Att rymma för en liten stund…

Ibland måste man vara stark, starkare än man egentligen orkar och har kraft till. För att kunna vara det behöver man rymma iväg, om än inte fysiskt så i tanken för att hitta kraft att vara stark. I dag får bloggen vara mitt sätt att rymma – att utifrån att tänka på och skriva om roliga eller positiva saker hitta kraften.

Att rymma iväg i tanken gör vi alla då och då men visst har väl de väl flesta även rymt på riktigt någon gång? Jag kommer speciellt i håg två gånger (kanske är de enda två och just därför jag kommer ihåg dem). Den första gången var jag väl sisådär 8 år och grymt imponerad och inspirerad av Pippi Långstrump. Här skulle det rymmas och det rejält, precis som Pippi gjorde jag i smyg i ordning en liten matsäck bestående av smörgåsar med halva ost & halva prickig korv, lite dricka och annat som jag inte minns vad det var. Rymmer gör man ju helst inte själv (i alla fall inte om man är 8 år) så min grann-kompis Christina ”was my partner in crime” Vi rymde iväg med vår lilla ”kappsäck” på en söndagseftermiddag, vill minnas att det var vår och solen sken. Gick hur bra som helst det där med att rymma, ända tills det blev mörkt och då oxå rätt så kallt. Man får inte direkt med sig tält och sovsäckar när man rymmer med en kappsäck. Hem ville vi ju inte så vad var alternativen? Vi kom fram till att det bästa alternativet nog var att rymma hem till Christinas farmor & farfar, de bodde inte så långt ifrån där vi befann oss. Vi skulle bara rymma dit en stund, få lite varm choklad, bli varma och sedan redo att rymma vidare. Självklart inte heller säga något om att vi var på rymmen, utan bara låtsas som om det var helt naturligt att vi kom förbi. Gick så där bra, vi hade vid det här laget varit borta ett tag och för en 8-åring var det definitivt dags att vara hemma för kvällen. Hur som helst så spelade Christinas farmor och farfar med, bjöd på varm choklad och var som vanligt snälla & gulliga.

När vi så skulle ge oss iväg och fortsätta rymningen kändes det sådär, det var ju ännu kallare nu och att gå hem kändes plötsligt lite lockande. Ingen av oss ville nog erkänna att vi ville avbryta rymningen men det behövde vi inte heller…
När vi kommit ca 100 meter så möttes vi av, ja just det, våra föräldrar, någon granne mm som varit ute och letat efter oss. Självklart hade ju Christinas farmor ringt och sagt att vi var där… Jag minns speciellt att jag inte alls kunde förstå varför mamma var så arg och skällde när hon såg mig, hon borde ju vara glad som hittat mig tyckte jag. Jag var helt förbryllad över det. Nu när man är många många år äldre än vad både jag & mamma var så förstår jag precis varför man blir arg när man egentligen känner något helt annat…

Nästa rymning är av en helt annan karaktär, men jag stannar i det här minnet en stund först…

Kram