Ni vet den känslan när man sagt ja till att delta i ett projekt eller vad som helst för att det just där och då känns som världens mest självklara att tacks ja. Man informeras om deadline och tycker att man har oceaner av tid.. Helt plötslig har oceanen förvandlats till en å.. Att man ska hinna och få till det på ett bra sätt känns lika självklart som att en elefant går på lina.. Känner ni igen känslan? Pappa sa när jag beklagade mig förra veckan att jag inte visste hur jag skulle hinna få ihop det;
”Hur i hela friden kan du tacka ja till något sådant när du vet hur mycket du har att göra som det är” Ja, klok fråga som jag helt enkelt inte kan besvara. För det handlar inte om att jag inte kan säga nej för det har jag lärt mig:)
Sedan när man inser att man är nära digital panik infinner det sig.. Flowet, och vips så är det som verkade totalt omöjligt möjligt och dessutom klart. Tyckte på send knappen för en timme sedan ungefär, kanske får massor av bakläxa men det första utkastet är i alla fall klart och för det var det deadline den 3/5. Jag leverade den 2:a – Hurra! Nu får jag bara hoppas att jag inte måste börja om från noll utan att feedbacken är sådär lagom hanterbar. Bara vänta och se & hoppas på det bästa.
Skönt var det i alla fall att trycks på sendknappen.
På den där frågan finns det bara ett svar för mig just nu; Marbella så klart. Ska bli så skönt att åka tillbaka i morgon kväll. Mötas av någon som kommer vara alldeles till sig av lycka, nämligen Karisma. Ska kolla väderprognosen för veckan som kommer, hoppas innerligt på sol & värme:)
Kram