Hola,
Får väl använda den spanska hälsningsfrasen idag nu på Nationaldagen. Det var ju lite oklart huruvida vi skulle ha öppet i butiken idag eller inte. Kollade med butikschefen i San Pedro och de skulle ha stängt. Margot har antagligen mitt bland alla sina ”hundra” grejer hon ska påminna om helt glömt att det är Nationaldagen. Rimligt att vi också har stängt om San Pedro har det tänker jag så nu kommer vi att ha det.
Sovit bra och tittade en stund på Nyhetsmorgon innan vi gick ut. De får så otroligt mycket längre promenader och utetid här än de fick tidigare. Visst det kommer att komma tråkiga januari dagar när det är lite kyligt och grått men då får det kanske bli lite kortare under den perioden.
Såg inslaget om höstens trender när det gäller makeup. Här har jag verkligen en hel del att lära och det kan man ju göra genom att titta på tutorials på Youtube. Men lite av den grundläggande grejen är att jag inte har tålamod vare sig för att titta på tutorials eller stå länge framför spegeln.
Det är väl så att ju äldre man blir så ”behöver” man stå lite längre framför spegeln om man trolla bort lite av varje. Jag har ju mer eller mindre gått osminkad i månader men börjat lite nu.
Jag tänkte på det här med ”Operation snygga till Eva” – det kan ju låta väldigt ytligt men det är faktiskt den direkta motsatsen. På samma sätt som det var viktigt att sola lite i somras är det nu viktigt att ”snygga” till mig 2.0. Det är enbart för att jag ska må bättre – ser jag piggare och ”bättre” (så gott det nu går 😊) ut så mår jag bättre. Det är inte svårare än så och jag tror inte att jag är ensam om att känna på det sättet, oavsett vilken situation man är i.
Det är väldigt skönt att ha det ”jobbiga” med en flytt bakom sig. Nu att packa upp kan jag ju ta i den takt jag vill för det jag behöver är uppackat.
Jag tyckte ju att det var lite kämpigt, delvis beroende på Mr Rörig men även för att jag var ensam och det är rätt fysiskt att packa, lyfta och allt det där. Men…
Jag fick verkligen perspektiv när jag av en slump råkade se om något om en person som verkligen har det jobbigt med en flytt. Kommer ni ihåg en serie som hette Familjen Annorlunda? Jag tror att jag kanske halvsåg ett avsnitt eller så och kunde inte riktigt förstå hur de orkade.
En av dem som var med har tydligen separerat, oklart när men nu letar hon efter ett nytt boende. Samtidigt som hon har en depression. Hur lätt är det att hitta ett nytt boende när man har 13 barn – inte särskilt lätt är det inte så svårt att förstå.
Hon var på en säkert välbehövlig semester under en vecka i Grekland. I kommentarsfältet på hennes blogg och Instagram har det tydligen vällt in kommentarer om att hon inte borde åka ifrån sina barn, hon borde inte åka under Corona och har hon verkligen råd att åka på semester.
Hur mår människor som håller på så kan man undra. Vad har de med det att göra oavsett om hon har råd eller inte – hon kanske blev bjuden på resan av sina väninnor som hon åkte med. Strunt samma – jag förstår mig inte på vissa människor och som orkar och tycker sig ha rätten att lägga sig i för dem ”okända” personers liv.
Jag uppskattar verkligen de här strandrestaurangerna jag har här på knuten. Inte för att kommer dit varje dag men för att de både bidrar med lite liv, för att de finns och har bra mat till rimliga priser.
Hundarna uppskattar det nog nästan mer än mig. De tycker att det är så spännande och att titta när kocken grillar fisk och skaldjur över öppen eld kan de nästan inte sluta titta på 🐶🐶 Nu framkommer det inte på bilden hur det ser ut kocken står vid sin grillplats utan ser ju ut som en ynklig eld i sanden..
Eftersom Pappa hjälpt mig så mycket och varit ett så stort stöd har jag bjudit honom på middag på en av strandrestaurangerna vid sex-tiden. Han hämtar mig fyra så ska vi fixa en grej och få ordning på tv:n (vi byter ju tv) sedan åker vi tillbaka för att äta middag. Om vi nu får bord – alla ska väl ut idag när det är Nationaldag. Jag ska nog boka i förväg tror jag.
