Hej,
När marken rämnar under en och från den ena stunden till den andra är ingenting sig likt och allt upp och ner. En förändring som gått så snabbt att den inte gått att ta in och än mindre börja bearbeta. Det kommer att ta tid och jag förstår att jag inte ens börjat eftersom jag överhuvudtaget inte förstått eller kunnat ta in det ofattbara.
Det finns bara ett sätt och det är att ta timme för timme men plötsligt kommer en flash back som det kan ta timmar att få bort från näthinnan och tanken.
För några dagar kretsade mina tankar kring hur hans födelsedag nästa vecka skulle firas. Hur han inte ville fira och att jag tyckte att vi skulle väl åtminstone gå på någon riktigt bra restaurang. Hade han själv fått välja hade det blivit Spaghetti med köttfärssås hemma eller möjlig en god asiatiska god middag på Hongkong. Nu blir det ingenting firande alls vare sig med köttfärssås eller något annat. Men det är inte något som finns i tankarna nu utan det är det är ogreppbart att vi aldrig kommer att äta någon middag överhuvudtaget igen, aldrig skratta åt något, diskutera något eller tjafsa om något. Livet tillsammans helt enkelt.
När det händer så plötsligt och helt utan förvarning tar det nog längre tid innan man överhuvudtaget börjar ta in vad som hänt. Först är det så mycket praktiskt som upptar tiden. Kontakter med UD, Svenska ambassaden och Svenska konsulatet här i Malaga. Man har läst om hur människor haft synpunkter på den hjälp de fått men jag har fått så stor hjälp med precis allt det praktiska och det är jag väldigt tacksam över.
När det nu gått några dagar och jag vet att det praktiska är ordnat det är då jag kanske kan börja förstå. Sakta, sakta och det kommer att vara en väldigt tuff tid länge. Men det finns inget annat sätt att hantera det på än timme för timme och dag för dag. På samma sätt som jag alltid haft mina listor får jag ha det nu. Jag måste se till att komma ut på promenader varje dag och jag måste äta varje dag även om både hunger och matlust är helt borta och promenaderna kommer att kännas ensamma och ibland jobbiga att bara ta sig för dem. Men det går inte att fastna utan det är bara att tvinga sig till olika saker. Hur små saker det än må vara så ska jag ha en lista på vad jag ska göra varje dag. Jag har gått och jag har gått, i många timmar men jag tror att det är det bästa jag kan göra nu.
Att vara ensam, oavsett om jag är hemma eller om det är på en promenad så jag känner nu att jag vill vara ensam. Men jag kan känna helt annorlunda om några dagar. För mig är det bästa just nu att själv landa och förstå innan jag känner att jag vill ha någon hos mig. Vi är alla olika, reagerar olika men alla går igenom olika faser. När och hur de kommer är däremot olika.
Att dela vardagen med någon man älskar och har gjort i 35 år.. Då känner man varandra utan och innan och man kan alltid vara sig själv till 100 procent. Varje dag och hela tiden. Det handlar inte om att vara ensam, det handlar om att inte få dela livet med just Thomas.
En väninna kom och hämtade hundarna direkt på morgonen och tog dem till hundhotellet där de älskar att vara. Jag vill inte att de ska vara här nu så det här är det absolut bästa för dem. Jag tror inte att de överhuvudtaget förstått vad som hänt och det kommer att bli tufft för dem när de kommer hem och då är det viktigt att jag är lite starkare än jag är just nu. Jag saknar dem så att det gör ont men jag vet att de har det bra och att de kommer tillbaka snart.
Det snurrar både tankar och känslor – högt och lågt likväl som osammanhängande. Ska jag åka hem och vara med familjen ett tag? Det klarar jag inte för länge för då blir saknaden efter hundarna för stor. Ska jag bo kvar i Marbella eller ska jag flytta hem till Sverige igen. Om jag ska bo kvar, ska jag då byta lägenhet – tankar och frågeställningar som jag absolut inte ska ställning till nu mitt i en chock. Men det är nog normalt att allt bara snurrar.
Kan man gå på restaurang, kan blogga, kan man än det ena och än det andra. Det finns inga rätt eller fel utan alla måste få göra det som känns bäst för dem. Det som kan skingra tankarna för några timmar.
Vad gör man på de två kommande dagarna vi planerat för nu. Midsommarafton och födelsedagen.
Jag vet att Thomas skulle ha sagt – strunta i allt utom det som du själv känner att du vill göra och det som rätt och bäst för dig.
