I dag skulle vi ha firat Mammas 75-årsdag om det inte vore för den jävla #fuckcancer som tog min och min systers mamma, Pappas livskamrat och Antons mormor ifrån oss när hon bara var 70 år.
Det hade inte varit något överdådigt kalas utan ett lagom litet släktkalas. Hon var inte mycket för att ha egna stora fester men gillade att gå på fest (känns det igen?). Solen hade skinit och himlen varit blå för så var det alltid när vi firade hennes födelsedag.
Så var det också den sista gången vi firade hennes födelsedag, 70-årsdagen.
Vi var ute hos oss på Värmdö, bara släkten var där så vi var väl ca 20 personer. Vi grillade på dansbanan (vår stora altan nere vid vattnet gick under den benämningen). Alla visste att mamma var sjuk och att detta nog var hennes sista födelsedag som firades. Men vi fick försöka låta bli att tänka på det och ha en riktigt bra födelsedag för Mamma ändå. Hon var trött, inte alls sitt vanliga glada jag som gärna tog ett glas rödvin eller två och njöt av havet och sommaren.
Men den här födelsedagen kämpade Mamma för att orka vara med, hon var glad över att träffa alla och kämpade för att behålla orken att vara med. Vi hade det trevligt, åt massor och skrattade och njöt av högsommartiden. Jag vet att Mamma uppskattade sin sista födelsedag även om hon inte orkade vara med hela kvällen. Hon gick upp til det gästhus som hon och pappa bodde i för att vila. Hon orkade inte komma tillbaka ner till oss andra igen men jag tror att hon gladdes åt att det var trevligt på dansbanan samtidigt som hon också hade sorgen i sig av att veta att detta med all sannolikhet var hennes sista födelsedag..
Saknar dig mamma, varje dag..
Kram