Nästan uppe med tuppen (definitivt med spanska mått mätt) och åkte till sjukhuset med T. Marbella vaknade sakta till liv och det var lite trafik för en gångs skull nu i augusti 😃 Lite bilar med människor på väg till jobbet och lite taxibilar som säkert var på väg till Malaga flygplats. Det var precis en sådan känsla man fick där i bilen, att man var på väg till flygplatsen alltså. Även om jag såklart saknar familj och vänner så är jag tacksam över att jag inte var på väg till flygplatsen. Tacksam över att kunna bo här, i en stad som jag älskar.
Om någon vecka är det exakt två år sedan vi flyttade ner permanent och i september är det två år sedan jag blev sjuk. En jobbig tid med den långa efterföljande konvalescensen. Rullstolen, rullatorn och en grundkondition som var fullkomligt usel. Det är inte bara det att kunna bo här som jag är tacksam över utan ännu mer över att vara frisk. Jag mår idag bättre än jag gjort på många många år och jag hoppas och tror att det ska förbli så.
Det är oundvikligt att tänka tillbaka på mina två sjukhusvistelser när man som idag är på sjukhuset. Om jag klagade på spanska posten häromdagen så gör jag det verkligen inte på den spanska sjukvården. Den är väldigt bra, och baserat på min erfarenhet klart mycket bättre än den svenska. Inga vårdköer och den är dessutom helst gratis. Eventuell medicin är så kraftigt subventionerad så att man betalar typ 1 Euro för sin medicin. Det kan väl iofs jämföras med högkostnadsskyddet i Sverige men här är det subvention från första asken med medicin.
Det som däremot inte funkade riktigt hundra idag var tiden. Lite ”manana” sådär efter helgen minst sagt. Vi var där en halvtimma innan och fick vänta ett tag men T kom in fortare än jag trodde med tanke på antalet personer i väntrummet. Han fick ju inte äta eller dricka något åtta timmar innan så något morgonkaffe hade han såklart då inte fått. Även om han är morgonpigg av sig så är han ju mer än van av sitt kaffe där på terrassen, att riktigt vakna med kaffet i sällskap med hundarna det är hans morgonrutin i vanliga fall. Som tur var så gick det bra, en kort sövning av något slag och ner med kamera i matstrupe och mage. Nu såg allt bra ut så han får börja äta igen! Lite dizzy efter sövningen såklart så i dag blir det en rätt så lugn dag. 🧡
Apropå artikeln igår..
Båda kvällstidningarna har såklart hakat på och återger stora delar av intervjun med Blondinbella i SvD. Då blev det lite trippel effekt av det hela och man kan bara konstatera att hon är skicklig på att få medial uppmärksamhet och är tydligen väldigt intressant att skriva om. Hon hade inte varit intressant att skriva om ifall hon inte var intressant att läsa om för självklart mäter kvällstidningar exakt hur många klick varje artikel får. Hon har dessutom lyckats tvätta bort namnet Blondinbella helt i media men jag liksom många andra fortsätter med Blondinbella för att det är lättast så. Lättast inte för att underminera henne.
Andra artiklar..
Det pågår en artikelserie i Expressen om livet i Djursholm. Det är bara Premium prenumeranter som kan läsa den och det är inte jag, och kommer inte bli heller. Rubrikerna som man kan se räcker oftast, det är inte så ofta de skriver något intressant. Mycket i stil med: ”De tjänar mest där du bor” osv, det kan man ju vara utan.
Serien Djursholm inifrån hade kanske, till skillnad då från det mesta andra, varit lite intressant att läsa.
