Så var det julafton då.. Förvisso i skymningslandet till julafton men ändock julafton. Kan ju inte direkt påstå att den där känslan som fanns som barn infunnit sig. Kvällen innan kunde man knappt sova, ett evigt spanande bort mot julgranen under hela julafton. Hur lång kunde en dag vara? Hur lång som helst tyckte man som barn, det kändes som evigheters evighet innan det var dags för det man väntat på och längtat efter i veckor. Julklappsutdelningen..
Som vuxen har man inte längre kvar vare sig längtan eller förväntan inför julklappsutdelningen. I år mindre än någonsin eftersom vi vuxna inte köper julklappar till varandra. Med andra ord slapp Pappa köpa den där rougen jag tipsade om. Nu ger vi som firar ihop bara något väldigt litet, mest bara för att det ska finnas några paket under den icke existerande granen. Har därför köpt min egen julklapp i dag. Tre nya läppstift som jag så väl behövde.
Men om nu Tomten av någon outgrundlig anledning tycker att jag varit så snäll i år att han tar en sväng förbi med renarna så får han gärna ha med sig något sådant här. Då kan jag bli som Britt Ekland och i lugn och ro sitta och fila med make upen varje dag och inte som nu i all hast, på stående fot försöka göra det bästa av situationen. Snälla Tomten, jag har faktiskt varit rätt så snäll när jag tänker efter..
Kram