Hur tusan det är tänkt med den svenska invandringspolitiken och hur otroligt byråkratiskt den fungerar..
Först så säger vi Välkommen när någon kommer hit. Efter en del dribblande med pappersexercis så krävs att man kan uppvisa att man har ett arbete där man tjänar 13 000 per månad brutto och har skaffat en bostad. Då får man ett tillfälligt upphehållstillstånd på fyra eller om det är fem år. Om man under den här tiden uppfyller ovan krav så får man ett permanent uppehållstillstånd. So far so good.
Nu kommer vi till det som jag inte kan förstå hur jag än försöker.
X får ett arbete i februari 2011. Det krävs att hans arbetsgivare intygar att han har en fast anställning och att lönen uppgår till minst 13 000 kr samt att facket intygar att det är en seriös arbetsgivare. Det är också ok.
2012 känner X att han behöver studera svenska för att få bättre förutsättningar att leva och verka i sitt nya land. Då studierna sker på dagtid arbetar X mindre än att totalt sett under året tjänat 12 x 13 000 kronor. Detta för att hans ordinarie arbete krockar med hans studier, dvs båda sker dagtid. Han arbetar då helger, lov och när det funkar rent tidsmässigt. För att kompensera för detta tar han extra arbete på posten där han kan arbeta på tider som inte krockar med hans studier. Summa summarum så har under 2012 tjänat mer än 12 x 13 000 kronor.
Men det är inte OK från migrationsverkets perspektiv så nu ska han utvisas. Varför?
Han har inte tjänat alla de 12 x 13 000 från samma arbetsgivare som intygade att han skulle erhålla den lönen per månad. Överklagan har skickats in. Resultat domen kvarstår.
Här har vi alltså en ambitiös invandrare som varit här ett gäng år. Vi har släppt in honom, hanterat all pappersexercis innan han fick lov att börja arbeta. Boendes då på en flyktingförläggning till att börja med. När han sedan skaffat bostad, lärt sig bra svenska under sina studier 2012 och under 2013 och 2014 tjänat en bra bit över de 12 x 13 000 som krävs från den ”rätta” arbetsgivaren då ska vi utvisa honom. Han har tre veckor på sig att lämna landet. Att han har en uppsägningstid på sin bostad och annat som hör till bostaden och en uppsägningstid på arbetet har noll betydelse. Ska han lämna sina möbler, sin värd och allt annat och bara sticka. Han har inte medel att förutom sin flygbiljett också bekosta ett par månaders hyra för något han inte kommer bo i. Ska han under de här för honom otroligt jobbiga förutsättningarna ordna en loppis och sälja sina möbler och annat?
Våra politiker pratar om vikten av att vi förbättrar vår integrationspolitik. Det är att uttrycka sig felaktigt anser jag. Vi har ju uppenbarligen ingen sådan så det rätta borde vara att säga att vi måste skapa en integrationspolitik..
Jag kommer i alla fall kämpa to the bitter end för X. Något annat är omöjligt ur ett medmänsklighets perspektiv. Att dessutom känna sorgen och höra gråten i halsen på X gör mig både ledsen och förbannad över hur stelbent vi hanterar den här typen av frågor..