Ännu en gång möts man av ett nytt totalt meningslöst, vidrig händelse där minst 70 oskyldiga människor mist livet. Frankrikes nationaldag, alla är ute och firar sin stolthet över sitt land blandat med människor på semester, alla möjliga nationaliteter har mist livet pga en totalt besinningslös lastbilschaufför rammar folkhavet och hoppar sedan ut och skjuter. Sedan verkar det som han blivit skjuten själv eller skjutit sig själv. Inget blir bättre av det för alla som drabbats, deras anhöriga eller världen i stort. Visst kan man tycka att en sådan person förtjänar att leva vidare men samtidigt kan jag tycka att de kommer undan ansvar genom att ”bara” få dö. Det är lättare för dem än att gå igenom efterspelet och väljer den fega vägen – de andra 70 har verkligen inte valt att dö ikväll. Man orkar snart inte ta in allt som händer och det skrämmer mig verkligen.
Man vill blunda för det och chockeras över det, vilket sker efter någon dag om man inte haft någon anhörig som blivit skadad eller i värsta fall mist livet. Har man det så dör en bit av en själv också och en lång tid av sorg ska de orka gå igenom. Å ena sidan kan man skämmas över att tänka på att man vill gå på SPA, har ont i sina ben eller att man måste gå till frisören. Men det hjälper ju inte heller, det kanske är precis tvärtom att vi verkligen ska tänka på att ta till vara på varje dag. Försöka skapa förutsättningar att göra det som får en att må bra. Ta hand om varandra och ta sig tid att träffas oftare, även om vi inte tycker att vi hittar tid. Det klart vi kan hitta tid, det handlar om planering och effektivitet. Något jag själv blivit usel på. Så förutom att inte klaga på en 7 dagar framåt ska jag verkligen skärpa mig både vad gäller planering, prioritering och effektivitet.
Nu vill jag inte läsa om ett enda attentat till på väldigt väldigt lång tid. Önska kan man ju i alla fall.
Kram