För ovanlighetens skull sov jag med ljudet på telefonen hela natten. Brukar ha på ljudlöst.
Ville kunna svara om Sheikh ringde från Arlanda. 08.30 ringde han, precis innan de skulle boarda planet. Ville tacka för all hjälp, säga hej då en sista gång innan han åkte. Det blev verkligen på riktigt nu och Sheikh grät och jag fick kämpa för att peppa honom att vi ALDRIG ger oss. Vi är många som kämpar för honom sa jag, inte bara jag och tillsammans blir vi starka. Han blev lite tryggare som vanligt när vi pratas vid.
Men när vi lagt på så kom det även lite tårar för mig, något jag absolut inte vill visa honom för då blir han osäker och tappar hopp. Hoppet måste han ha och behålla för att de ska orka med den fortsatta processen. Men det gjorde ont i dag.
Nu är de där uppe i luften och framme i Bangladesh om ett gäng timmar. Men vi här hemma vi kämpar vidare med all styrka vi kan uppbåda..
Kram