jag gör henne en enda stor otjänst.
Tillbaka till tagetesen.. Basilika plantorna ligger nu i en soppåse och har ersatts med den så himla fina tagetesen. Planterade den och nu står de på det lilla teakbordet intill stolen på balkongen, där som jag alltid sitter och lyssnar så Sommarprogrammen. Eftersom det är så varmt nu så är jag mest på balkongen där det är lite svalare. Ska komplettera med ytterligare några pelargoner eller petunior så att balkongen blir en liten oas. På terrassen får de stora och fina växterna stå kvar – de trivs bäst där.
ᴇɴ ᴏʀᴅᴇɴʟɪɢ ᴍᴀ̊ʟᴛɪᴅ….
Det spelar ingen roll hur obefintlig aptiten är. Det funkar inte att äta en banan, körsbär eller en tredjedel av den där lilla pizzan när jag jobbar på tisdagar och fredagar. Jag kommer inte att orka.
Bestämde mig för att gå till Da Bruno och äta deras Wienerschnitzel som jag ju hade för mig var så god. Även om jag bara skulle få i mig 25 procent så skulle det ju vara väldigt mycket bättre än alternativet.. bananen.
Kom vid 19-tiden och det var nog tur för jag förstod att det skulle vara fullbokat. Det är det nog varje kväll nu under högsäsongen. Da Bruno är en restaurang i mellansegmentet kan man väl säga men oavsett vilket segment det är.. Var tvungen att ta en bild på den lille killen på bordet rakt framför mig.. Är det okej att sitta med fötterna så där lite uppe på bordet när man är på restaurang (eller någonstans) eller är det jag som en ”surtant”. Så liten var han inte – kanske minst fyra år och då borde man få lära sig ”vett och etikett” kan jag tycka..
Det var inte någon liten portion som kom in.. Tre schnitzlar, smörsteka grönsaker, citron och någon liten potatiskaka. Blev nästan rädd att jag skulle bli mätt bara av att titta på maten. Men det blev jag inte – jag lämnade den lilla potatiskakan helt men åt cirka 95 procent av schnitzlar och grönsaker. Det var första gången sedan den där salladen på strandpromenaden som något smakade bra. Så mätt och så nöjd över att ha fått i mig så mycket mat hamnade jag i soffan framför Lotta på Liseberg.. Tryggheten ni vet..
Kommer snart att bli sista promenaden med hundarna och till sängs tidigt. Varje dag händer det något som påminner en om något och idag var det ett telefonsamtal, men det tar vi imorgon.
Kram