Hur mår jag nuförtiden?

Det går fortfarande lite upp och ner med min hälsa. Vissa dagar kan jag må riktigt bra och känna både ork och kraft medan andra dagar är jag så trött och orkeslös så att det känns som om jag tagit två steg tillbaka. I det här inlägget tänkte jag fokusera mitt problem med håret.



Fyra veckor sedan fösta läkarbesöket

Det har ju nu gått ett antal veckor sedan jag var hos den första (privata) dermatologisten för att både få hjälp med vad det är som gör att tappar håret, vad man kan göra åt det och framförallt kommer jag få sluta tappa hår och få det att börja växa igen.

Det är ju många frågor som man självklart inte kan få svar på vid ett första läkarbesök. Det enda man kan konstatera är att jag när jag kom till läkaren hade sårig hårbotten, full med flagor och tappade bara mer och mer hår. Jag drog mig för att både tvätta och borsta håret för jag visste att det skulle innebära en stor tuss hår i handen/hårbotten. Känslan av att tappa håret är obeskrivligt jobbig även om jag vet att det långt ifrån är det värsta som kan hända en. Men det hjälper liksom inte. Det är som det är och man känner sig bara fulare och fulare ju mer hår man tappar och på vissa ställen uppstår helt kala fläckar.

Peruk var ju enligt läkaren otänkbart då det skulle försämra möjligheterna att läka hårbotten och få håret att börja växa igen. Så mitt hopp står alltså till behandlingar. Om ni visste hur många timmar jag googlat och hur många mirakelkurer det finns – många, av båda sorterna.. Sannolikheten att alla dessa mirakelkurer är väl lika stora som att jag, om jag nu fick ha någon, skulle välja en peruk modell ovan.



Drygt två veckor senare

Jag har ”slavisktföljt läkarens föreskrifter med en specifik hårolja varje kväll, tvättar håret med tre stregs kitet var tredje dag och tar tabletten varje kväll. Den fjärde produkten som är ett annat schampo ska ersätta trestegs kitet när hårbotten är helt läkt. Jag märker en klar skillnad, såren läker, flagorna minskar och minskar och håravfallet har verkligen minskat. Men det är ju så klart ingen mirakelkur det här heller så håret har inte börjat växa men det känns som om jag fått stopp på det ökande problemet, att det förhoppningsvis vänder och att jag kanske faktiskt kanske om jag har tur kan få håret tillbaka. Det är en tröst och jag känner mig bortskämd när jag gnäller över det här när det är så många andra som lider av på riktigt allvarliga sjukdomar. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är ledsen. Jag känner ingen lust att gå ut och äta på restaurang med ett hår som är så tunt och glest, inte längre går att sätta upp i minsta minitofs för att dölja att det knappt finns något hår kvar. Kamma så att man dölja kala fläckar. Rent logiskt förstår jag att det jag ser är något som är mycket värre än det alla andra ser. Men det hjälper inte det heller.



Hjälpen

Jag fick en ide och la ut ett inlägg på Facebookgruppen Svenskar i Marbella och beskrev mitt problem och frågade om råd. Jag fick ett antal tips, ett som verkligen skulle vara extra värdefullt. Det var en kvinna som tipsade om att de på varuhuset Corte Ingles brukar ha turbaner. Först lät det otänkbart, skulle jag ha en turban? Det skulle jag aldrig passa i. Men vad som helst skulle ju vara bättre än det lilla hår jag hade så jag åkte dit. De hade turbaner, i några olika varianter och färger. Jag hade turen att få en väldigt duktig kvinna till min hjälp men när jag stod där framför spegeln med en turban i min hand och såg mig själv så kom det några tårar. Inte så att jag grät floder på något sätt men den personen som mötte mig i spegeln var så långt ifrån den blonda Eva med hår och tanken om att aldrig få tillbaka håret, hela hösten på sjukhus kom över mig. Hon lade sina armar runt mig och sa; Det kommer att bli bra. Jag har träffat så många cancerpatienter som får tillbaka ett bättre hår än de hade innan. Jag sa inget, men det gav mig lite perspektiv.

Nu kommer jag aldrig bli lika snygg som Marie Picasso är på den första bilden men det är den typen av turban jag har. En svart för lite närsomhelst och en rosa (men inte i den modellen) till sommardagarna och så har jag sett ut en lite ”tuffare” variant som jag önskar mig i födeldedagspresent. Jag hade aldrig trott att jag skulle bära turban än mindre att jag skulle tycka att det kändes helt ok. Det är klart jag önskar mig inget mer vad gäller mitt hår än att få det tillbaka men till dess är jag så mycket gladare och ”skäms” inte längre för mig själv och mitt hår..

Kram ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *