Hej,
Var vaken alldeles för länge igår, det var absolut ingenting som var planerat utan blev kvar i soffan lite för länge och jag hörde konstiga ljud uppifrån säkert fem gånger som gjorde att jag drog mig lite för att gå upp. När jag kom kom det ett väldigt märkligt ljud från väggen i trappan. Jag vattnade blommorna och sedan hörde jag inte något mer ljud men det hade verkligen varit ett antal gånger med oförklarliga ljud.
Jag kan rent logiskt förstå att ljuden igår kom ifrån AC:n som jag satt på för att kyla ner sovrummet, även om vissa av dem lät som något helt annat. I övrigt så är jag helt säker på att Thomas kommer att kommunicera med mig, och jag med honom. Det kommer säkert att ta sig uttryck på många olika sätt men jag tror inte att ett av dem är lite skrämmande ljud från en vägg. Eftersom jag hade svårt för att flytta upp hade det varit lätt att inte vara kvar där igår men jag tänkte på hundarna och på att om jag inte kunde sova så fick jag gå ner.. då.
Det blev mycket bok i och det får jag inte göra till en rutin. Blir ju så trött dagen efter. Nu gör det inget, för jag kan behöva vara riktigt genomtrött. Idag blir det ju en riktig sportdag. Jag antar att det inte helt krockar Wimbledons final och fotbollen. Skulle gissa på tennis i eftermiddag och fotboll ikväll.. Jag får kolla med Pappa, bådar tider och kanaler. Nej, jag är inte en tennisfantast men under Edberg, Wilander & Co åren hängde man ju med. Har ett fint Wimbledon minne som jag berättar om lite längre ner. Det är inte något storslaget minne, som att vi var på plats och satt på bästa platserna men de fina minnena i livet som man verkligen kommer ihåg är inte de där storslagna utan de har helt andra dimensioner.. Mer om just det minnet längre ner..
Det var igenmulet när jag vaknade så vi gav oss ut på en lång strandpromenad.. Vädret och dagens planer får styra lite när det blir långa respektive korta promenader.. det enda är att det aldrig är långpromenad mitt på dagen.
Igår blev det stegrekord.. men nu menar jag inte ur någon slags tävlingsperspektiv där jag sitter och har mål och uppföljningsmallar men jag kollar i appen varje dag. Det är ju så att man mår bättre om man går mycket – ett recept som många terapeuter ”skriver ut” mot ångest. Det finns såklart inte en universallösning på vad människor behöver i sorg, ångest eller olika former av psykisk ohälsa men det finns en gemensam nämnare och det är att röra på sig har en väldigt bra effekt på alla. Sedan är behoven helt och hållet individuella. Mina steg blev hursomhelst 17 531.. Det kändes lite i benen..
Apropå steg så är det med åldern väldigt lätt att sjunka ihop och i en situation som nu ännu lättare. Thomas sa alltid till mig – ”sträck dig, räta på ryggen”. Jag visste och vet ju hur rätt han hade, jag behövde och behöver verkligen det. En sak som kan hjälpa till med det är att ha rätt skor när man går så här mycket. Det har jag inte. Jag har några som förvisso är rätt sköna men de är helt platta och gör ingen som helst nytta när det gäller det där med hållningen och är heller inte bra på sikt att gå runt med. Jag har ett par andra av mer ”fotriktig” karaktär från hotelltiden men fick så himla ont i fötterna av dem till slut vill jag minnas.. Jag får kolla upp och se till att jag på ett eller annat sätt har rätt skor på fötterna.
När jag träffade Sabine från hundhotellet så sa hon också ”sträck på dig”. Hon sa dessutom att någon av hennes vänner någon gång sagt’
”Sträck på dig för annars kan du inte se stjärnorna”
Det tänkte jag för mig själv får bli ett slags mantra för mig.. för om jag sträcker på mig och ser stjärnorna så ser jag också Thomas ❤️
Vᴀʀғᴏ̈ʀ ᴀ̈ʀ ᴅᴇᴛ sᴀ̊ sᴠᴀ̊ʀᴛ….
Varför vill man aldrig vara till besvär.. ta emot den där hjälpen man blir erbjuden som inte är ett besvär för personen som erbjudit sig. De allra flesta skulle bara bli glada om de kunde hjälpa till på något sätt, göra något lättare eller fixa något.
Jag kommer ju inte att kunna köpa snus inom gångavstånd förrän på tisdag. Övriga alternativ är Nueva Andalucia och Fuengirola. Tror att det finns någonstans i San Pedro också. Alternativet jag skrev om igår blev då att motvilligt röka i två dagar och då menar jag motvilligt.
Plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och fundera på det där alternativet att ta bussen till Nueva Andalucía. Men hur den rutten ser ut har jag ingen aning om – går den ens förbi i närheten av tobaksaffären.. Med tanke på mig och hur bra jag har hunnit bli på det här med bussarnas rutter så är Nueva Andalucía klart krångligare.. och risken att hamna helt fel inte direkt obefintlig. Tillbaka hem tar jag mig såklart- men kanske utan snus och väldigt långt senare.
