Andra inlägget om huruvida det är en sund utveckling när Penny 4 år exponeras och prisas för ”sin” blogg. När jag lägger ut en bild på champagne, utsikten från min terass eller något annat trevligt rasslar det in likes på Facebook och Instagram. När man ifrågasätter huruvida detta är en vettig utveckling eller inte blir det jobbigt. Bättre att hoppa över att gilla för då slipper man ta ställning.
Jag hade kunnat hashtagga TV4, Calle Schulman och en massa andra men väljer att avstå. Det är också fegt, men det är inte fegheten som hindrar mig utan något helt annat. Jag står upp till 100% att jag tycker att detta är en galen utveckling men till skillnad från många andra vill jag inte ha någon publicitet. I det allt mer inskränkta Stockholm är det rätt ovanligt. Tyvärr..
Lite lättare att anta den här attityden. Men så plötsligt händer något som media uppmärksammar, tex den hemska bilden på den lille pojken på stranden. Då reagerar alla.
Båtflyktingar som förlorat livet är något som pågått länge, utan att vi i allmänhet orkat ta till oss det. Men när alla andra börjar bry sig så måste väl ”jag” också, eller??
Hur osäkra är vi egentligen??
Nej, jag är inte sur i dag. Bara rädd för utvecklingen.
Kram