..i telefon är verkligen inte något jag är speciellt förtjust i. Vet inte riktigt varför, det bara är så. Men precis som det inte finns några regler utan undantag så finns det oxå några få personer jag klarar av att prata i telefon med utan att känslan av att vilja lägga på dyker upp. Antar att det är någon slags ”yrkesskada” det där med ogillandet av att prata i telefon..
Det är ju tur att dagens telefoner har en väldig massa fler funktioner än att prata i dom annars hade jag klarat mig bra utan. Klarar mig däremot inte utan sms, whatsapp, messenger & mail så telefonen används flitigt ändå.
Kommer ni ihåg när man bodde hemma, långt innan mobiltelefonens tid.. Man väntade på något speciellt samtal och så satt mamma eller pappa där och pratade & pratade & pratade i all oändlighet (upplevde man) i telefonen och höll den upptagen. Total stress uppstod, tänk om han/hon ringer nu och så är det bara upptaget HELA tiden. Annat är det nu för tiden, typ varje familjemedlem har sin egen telefon och fasta telefoner är det väl snart ingen som har.
Om jag nu ska unna mig en morot den här veckan efter allt jobb så är det i alla fall absolut säkert att det inte kommer bli den här tröjan. Jag undrar vem som köper den och frivilligt går runt i den. Jag skulle sätta på mig den ungefär lika frivilligt som när jag någon gång för 100 år sedan tvingades dela ut reklamlappar iklädd en fullständig vidrig kanindräkt. Man kunde inte ens säga: vad gör man inte för konsten:) Nej, det var väldigt kommersiellt och väldigt pinsamt. Minns att min vid den här tiden rätt så nye pojkvän Jonas skulle hämta mig efter jobbet.. Han kom lite för tidigt (typ enda gången någonsin han gjorde det).. Vem vill visa sig i en anskrämlig kanindräkt för sin rätt så nya pojkvän? Ingen antar jag att svaret är på den frågan.. Tänkte att jag skulle låtsas som ingenting och gå in och byta om och komma ut på gatan igen som Eva P original som absolut inte hade något som helst att göra med den där kaninen. Tyvärr sprack det.. Han kände igen mina skor..say no more..
Kram