Då tänkte jag nästa tanke.. är inte det här ett exempel på precis vad Pedro, Emile, Mercedes mfl menar. Hur kan vi hjälpa dig, hör av dig när du behöver hjälp. Några av dem har till och med hört av sig igen och frågat om det verkligen är säkert att det inte finns något de kan göra, hjälpa mig med.
Hur besvikna skulle dom inte bli om dom hörde att jag satt och for runt med buss som inte är en så enkel resa som härifrån till Puerto Banus. Istället för att be om den hjälpen de gärna gör och som med bil går väldigt fort.. Så varför är det så svårt att lyfta på den där luren?
Jag ska se det som en egen utmaning att faktiskt be om hjälpen. Vi får se om jag lyckas. Det är ju inte helt säkert att de kan just imorgon förmiddag heller men träningen att be om hjälpen är nyttig oavsett. Jag bad ju Christina om hjälp en gång innan hon åkte hem och det gick ju bra..
ɴᴏᴛᴇʙᴏᴏᴋᴇɴ….
Allting har ju blivit precis upp och ner och även om jag alltid varit en ”rationell” person så är jag det inte nu. Tankarna kan flyga omkring precis hursomhelst- högt och lågt. Jag kan vara precis hur känslig som helst och läsa in nyanser och saker mellan raderna som överhuvudtaget inte finns. Sedan kan jag vara hur praktisk som helst för att sedan inte ens orka tänka tanken på att ta mig till Málaga flygplats.
Under sådana omständigheter ska man givetvis inte fatta några som helst beslut om framtiden. Mer än att se till oavsett vad det blir så ska Tintin och Karisma vara med, det är det enda som jag med 100 procent säkerhet vet. Vi är fortfarande samma familj men ”skepnaden” är bara lite annorlunda.
Jag vet inte riktigt vad jag vill och det jag vill just den här dagen kanske jag inte vill i morgon så det här är ingen plan, det är bara osammanhängande första tankar. Väldigt osammanhängande i ett perspektiv men inte alls i ett annat.
Thomas och jag har trivts väldigt bra med att leva och bo i Spanien. Det här är vi delat de senaste åren tillsammans. Vi har iofs levt så många fler år tillsammans i Sverige men de fyra senaste här så i det perspektivet tror jag att han kommer att kännas närmare här.
Nu precis i början är det lite tvärtom.. Som när hon i charken på SuperSol frågade var min man var eftersom han inte var med och jag inte kunde hålla mig utan började gråta. Fullständigt naturligt. Eller när hon i tobaksaffären säger att det var länge sedan jag såg din man. Eller när jag kommer till SuperSol nästa gång och mer eller mindre hela personalen kommer fram och beklagar. Eller när man möter de där olika grannarna man känner till lite bättre första gången eller passerar de där restaurangerna osv. Men när de första gångerna inte längre finns där så tror jag att det blir en annan sak.
Var är det lättast att leva utan Thomas? Är det att inte leva i minnena och flytta hem eller är det att leva vidare i vår gemensamma vardag? Jag vill ju leva med Thomas, och det kommer jag att göra oavsett var jag är. Men jag förstår att det är på ett annat sätt i framtiden.
Om jag bor kvar här blir det väldigt ensamt eftersom Thomas och jag levt i en så stark tvåsamhet? Tycker så mycket om den här bilden för jag tittar så kärleksfullt på Thomas ❤️
Hur skulle det sociala delarna se ut här – det är ju en större utmaning än i Sverige?
Jag har givetvis inte svar på en enda av frågorna men jag vet att jag inte ska stressa fram något. Inte heller en eventuell flytt till Sverige. Om jag flyttar till Sverige så blir det definitivt men om jag stannar kvar så kan jag alltid flytta hem till Sverige. Så just därför är det så viktigt att inte stressa fram något beslut.
Men det är ju samtidigt viktigt att se över hur det skulle fungera om jag stannar kvar. Nej, inte nu men i slutet av sommaren (i september) för annars finns det en risk att jag inte planerat för någonting och de där soliga dagarna på strandpromenaden försvinner dag efter dag. Hösten, det tråkigare vädret och inga planer – då blir det tuffare.
Att ha praktiska frågor att fundera över och ta ställning är väldigt bra. Det balanserar och även om det inte är en terapi som promenerandet så blir det nog det på en sikt.. ett sätt att tänka på hur det kan se ut.. Nu till en början fungerar det nog som distraktion. Något man inte ska underskatta.
Så planen för att komma igång med någon som helst form av plan;
- Köp en fin inbunden Notebook – det här är något jag aldrig skulle kunna göra elektroniskt.
- Komplettera med en liten ””mapp-liknande” hjälpreda så att det blir enklare att få översikt över väldigt praktiska saker och sådant som jag successivt kan rensa bort.
- Om jag nu beslutar mig för att prova att bo kvar – vad är det för boende jag behöver. Vad är viktigt och vad är fullständigt nödvändigt. Det här är egentligen inget man heller ska stressa med men känns viktigast. Oavsett om det bara är en prövotid eller blir på längre sikt så vill jag inte bo kvar i den här lägenheten.
