Idag är det 44 år sedan min älskade mormor lämnade oss, saknaden var och är så himla stor. Då när det hände var jag fullständigt förkrossad. Jag hade alltid stått min mormor nära och tycker att jag fortfarande gör det, fast på ett helt annat plan såklart.
Somrarna med mormor på det gemensamma landstället i Roslagen där alla mostrar, morbröder och kusiner höll till. Jag minns inte en enda regnig dag men det är klart att det fanns många sådana oxå.
Jag minns mjölken och filen med klädnypan i jordkällaren för något kylskåp hade vi inte. Jag minns brunnen där mormors bror Acke hade hängt ner snören med sockerdricka och hallonsoda som vi fick ”fiska” upp.
Jag minns den batteridrivna tv:n som stod i Ackes hus där vi kusiner samlades och tittade på tv ibland. Kanske drack vi en sockerdricka, hallonsoda eller Cuba-Cola då, det minns jag inte.. Däremot minns jag att jag inte ville ha vitt på mig när jag gick tillbaka till mormor eftersom jag trodde att fladdermössen skulle se mig bättre då. Det var kanske 75 meter mellan husen så ingen längre promenad..
Jag minns när vi ”skördade” potatisen, lagom mycket till middagen den dagen. Vi satt på trappan till Ackes hus, du och jag mormor och skrubbade den ren. Aldrig har jag väl ätit godare potatis än den vi skördade dag för dag från Ackes odling.
Jag minns hur mormor och jag gick i skogen och plockade blåbär som vi åt med mjölk i djupa skålar, ofta sittandes på trappan.
Jag minns de sommarsöta smultronen på strå som jag åt sakta, ett efter ett eftersom jag jag ville att de aldrig skulle ta slut..
Jag minns Ackes flakmoppe som han körde till matbussen med, höjdpunkten var när vi kusiner skrattande fick sitta på flaket. Det kunde vara rätt så vingligt ibland 😄, och en gång hamnade vi i diket..
Det var långt ifrån en sådan här stor och modern buss men älskade att vara följa med, titta i hyllorna och köpa veckans lördagsgodis.
Brevlådan låg intill där matbussen och vi passade alltid på att titta efter post. Jag minns spänningen att lyfta på locket för att se om jag fått något kort eller brev från mamma och pappa. Vi tittade inte bara i brevlådan en gång i veckan. Mormor och jag brukade promenera dit för att se om jag fått någon post. Även om jag älskade att vara hos mormor så saknade jag såklart mamma och pappa.
Mamma och pappa åkte till Rhodos och Mallorca på semester, dom frågade om jag ville följa med. Jag följde inte med. Inte för att jag inte ville utan för att jag hade svårt att välja och jag älskade ju att vara hos mormor. Jag trodde att hon kanske skulle bli besviken om jag åkte (vilket hon självklart inte skulle ha blivit).
Jag minns när alla mostrar, morbröder och kusiner packade in sig i bilarna för att åka till Uppsala. Jag hade säkert lite pengar i min lilla koalabjörns-portmonnä som Pappa köpt till mig i Australien. Alla tyckte att det skulle bli så kul! När bilen rullade iväg hann vi inte mer än 50 meter på den lilla grusvägen (ni vet sådana fina grusvägar med gräs i mitten) innan jag ropade att jag inte kunde följa med. Jag kunde ju inte lämna mormor ensam.. Hon hade säkert sett framemot att ha några timmar för sig själv och dessutom var hon ju inte helt ensam för Acke var ju där. Men jag, jag sprang tillbaka till mormor som inte förstod någonting. Jag kommer ihåg att vi gick ut och plockade blåbär och jag kommer till och med ihåg den prickiga koppen som jag plockade mina blåbär i..
Jag minns att vi alla skulle grilla korv i den tegelbyggda grillen hos en av kusinfamiljerna. Alla hade Hot dogs med sig utom mormor och jag som hade Bullens pilsnerkorv. Jag var så arg på henne för att vi inte hade samma korv som de andra. Det kan jag märkligt nog ha dåligt samvete för än idag.
Under nästan åtta år av de elva jag fick med mormor bodde vi 60 mil ifrån varandra. Det gjorde ju att vi inte kunde träffas lika ofta som man velat. Men tänk lyckan när det stora bruna kuvertet kom från mormor med ett brev och bokmärken till min samling ❤️
Jag har ett minne av att jag och mormor åker till kusinerna på Vintrosagatan i Hagsätra. Mormor har köpt en påse Non-stop med sig och vi sitter mitt emot varandra på den gröna linjen mellan Alvik och Hagsätra. Jag minns inte varför vi åkte dit, jag minns ingenting av besöket utan just bara resan dit.
När vi flyttat tillbaka till Stockholm sov jag över hos mormor då och då. En gång var min kusin Gunilla med, men henne fick hennes föräldrar hämta när det blev mörkt för då fick hon hemlängtan. Hos mormor var standardmenyn alltid densamma; stekt fläskkotlett, pommes frites tillagade i mormors gasugn (inte bästa sättet att tillaga pommes frites på men jag ville absolut ha det ändå) och så den klassiska 75-cl Coca-Cola-Cola flaskan. Säkert var det något godis eller snacks också men det minns jag inte, bara maten.
Mormor blev sjuk. Hur sjuk förstod inte en 10-åring men jag förstod att hon inte var frisk eftersom hon åt mindre och verkade tröttare. Hon hade fått cancer, den hade upptäckts alldeles för sent och det fanns ingen återvändo. Men det förstod ju inte jag. Men jag förstod att hon var sjuk. Då hände något som jag inte tror att jag någonsin pratat om. Det lever kvar som en form av trauma, inte som jag lider av men som jag ibland kan bli påmind om. Mormor och jag sov i samma rum när jag sov över. När jag förstått att hon var sjuk så vågade jag inte somna för jag tvungen att kolla att hon andades. Jag somnade ju ändå men lyssnade direkt efter hennes andetag. Livrädd att inte höra dem. Jag sa ingenting till henne om det här, jag har inget minne av att jag sa något till mina föräldrar. Jag har inget minne av att jag pratat om det här överhuvudtaget.
Den fjärde april 1976 somnade mormor in på Sabbatsbergs sjukhus. Jag och Pappa (och troligtvis min syster som precis fyllt tre år) satt i bilen, på Dalagatan utanför sjukhuset. Plötsligt kommer min morbror och säger först något alldagligt för att i nästa ögonblick säga något liknande ”nu är det över”. Att han först sa något alldagligt fick mig att vara oförberedd på att han i nästa sekund skulle säga det han sa. Jag behöver inte säga att jag blev så ledsen så inga ord kan beskriva det. Jag minns att jag också var lite arg på min morbror som berättat det på det sätt han gjorde. Men oavsett på vilket sätt han berättat det hade det inte förändrat vare sig sorgen eller saknaden.
Jag har varit lyckligt lottad som fick nästan 11 år med världens bästa mormor och att min mamma hade så många sidor som var som mormor. Men båda två fick lämna oss alldeles för tidigt ❤️