Hej,
Igår när jag var i butiken och jobbade kändes livet om än inte normalt så åtminstone så normalt som det känts så här långt. Jag promenerade hem i den ljumma sommarkvällen och mötte glada människor på väg till restauranger och annat. På ena axeln hängde en helt ny strandväska i orange som jag fått av butikschefen Margot. Vi hade trots att Spanien spelade match den bästa försäljningen vi haft på rätt så många veckor. Jag log mot hundägare med små söta hundar och jag kände mig nästan normal.
När jag kom hem var det mörkt i lägenheten, jag tände någon lampa, satte mig i soffan och ringde först min Pappa och sedan min syster. Vi har ”minst två gånger om dagen” rutinen dvs morgon och kväll. Berättade om att det gått bättre än jag trott på jobbet och lite annat. Vattnade blommorna på terrassen och gjorde kvällsrutinen. Slog på tv:n och började samtidigt att skriva någon form av terapi blogg .. En blogg som mer eller mindre var som en gammal vanlig blogg.. lite om sommarpratarna lite om fotbollen osv. Var vaken väldigt länge och somnade till en podd. Vill lyssna på de tre avsnitt om Utöya producerat av P1 dokumentär men somnade rätt snabbt. Jag kände mig bättre än någon av de andra dagarna..
Vaknar i morse efter att ha sovit alldeles för få timmar och inser.. det där igår, känslan av att det var lite normalt. Att Thomas och hundarna snart kommer tillbaka inte är sant, det är bara en sköld jag byggt upp för att slippa inse och slippa förstå. När jag var och jobbade så bidrog det till känslan av ”normalitet”.. det är ju en del av den vanliga vardagen.
Det påverkar det här med att ta hem hundarna lite också inser jag. Jag ringde ju Mercedes direkt på morgonen och bad henne om hjälp att få dem till Sabine på hundhotellet i Monda. Jag visste ju inte om och hur jag skulle orka ta hand om dem. De behöver ju sina promenader men framförallt ville jag inte att de skulle uppleva kombinationen att Thomas saknades och min sorg. Då byggdes min sanning upp – att de tre var bortresta och snart skulle komma hem.
igen snart.
Nu promenerar jag ju mer än någonsin så den biten är det inga problem med, jag har givetvis stor sorg men den tar sig inte utryck på ett sätt som skulle ”skrämma” dem men de kommer att känna av både den och en stor saknad och undran var Thomas är. Sanningen kommer att komma ikapp.. de är inte bortresta men det vet jag ju ändå innerst inne. Saknar dem så att det gör ont och de kan ju inte vara där till dess att jag är tillbaka från Sverige. Det skulle bli så lång tid så att de nog skulle tro att vi övergivit dem. Det är ju definitivt inte bättre för dem, hur bra de än har det på hundhotellet.
Hundar har ingen tidsuppfattning säger vissa.. det tror jag inte för en minut på. De kan säkert inte skilja på en timma eller fem men definitivt på dagar och veckor.. Vi lämnar ju väldigt sällan hundarna ensamma och framför allt inte under många timmar. En dag hade vi gjort det och när vi kom hem blev de helt galna av lycka och Karisma rusade in i gästrummet intill och hoppade upp på sängen – trots att hon inte kan.. Det glömde hon uppenbarligen och upp kom hon.. och väldigt förvånad dessutom.
Men då när det blir som det nu.. dvs väldigt tungt, sorgset och jobbigt så finns det bara två saker rutiner och aktiviter. Idag var ju planen att åka till marknaden vid Centro Plaza och den försökte jag fullfölja.. mer om det strax. Jag känner en stor skillnad när jag är ute och går utan Thomas och när jag ska göra en specifik aktivitet.. då blir saknaden så mycket större. Vi gjorde ju allt tillsammans, så att göra något utan honom är inte bara ovant utan också så mycket tråkigare.
