När jag var sisådär 48-49 år så pratade vi en gång om morgontrötthet, något jag varit sedan jag föddes. En ganska bekväm liten nyfödd för mina föräldrar med andra ord. Hur som helst så sa då Herr Uggla att när jag fyllde 50 skulle morgontröttheten försvinna som genom ett trollslag. Hur sent han än var uppe, vad han än gjort på natten så vaknade han alltid tidigt och det sammanföll helt med att han fyllde 50. Med andra ord var han bergfast i att jag minsann skulle bli morgonpigg jag oxå, bara jag blev 50. Jag blev 50 men ingenting, absolut ingenting förändrades. Precis lika morgontrött som de senaste 50 åren. Är jag kanske av en annan art kan man ju kanske undra då..
Jag kanske är en Rugguggla. Den arten kanske aldrig blir morgonpigg utan förblir just en rugguggla. Kanske en slags kompensation att man får förbli ”ungdomlig” i sitt sömnbehov men i övrigt är det rugguggla man är. Man märker det kanske inte ens själv, inte alla andra heller men för vissa är det glasklart att man tillhör rasen Rugguggla. Jag vet inte, det kan nog finnas en del teorier kring både sömn, utseende och ruggugglor. Men en sak vet jag och det är att utsidan inte betyder ett dugg om insidan inte är vacker..
Over & Out