Tillit, det finns inget jag värdesätter högre hos en person. Att jag kan lita på vad han/hon säger, att det vi pratar om stannar mellan oss, att han/hon finns där när man behöver den som mest. Att kunna bolla allt mellan himmel & jord, både problem & möjligheter och att veta att han/hon per automatik inte håller med utan verkligen är raka, ärliga och säger vad de tycker och kommer med så kloka råd de kan.
Självklart handlar det inte om att stå stand by & alltid finnas till hands men man måste ändå känna att man kommer högt på prio-listan och att vännen återkommer så fort den har tid & möjlighet. Inte bara hör av sig när han/hon själv behöver råd, hjälp & stöd och där emellan nästan kan glömma att man finns.
Jag är i grund & botten glad över förtroendet att många vänder sig tull mig för hjälp, råd etc men har börjat bli bättre på skilja agnarna från vetet. Så de som bara tar och är rätt dåliga på att ge tillbaka kategoriserar jag som energitjuvar och dom kommer jag bli bättre på att undvika. Oavsett relation måste det finnas en viss balans över tid i givande och tagande. Kan då ”spara” tid och göra saker som är kul och ger mig energi istället för att ”ta på mig” andras problem på mina axlar.
Egoistiskt, nej jag tycker inte det. För dem där balansen finns kommer jag alltid finnas där som en lojal vän. Balans i alla perspektiv är nya ledordet.
Vet att jag skrivit en del om det här men för mig blir fet allt viktigare att veta vilka som är ens ”riktiga” vänner.
Det är nog både normalt och väldigt vanligt att man tänker mer, reflekterar mer i anslutning till livets olika milstolpar. Att man verkligen både tänker och känner efter vad det är som egentligen är viktig i livet.
En annan sak som jag oxå blir klarare och klarare över är att materiella ting är ganska oviktiga. Ett trivsamt hem som man tycker om att komma hem till är viktigt. Sedan är det rätt oviktigt om ljudsystemet är det bästa eller bra nog, om man har alla köksmaskiner och vilken bil som står på uppfarten. Bryr mig inte heller om dyra fina smycken
och även om jag älskar väskor så måste de inte vara designer väskor. Kommer nog ändra på en del sådana här materiella grejer.
MEN mode, kläder och skor kan jag bars inte släppa. Det är ett stort intresse men jag kan ju shoppa lite mindre utan att må sämre för det. Om jag börjar skriva att jag ska sluta köpa kläder & skor är det dags att slå larm för då har jag ”lost it”
Min Pippi tatuering mår bra och kommer nog vara precis som den ska vara inom två dygn. Tror inte Pappa läst min blogg för han har inte hört av sig och deklarerat att han vägrar ge mig något så vansinnigt i födelsedagspresent eller så har han resignerat.. För som han brukar säga mellan varven;
”Eva you are completely unpredictable” följt av en liten suck…
Hörs senare!
Kram