Året var väl 1974 eller möjligen 1975, kommer inte riktigt ihåg och det är väl oväsentligt egentligen. Själv var jag således 10-11 år och tillbringade all tid jag kunde med min bästis Marina. Marina som bodde med sin mamma och en boxer som jag aldrig övervann rädslan för. Vad Marinas mamma sysselsatte sig med för att försörja sig själv, Marina & boxern förstod jag aldrig. Tror nog att det faktiskt var bäst så. Hur som helst, Marina & jag var alltså 10-11 år och hängde ihop jämt. Vid den åldern har det där med killar och sådant börjat bli intressant. Nu för tiden börjar det ännu tidigare men då i mitten på 70-talet hade vi precis börjat intressera oss.
Marina, som nog var lite tuffare än jag, hade hört talas om en tidning som hette Mitt Livs Novell. Enligt Marina skulle den vara jättebra och vi skulle lära oss massor. Varför inte tänkte väl jag och vi skrapade ihop de pengar vi hade och styrde kosan mot ICA. Marina fick köpa den, jag tyckte det var lite skämmigt eller var det kanske läskigt jag kände att det var? Marina tog ett exemplar och gick till kassan och betalade.
Rullade ihop den så att ingen vi mötte skulle kunna se vad vi just köpt.
Nu uppstod ett problem, var tusan skulle vi sitta och läsa vår första & nyinköpta Mitt Livs Novell. Inte hemma hos mig sa jag, inte hemma hos mig sa Marina. Att Marina sa det var i och för sig inget ovanligt. Vi var sällan hemma hos henne och lika bra var väl det eftersom jag ändå var rädd för boxern. Marina kom då på den briljanta iden att det i hennes hyreshus fanns ett litet cykelrum, litet var det då sannerligen.
Vi smög oss dit och låste in oss i cykelrummet..
Där, på golvet i världens minsta cykelrum, satte vi oss ner och skulle ge oss in den riktigt romantiska och riktiga världen:)
Vi läste högt för varandra, och tyckte att det var otroligt spännande. När vi läst några noveller började det bli hög tid för oss båda att var och en för sig gå hem och äta middag. Då uppstod nästa problem. Var tusan skulle vi göra av tidningen? Ingen av oss var det minsta sugen på att smuggla in den hemma hos sig. Det fick bli en praktisk lösning, för i det lilla cykelrummet fanns det oxå ett litet element. Bakom detta element gömde vi tidningen, smög ut ur cykelrummet med någon slags skräckblandad förtjusning.
Nästa eftermiddag var vi tillbaka i cykelrummet och så fortsatte det till alla noveller var lästa. Jag kan inte minnas om vi någonsin köpte den igen men däremot kan jag fortfarande minnas känslan av hur det nästan kändes skamligt det vi höll på med..
De flesta tjejer har väl under sina ungdomsår läst ett och annat exemplar av Mitt livs novell. Mycket mer än skräp kan man nog inte kalla det, men det kanske är skamligt det oxå:)
Kram