När man levt tillsammans så länge, mer än halva livet och hela det vuxna livet då känner man varandra.. utan och innan och på korsen och på tvärsen. Kärleken är så grundmurad och förutom att vara ett par är man bästa vänner.. iallafall var vi det. Det har aldrig funnits någon som jag bollat tankar, idéer och dilemman med på ett bättre sätt och jag är rätt säker på att han kände likadant. Man måste ändå beundra honom för att han stått ut med min envishet i 35 år.. men hade också sidor som jag ”stått ut” med. Ingen är perfekt, som tur är för det hade nog varit väldigt tråkigt då. Det är väl också det som är ett kärlekens kännetecken.. det förutsättningslösa, att man inte försöker förändra varandra utan förstår och accepterar att alla har vissa sidor som man får leva med för det är ju ändå helheten som är det viktiga.
Somna aldrig osams är ett råd man ofta hört och läst om, även om jag tror att det finns en och annan terapeut som menar att det kan vara nyttigt. Lika lite som jag tror på att hundar inte har någon tidsuppfattning tror jag på tesen att det kan vara nyttigt att somna osams. Vad skulle det vara för nytta med det? Oavsett olika teorier kring det så är jag till 99,9 procent säker på att vi aldrig gjort det och det beror inte på att vi aldrig tjafsat, bråkat eller surat. Det beror på att vi båda mått bättre och sovit bättre om vi rett ut det..
Relationer utan tjafs, bråk och lite surande är vad jag skulle kalla ”osunda” – var gör man av alla känslor då? Det är ju inte rimligt att vara överens om allt, inte bli irriterad eller arg om man lever tillsammans. Men om man inte pratar med varandra så blir det ju så att man pratar om varandra. Det är väl klart att man kan prata om varandra också, men man får inte glömma vare sig integriteten och att alltid prata om det som skaver.. med varandra. Det är nog ingen som med handen på hjärtat kan säga att relationen varit perfekt varenda dag.. men jag vet att jag kan säga att jag älskat Thomas varje dag ❤️
Min Mamma, som ju gick bort alldeles för tidigt hon också för 10 år sedan men hon hann få 10 år till, berättade för något mig som jag själv inte riktigt mindes. När jag, efter att ha varit ute en kväll med Thomas väldigt tidigt när vi började träffas och innan det blivit en relation på riktigt kom hem till mina föräldrar som jag skulle sova över hos så sa jag till Mamma: det här är honom som jag kommer att gifta mig med. Och så blev det ❤️
Sᴋᴜʟʟᴇ ᴠᴀʀɪᴛ ᴍᴇᴅ ɪᴅᴀɢ….
Som jag skrev så var planen för idag att åka till marknaden vid Centro Plaza.. Men innan jag gav mig iväg fixade jag lite hemma och lyssnade på dagens Sommarprogram på balkongen. Idag var det Tareq Taylors tur och det är möjligt att jag är lite orättvis.. Kanske hade jag lite för höga förväntningar – det var väl iofs bra att han inte byggt hela sitt program på det man sett av honom i tv-rutan men nu lämnades maten ute nästan helt. Han pratade lite om den första skoldagen, den han sett fram emot så länge men som blev starten på många jobbiga år då han utsattes för mobbning.. Programmet Tareqs matresa med pappan och brodern och när han bröt nacken när han kitesurfade för några år sedan. Det var lite om mycket utan att jag hittade någon riktig tråd.. det behöver inte vara en röd tråd i ett sommarprogram men gärna någon form av tråd, även om den är tunn. Lite orättvis är jag nog.. men inget av mina favoritprogram och då är jag rättvis. Thomas hade garanterat tröttnat och inte suttit kvar där med mig på balkongen så även om jag skriver att vi gjorde allting tillsammans så innebär det inte precis allt i varenda del.
