Hej,
Det har varit 34 grader i dag men det fläktade lite och det gör en otrolig skillnad mot när det nästan är som om luften dallrar. Bestämde mig därför för att inte ta bussen till Alameda-parken utan promenera in till stan längs strandpromenaden.
Det går vare sig att se eller föreställa sig att de här vågorna faktiskt gav ifrån sig ett riktigt starkt ljud som jag på något slags ”flummigt” sätt kan säga kändes precis som det gjorde inuti mig. Starka känslor som både dånade och rullade in. Som sagt bilden visar inte alls den riktiga känslan. Den som havet hade och den som jag hade.
Jobbade tillsammans med Kawthar. MariCarmen kunde inte jobba på grund av att hon blivit tvungen att rycka ut och ta hand om barnbarnen – något som händer ofta. Men hon kom in en liten stund innan vi skulle stänga för hon ville ge mig en tröstkram – det var väldigt fint gjort av henne tycker jag. Det var ju dom här två som jag började jobba när när jag började för två år sedan.
Jag gick 20.30 när vi stängde och promenerade hem också. Det blev med andra ord väldigt många steg – 10 068 för att vara exakt. För vissa är det kanske helt normalt och något de gör helt naturligt varje dag men för mig känns det av lite. Upp till runt 8 000 steg känns det inte direkt av men det hade det gjort tidigare så man flyttar väl fram hur långt det känns okej att gå hela tiden. Nu hade jag ju iofs också jobbat några timmar mellan stegen så det gjorde väl sitt till att det kändes mer.
Det blir gata upp och gata ner.. Försöker variera mig hela tiden så att det blir strandpromenaden, villakvarteren, Ricardo Soriano, kvarteren intill centrala Marbella osv. Självklart är strandpromenaden både roligast och skönast men gillar ändå att variera lite..
Jag ska inte påstå att det är fullt av den här typen av ställen som tvingats stänga, men det är en hel del. Det är heller inga som velat/hunnit ta över så det är ett antal restauranger både här och där som inte öppnat igen sedan Coronan slog till. Väldigt tråkigt, framförallt för dem som ägde dem men även för stadsbilden och turismen.
Jag gick ju direkt vi stängde för att hinna promenera hem till fotbollen. Det hade inte varit det viktigaste i världen för mig att se den och heller inte från start men jag hade en känsla av att vi gjorde det tillsammans. Thomas hade hämtat mig 20.30 prick och så hade vi satt full fart hemåt med Silverpilen.
I vanliga fall hatar jag straffar. Jag nästan biter på naglarna och tycker så synd om dem som missar så att det nästan gör ont. Oavsett vilket av lagen det gäller. Nu tyckte jag inte ens det var spännande och bryr mig inte om att det var Italien som vann. Jag sa från början att jag trodde att de skulle vinna EM men jag har ju inte så rätt i sådant här så det gör väl England. Eller så blir det en total skräll – Danmark. Men det är verkligen en högoddsare.
Idag har jag fått några meddelanden eller snarare ”brev” som berört mig extra, på helt olika sätt. Som med allting så bör man reflektera och känna in. Vill gärna återge lite men självklart utan att på något sätt berätta vem/vilka det är som skrivit. Men jag tar in det lite till och skriver lite mer om det i morgon.
Jag har mått lite illa hela dagen idag, ni vet så där som man kan göra när man sovit dåligt. Jag hoppas verkligen att jag slipper en repris med att vakna så många gånger. Att vakna av att Karisma krafsar lite och vill bli upplyft och ett vitt litet huvud som sticker upp vid sängens kortända – hur har jag kunnat ”gnälla” på det.. Det byter jag alla dygnets timmar mot att vakna upp på en soffa i ett mörkt vardagsrum. Jag är så glad över att jag klockan 12.00 träffar Sabine och får hem dem ❤️ Det är den allra allra bästa trösten som finns nu och jag ska krama dem hela dagen och kvällen, tills de tröttnar helt på mig.. Även om de haft det jättebra på hundhotellet så är det vi tre som hör ihop nu.. med Thomas med oss på sitt sätt hela tiden ❤️
Kram