Innan Pappa hämtar mig så blir det inget Nationaldagsfirande utan fixande. Allt ifrån någon ytterligare kartong till att fixa naglarna.
Apropå naglarna så är det inte långa och inte välmanikerat jag har, dom har tagit ordentligt med stryk nu under flytten och när jag håller på och packar upp. Men ingenting jag bryr mig om, det enda är att göra det bästa av det man har och se till att inte ha flagnat nagellack..
När jag höll på att fixa hade jag tv:n på i bakgrunden – lystrade till när jag hörde att en av gästerna skulle vara en kvinna som förlorade sin man när hon var 33 år. Omständigheterna var inte desamma, hennes man hade fått ett cancerbesked 1,5 år innan han gick bort. Men oavsett omständigheter så kan ingen säga att det ena är svårare än det andra. Det finns en sak som skiljer och det är att man då får en möjlighet att säga ”hej då”.
Jag bestämde mig för att hålla koll och sätta mig för att se intervjun. I tv-rutan såg jag en vacker, sprudlande kvinna med glow. Hon berättade att hon idag inte längre kände någon sorg. Något hon i en början trodde skulle vara omöjligt. Det var sju år sedan han gick bort. När jag skriver det så här svart på vitt, att hon inte känner någon sorg, låter det väldigt hårt men det var inte alls så det uppfattades. Jag tror nog snarare att hon lärt sig leva med den saknad hon känner för att hon verkligen älskat honom rådde det inget tvivel om.
Hon hade idag ett barn på två år som hon inte fått med någon partner utan med någon av de andra möjligheter som finns. Det blev ju tillåtet även för ensamstående kvinnor för ett antal år sedan. Hon hade haft relationer men ingen så djup att det känts rätt att bilda en familj. För mig känns det fullkomligt omöjligt att ha en ny relation. Men det gjorde det såklart för henne också när det var så nära inpå och det hade heller inte 35 gemensamma år utan 11 år. Hon var dessutom mycket yngre när hon blev ensam. Så jag tror inte att den känsla jag har om att jag inte alls kan tänka mig en ny relation kommer vara så.
Hon har nu skrivit en bok, men jag känner mig inte redo/beredd på att läsa om tragisk död, sorg och smärta även jag är säker på att boken innehåller ljus också. Men boken som helhet är inte det jag behöver.
Jag behöver tid att hantera min egen sorg och saknad, att ta in andras i det är som sagt nog inte nyttigt och inte vad jag behöver. Jag behöver positiv energi, både i form av saker jag gör nu och att ha saker att se fram emot.
Ett exempel på det är att vara i svensk sommar för har man tur med vädret är den ju alldeles underbar. Att åka på lite utflykter i Roslagen var det hundra år sedan jag gjorde och jag ser fram emot att gå på några loppisar och göra fynd. Med fynd menar jag ingenting annat än fint.
Ett fynd skulle kunna vara några sådana här koppar. Varför ett ”dyra” öronsnäckor ligger runt koppen är oklart men bilden blir ju fin.. Blåbärsfynd kan jag nog kanske också göra men kantareller är nog att vara väl överoptimistisk. Men det kompenseras av middagar på altanen när Pappa grillat ❤️
Det har känts som en söndag hela dagen idag vilket inte är så konstigt när det indirekt är söndag. Har tänkt flera gånger att jag måste göra nästa veckas To Do lista etc.
Gick förbi den strandrestaurang jag tänkt att Pappa och jag skulle äta på för att boka bord.. Det var helt fullt både inne och ute.. Då men inte när Pappa och jag kom vid sextiden. Det borde jag tänkt på = helgdag med långhelg. Många väljer att vara hemma på kvällen för att den nya veckan börjar imorgon och många åker hem till andra delar av Spanien.
Men vi hade iallafall riktigt trevligt och Pappa såg väldigt bra ut utan sina glasögon. Det kändes inte alls sådär ovant och märkligt som det kan göra när vissa tar av sig sina glasögon.
Nu ut med hundarna – imorgon lunch med grannarna i Mellangården och uppackning..
Kram