Det finns ingenting som både Thomas och jag älskat så mycket som havet. Vi har så många gånger pratat om att köpa pizza och gå ner och sätta oss i sanden, äta pizza och titta ut över havet. Så det gjorde jag ikväll.. skymning, vågorna rullade in och jag var helt ensam på stranden. Lika ensam som jag kände mig – saknade Thomas så otroligt mycket. Vi två och hundarna där på stranden, det var ju så vi tänkt när vi pratade om en pizzakväll på stranden.
Det är lite svårare på hans födelsedag. Han sa tidigare att om vi nu skulle gå ut och äta på hans födelsedag och det inte skulle bli Hongkong så var La Cabana Nagueles den restaurang han föredrog. Jag har inte bestämt hur jag ska göra men jag har ju några dagar att fundera men det är på något sätt otänkbart att inte göra något speciellt oavsett om det är på restaurang eller hemma. Men jag tror att går till La Cabana Nagueles, det skulle nog kännas som om han på något väldigt konstigt sätt ändå blev uppvaktad på sin födelsedag.
Fan, det är så jävla orättvist och jag kommer säkert att förutom sorgeprocessen behöva hjälp att bearbeta det här. Men det får vänta lite, inte för länge för det är farligt att trycka tillbaka känslorna vilket lätt kan bli en slags överlevnadsstrategi. En som aldrig kan fungera i längden.
Det kan för en del kanske uppfattas som märkligt att blogga. Då får det vara det. Jag vet att det fungerade väldigt bra som terapi för mig efter det att jag var sjuk och jag vill ta till alla medel som finns för att ta mig igenom det här. Vissa dagar kanske jag bloggar men inte andra, det får bli som det blir och de som eventuellt har några synpunkter på det får ha det. Jag kan inte tänka på någon annan nu. Självklart tänker jag på andra också, en mamma, pappa och två systrar som har en enorm sorg de också så jag är inte ensam om den. Jag menar i det lilla, vad jag gör för att få en slags terapi som också blir en rutin, för att ha rutiner nu är väldigt viktigt.
Love you to the moon and back kan kanske vara något som används lite slarvigt och hursomhelst men det är precis så det är. Thomas är mitt livs stora kärlek och kommer alltid att vara. Ingen kommer någonsin att kunna ta hans plats. Ingen.
Min Pappa sa en gång att när han inte riktigt vet hur eller vad han ska göra i en speciell situation så brukar han tänka på hur Mamma skulle ha tänkt och gjort. Det är så fint och det är något som jag också kommer att göra för precis som Pappa hade Mamma som bollplank i många många år så har Thomas varit mitt i 35 år. Långt mer än halva mitt liv. Vi borde ha fått så många fler år tillsammans, men så blir det inte och det känns så fruktansvärt orättvist.
Lova mig att ni tar hand om varandra för plötsligt kan det ofattbara hända.
Fina Eva, jag beklagar sorgen. Vilken saknad för dig. Alla säger man kommer över sorgen… det gör man inte men man lär sig leva med den.
Många styrke kramar till dig och hundarna.
Tack Malin, jag har inte förstått det än. Det gick så fort men det kommer att komma över mig på riktigt för varje dag som går. Precis som du skriver så är det bara att ta timme för timme, dag för dag och till slut förstår och accepterar man. Lär sig att leva med det för det finns inget alternativ.
Kram och tack för att du tänkte på mig.
Styrkekram till dig Eva❤️❤️❤️❤️❤️
Tack min fina gudmor ❤️
❤️
Vet inte vad jag ska säga Eva.
Förstår ingenting ❤️
Tänker på dig, och hans föräldrar och systrar ❤️
Ja Lina, det är en fullständig chock. Ena timmen är allt precis som vanligt och någon timme senare är han död. Jag har inte kunnat in det, jag har inte riktigt förstått det. Hundarna är på det hundpensionat vi haft dem på tidigare och jag tror på något sätt att han och hundarna kommer tillbaka om några dagar. I morgon onsdag blir en extra tuff dag — han skulle fyllt 60 år.Tack för din omtanke Lina ❤️
Men älskade vännen så förfärligt beklagar sorgen . Så ofattbart , blev så berörd av din blogg så fint och stark skrivit . Kramar till dig . Titti
Tack fina Titti, har fortfarande inte förstått det. Det gick så fort, det är ingen tröst i sig men tack vare det så behövde han inte lida. Jag tar dag för dag och så kommer det att få vara lång tid framöver. Jag är tacksam över de 35 år vi fick tillsammans men vi skulle fått många fler men livet är tyvärr inte alltid rättvist. Kramar
Så förfärligt och så orättvist livet kan vara. Beklagar din sorg och skickar dig många tröstande kramar ❤️
Så fruktansvärt och så orättvist livet kan vara. Beklagar djupt din stora sorg och skickar dig många kramar ❤️