- Om jag blir kvar – vilka fasta aktiviteter finns som jag är intresserad av och som i sin tur kan bidra till ett ökat nätverksbyggande. Nej, jag är inte helt ensam här som det är men jag tycker att det är bra att se över en ny verklighet.
- Vad eller vilka är alternativen om jag flyttar hem?
Det är ju så att om jag flyttar hem kommer jag aldrig att ångra mig och flytta tillbaka. Jo, ångra mig kan jag givetvis göra men jag kommer nog att uppleva det som en för stor apparat att flytta tillbaka hit. Stannar jag så blir det mycket lättare att flytta tillbaka till Sverige.
Steg ett och det den här veckan – en fin Notebook.
Mᴏᴛ ᴅᴇᴛ ɴʏᴛᴛɪɢᴀ ᴏᴄʜ ᴠᴀ̈ʟʙᴇʜᴏ̈ᴠʟɪɢᴀ….
Nu är det dags att övergå ifrån osund pizza till goda och nyttiga sallader..
- Halloumi med melon, lite ruccola och basilika
- Langostinos med avokado, citron och skaldjursås. Eftersom jag inte har gräddfil men en Rhode island tar jag den som bas och adderar till dill och konjak.. Blir inte lika bra men förhoppningsvis okej.
- Mozzarella Caprese – aldrig haft med gurka men har det hemma och prova kan ju göra
- Gambas som jag grillar i grillpannan, chili, lime och basilika
Behöver inte handla idag utan gör det på måndag. Då är det ny vecka och det är början på vecka fyra. Jag hade inte förväntat mig det men det känns inte ett endaste dugg lättare.. Det hade varit konstigt men om det gjort det – men det känns bättre i ett perspektiv. Hundarna är hemma och vid min sida ❤️
Wɪᴍʙʟᴇᴅᴏɴ ғɪɴᴀʟᴇɴ….
Thomas och jag var iväg på vår första gemensamma sommarsemester – vi skulle bila fyra veckor i Europa. Han hade fått sin första tjänstebil, en röd Volvo 360 (?) och förutom det där vanliga man packar bilen med hade vi också ett enkelt tvåmannatält, inköpt på Coop, ett Trangia kök, några tallrikar och bestick och om jag inte missminner mig några konservburkar med t ex Findus köttfärssås..
Anledningen till att vi hade all den där extra packningen var att vi hellre var ute längre och varvade camping med små enklare eller medelklass hotell.
På resan ner till Gardasjön som var ett av våra planerade campingstopp hade vi bland annat sovit i de mest ljuvliga dunbolster jag någonsin upplevt i Österrike, ätit en fantastisk tomatsoppa på Grand Hotel i Zell am see.. Vår reskassa var lite skral därav harvandet med tältnätter.. tomatsoppa till middag för att både bo och äta lite bättre andra dagar.
Men man ska inte tro att de där campingnätterna var ”passager” utan alla hade sin charm på sitt sätt.
Men var det ju det där med Wimbledon.. Vi kom fram till vår destination vid Gardasjön i tid. Bestämde oss för att slå upp tältet senare och istället hitta något ställe som visade Wimbledon finalen. Vi hittade en restaurang med en stor uteservering.. plastbord och stolar och i princip folktomt.. Där fick det bli, varmt var det och stolarna var inte direkt bekväma i värmen – men vad gjorde det när Stefan Edberg vann och det var en otroligt god lasagne ✨
Vi har så många minnen tillsammans.. roliga, snöpliga, jobbiga – precis som livet alltså. Men det jag vet är att jag vill bära med mig våra minnen genom Sofia Wistams ring Minnen. Det är inte det materiella i sig utan påminnelsen om minnena ❤️ Dom som vare sig vill eller kommer att glömma.,
Kram
Din blogg berör mig så mycket. Förlorade min storasyster sept 2019, efter diagnos midsommar samma år. Det ofattbara och overkliga blev på något sätt verklighet.
På tal om ljud, hon drog igång radion med rejält sprakande mitt i natten ett par nätter i rad.
Jag tror absolut att T fortsatt finns med dig.
Tack Susanne, Det går aldrig att förbereda sig på en förlust. Man kan aldrig förutse hur hårt sorgen slår till, oavsett om man haft ett år, några månader eller några timmar. En sak är chocken men den kan man inte förväxla med sorgen. Chocken lägger sig men sorgen lever vidare men det är säkert som de säger att man aldrig kommer över det men man lär sig på något sätt att leva med det, även om det känns avlägset nu.
Jag såg även om förlusten av hästen, våra djur har så enormt stor plats i våra hjärtan och bara de som delat kärlek med djur kan förstå.
Jag är också övertygad om att han kommer finnas med mig, något annat är otänkbart ❤️
Jag såg också om ditt hus – grattis! Thomas sa alltid om vi flyttar tillbaka till Sverige finns absolut inget annat alternativ än Österlen. En åsikt jag fullt ut delade med honom, vi hade ju hus där under ett antal år och det är paradiset i Sverige.
Sköt om dig Susanne och njut av sommaren och det nya huset ✨
Ett hjärtinnerligt tack Eva ❤