Vi hade däremot definitivt åkt till marknaden tillsammans.. vi har pratat länge om att göra det, att det var så länge sedan vi var där. Men vi fastnade alltid vid det tråkiga och praktiska.. problemet att hitta parkering. Jag ska erkänna att jag inte hade någon som helst lust att åka dit ensam idag men.. jag ska verkligen försöka hålla både rutiner och det jag planerat.
Det har varit väldigt varmt idag så jag tänkte att jag bara skulle åka dit kort, inte trängas med massa människor.. hitta pelargoner och besöka det svenska bageriet. Så jag gav mig iväg med lite okej marginal innan marknaden skulle stänga. Inte mer komplicerat än så men det visade sig bli väldigt mycket mer komplicerat.. Jag ska ta det i väldigt grova drag..
Om det finns en kurs i buss-systemet här i Marbella bör jag anmäla mig. Jag får först vänta ett bra tag på bussen. När den kommer frågar jag surkartet till busschaufför om bussen går till Puerto Banus vilket han bekräftar. Antingen hörde han inte vad jag sa eller så tyckte han att utlänningar som kommunicerar på undermålig spanska behöver man inte bry sig om. Jag börjar bli lite konfunderad när vi efter att ha lämnat Ricardo Soriano i fel riktning mot Puerto Banus snirklar och snirklar och snirklar på typ varenda gata i de spanska kvarteren. Efter ett tag är jag inte längre konfunderad utan inser att vi är på väg mot La Canada. Mycket riktigt – dit anländer vi och alla kliver av.
När jag säger att du sa ju att bussen skulle gå till Puerto Banus svarar han snäsigt.. ja, dit ska vi köra nu. Om jag skulle följa med fick jag köpa en ny biljett. Samma resa tillbaka med det eviga snirklandet och när vi passerar ”min” hållplats inser jag att marknaden skulle stänga om mindre än en kvart.. en bra stund innan jag skulle vara där. Bestämde mig för att hoppa av två stationer bort = snusstationen bara för att upptäcka att tobaksaffären hade stängt för en kvart sedan.. Flera timmar innan de stänger på söndagar (?)..
Då saknade jag inte bara Thomas..jag saknade precis allt och tänkte att det är inte så här det ska vara. Vi ska hoppa in i Silverpilen tillsammans och tillsammans åka till marknaden i Puerto Banus eller precis vart det än är man ska åka. Jag ska inte gå här själv, åka bussar åt fel håll mest hela tiden med sura busschaufförer i 32 graders värme. Jag skulle gärna göra alltihop om jag bara haft Thomas med mig – då hade vi kunnat skratta åt det.. men i en sådan situation som nu är det väldigt lätt att hålla sig för skratt.
Gick förbi en Kina-butik.. köpte ett 300 bitars pussel som får ge mig lite distraktion och lite lugn på något sätt.. Sedan gick jag till SuperSol för att köpa dricka och vattenmelon så i morgon när Fredrik Steen (hundcoachen) sommarpratar så sitter jag med ett glas iskall melonjuice 🍉
Både min syster och min Pappa har var för sig föreslagit att jag måste köpa en Dramaten.. skriver man så eller skriver man ”Dra maten”. Strunt samma, dom har rätt för även om det inte är så långt till SuperSol är backen upp här inte helt kul när man har dricka och annat med sig.. Vi får hoppas att de har sådana i någon Kina butik för nästa gång som jag ska till La Canada hamnar jag väl i Torremolinos. Ja, det är praktiskt och ja, jag kommer att göra det men jag trodde att jag skulle vara väldigt mycket äldre när jag skulle behöva göra det..
Det handlar såklart inte om att jag åker bussar åt fel håll, träffar sura busschaufförer, missar marknaden och tobaksaffären eller behöver köpa en Dramaten för att få hem maten jag handlar – det handlar om att i dag känns livet inte rättvist. Inte det minsta.
Jag fick några visdomsord igår ifrån en av Thomas allra äldsta vänner och hans fru.. Det är inte bara ord man skriver rakt upp och ner och sedan sätter punkt så jag skriver om dem i morgon..
Kram