Rubriken är såklart tillspetsad men jag tror att det ligger mycket i den. Det ställs stora krav hemifrån på att man ska vara duktig, det ställs stora krav från kompisar att man ska vara rätt etc. Jag har inte sett eller läst Malin Giolitos bok men den är beskriver väl i hög utsträckning det här. Det är ju inte direkt heroin de här ungdomarna använder eller hänger på plattan. De använder det inte heller varje dag (en del fastnar såklart i ett riktigt missbruk). Generellt så konsumerar dagens ungdomar mindre alkohol och användandet av kokain eller någon drog är så mycket mer vanligt och accepterat än när jag själv växte upp. Då var det helt likställt med att vara knarkare typ om någon skulle ta kokain. Jag tror ärligt talat inte att jag riktigt visste skillnaden på de olika drogerna. Jag har än i dag aldrig blivit tillfrågad/erbjuden kokain eller så vilket nästan är märkligt med tanke på att jag bodde i Stockholms innerstad och var ute mycket (då menar jag alltså långt efter skoltiden). Hade hursomhelst självklart ändå avstått. Tillbaka till artikelserien. Den har även tagit upp ett annat viktigt och intressant ämne nämligen det faktum att det finns många kvinnor som inte ”vågar” skilja sig pga av rädsla både för ekonomin och för sin sociala status.
Två generationer tillbaka och en skilsmässa var mer eller mindre omöjlig. Hur skulle kvinnan kunna försörja sig osv. En generation tillbaka börjar skilsmässor komma och kvinnor har det väldigt tufft även om det går runt. Idag slutar 50% av alla äktenskap med skilsmässa. De flesta kvinnorna yrkesarbetar men det är ju självklart ändå ett ekonomiskt avkall. Det tidigare gifta parets inkomster ska nu täcka två bostäder och allt annat som kommer till. För Djursholmskvinnan blir det ännu mer kännbart (om jag generaliserar grovt). Hon har i högre utsträckning varit hemmafru eller deltidsarbetat. Hon kanske inte direkt satsat på karriären och har därför inget högavlönat jobb. Hon har ändå kunnat ha en väldigt hög levnadsstandard och har dessutom befunnit sig i ett socialt sammanhang som är direkt kopplat till den höga levnadsstandarden. Om hon skiljer sig så förlorar hon med all sannolikhet både den höga levnadsstandarden och den sociala statusen. Detta medför, enligt artikeln, att många av dessa kvinnor väljer att stanna kvar i äktenskapet. Det är som två generationer tillbaka med en form av att vara livegen. Det behöver inte vara så enkelt som att kvinnan väljer att inte skilja sig för att hon är rädd för sin levnadsstandard och status, press kan självklart även komma från barnen som inte alls vill flytta från Djursholm varannan vecka osv.
Det finns såklart hur många jämställda familjer, familjer som inte alls passar in i den här normen etc som helst. Men det finns nog inget område i Sverige där anledningen att inte skilja sig grundar sig på just levnadsstandard och social status som här.
Vad är det som händer?
Det går snart inte en dag utan att man möts av en nyhet om ytterligare en skjutning, någon som hittats död eller någon som blivit grovt misshandlad eller våldtagen. Fina Sverige som nu procentuellt sett har högst antal skjutningar per invånare. Där våldet krypet längre ner i åldrarna. Där antalet poliser inte räcker till och alldeles för många sitter bakom ett skrivbord och skriver rapporter istället för att förhindra och utreda brott. Bara i helgen har vi mötts av flera otäcka händelser där den mest otäcka är den med de två tonåringarna. Vad gör att den ena hugger den andre till döds med en yxa på en ödslig plats vid en badsjö? Han ringer själv till polisen och berättar vad han gjort. Han måste ju ha planerat det här för det är ju orimligt att det låg en yxa där och då. Jag kan inte läsa om det eller titta på någon bild av den mördade 16-åringen. Jag kan inte ta in att sådant här sker i Sverige.
Usch vad deppigt det här blev. Jag får avsluta med lite positiva saker. Det mest positiva idag är ju såklart att det gick bra för T på sjukhuset (inte minst för att han nu slipper mina soppor 😀)..
Ttt
Lite humor till skillnad mot alla Fake it til you make it inlägg. Amanda & Calle Schulman 😀
I Amandas Instastory idag kom bla den här så typiska italienska frukostmatsalen med. Älskar frukostmatsalar men ännu mer själva hotellfrukosten ❤️
Hörs sen bland annat med del 6 i Influencer Marketing som jag i princip hann skriva klar medan jag satt i väntrummet och väntade på T.
Kram