Tio År….

---

Idag har det gått tio år sedan Mamma somnade in. De tio åren kan ibland kännas som en evighet men i förhållande till vissa minnen som om det inte alls var så länge sedan. Men jag antar att det är så för alla som förlorat sin mamma eller någon annan väldigt nära anhörig.

Det var någon som sa, kanske var det Lars Lerin när han var julvärd, att istället för att sörja dem som lämnar oss ska vi glädja oss åt att de fanns. Det är inte så enkelt så att det är svart eller vitt, det ena eller det andra för man måste få sörja och sakna samtidigt som man är tacksam över att de fanns.

Jag skulle skriva sida upp och sida ner om Mamma – allt hon gjort och allt hon betytt för mig och för vår lilla familj. Men jag väljer att inte göra det idag. Jag har många gånger i olika sammanhang skrivit om Mamma och det kommer jag att fortsätta att göra. Inte skriva ett långt inlägg just idag utan istället ha det som det är dvs Mamma är fortfarande med på sitt sätt och det faller sig naturligt eller hur jag ska uttrycka mig att tänka, känna och skriva närsomhelst ❤️

Mamma drabbades av cancer. Jag minns påsken på Värmdö. Hon hade blivit så smal, hade ont i magen och hon ville inte ha så mycket mat. Det var soligt så vi satte oss alla fyra i varsin stol på altanen, njöt av solen och tittade ut över Solöfjärden. Mamma trivdes på Värmdö och hon tyckte om närheten till vattnet.

---

---

På sommaren stod det klart, det som vi befarat. Mamma hade cancer, samma sort som Mormor haft. Jag kommer ihåg när hon ringde, jag satt i min kontorsstol i arbetsrummet och även om man egentligen vet så hoppas man ju så innerligt att det inte ska vara så. Man försöker låta positiv och säger något om att det kommer nog att gå bra. Man har ett hopp och det hoppet håller man fast vid så länge det bara går.

Det finns givetvis många minnen man bär med sig från tiden då telefonsamtalet kom till slutet. Alla är inte tråkiga utan det finns minnen av olika slag.

---

---

Något som jag bär med mig och har dåligt samvete över har att göra med när jag följde med Mamma och Pappa till Södersjukhuset för att träffa läkaren och då skrev massa anteckningar om vad han sa. Jag vill minnas att jag skrev febrilt, ett sätt att fokusera tror jag för det han sa var inte positivt och vi förstod att det skulle bli ett snabbt förlopp.

När vi var klara och lämnade Södersjukhuset tog jag en taxi för att åka tillbaka till jobbet. När jag satt där i taxin brast det helt och jag grät och kunde inte sluta. Taxichauffören frågade om allt var okej – vad svarar man på det.. Det är så långt ifrån okej man kan komma men ingenting som han kan göra något åt. Blev mina mina anteckningar kvar där i taxin? Jag vet inte men det jag vet är att Pappa frågade efter dem och jag kunde bara inte hitta dem. Hur kunde de försvinna? Hur kunde jag ”slarva” bort dem? De hade inte förändrat något men de hade varit till hjälp för Pappa att ha dem. Ett ljusare minne är när Pappa skulle bort en kväll och vi ville inte att Mamma skulle vara ensam. Då hade Mamma tappat all aptit och åt väldigt lite men jag var fast beslutsam att jag skulle få henne att äta lite mer än hon brukade. På vägen hem från jobbet stannade jag på Hemköp under Åhléns och köpte lövbiff, den finaste färskpotatisen och tomater.

Mamma tyckte det var gott och åt – inte mycket men hon åt och hon sa att hon ätit mer än hon brukade. Om det verkligen var så eller inte vet jag inte men det var Mamma i ett nötskal. Hon visade alltid sin uppskattning och var alltid världens mest omtänksamma och snälla ❤️ Efter maten tittade vi på Fångarna på fortet – det var den sista kvällen jag tillbringade ensam med Mamma ❤️

Skulle jag ha gjort något annorlunda om jag vetat det? Nej, det skulle jag inte. Jag frågade Mamma om hon ville prata om sin sjukdom eller något annat. Det ville hon inte och det respekterade jag.

---

---

Alla har inte har/haft turen att ha en bra mamma. Många av dem som har har eller har haft en bra mamma säger att de har världens bästa mamma men de har de inte för det hade jag och min syster ❤️

Jag sörjer att jag och min syster inte har vår Mamma kvar, jag sörjer att Pappa inte fick leva livet ut med Mamma men jag minns allt fint och all kärlek hon alltid givit och visat oss så jag är otroligt glad att hon fanns ❤️

Idag går Pappa, min syster och hennes son till minneslunden i Nacka och tänder ljus för Mamma, sedan går de hem till Pappa och äter middag. Jag önskar att jag kunde vara med – det är vid sådana här tillfällen man saknar familjen mer än någonsin ❤️

---

---

De sista raderna i ”Sångerna” som Helen Sjöholm sjöng på begravningen.